FruDecibel

Jo, det är så att jag äntligen fått ändan ur vagnen och sytt ett fioltäcke.. Ända sedan jag köpte ett sådant till åsneviolinisten i vår familj, har jag tänkt, att det där skulle man kunna göra själv, små fioltäcken till kvartsfioler och åttondelsfioler och kanske sextondelsfioler....
Nu när jag har min enorma A-kassa att slå runt på, tänkte jag att det kunde vara lämpligt att starta produktionen och dryga ut kapitalet. Nu är det så, att trots att jag har sytt ganska mycket till små barn innan de kunde protestera, så är jag ingen vidare sömmerska. Dvs. jag gör alla upptänkliga fel och några till. Man borde väl ha lärt sig något, men så tycks inte vara fallet.
Därför är jag ganska stolt över att jag fick till fioltäcket. Mer över att än över den konstnärliga halten.

I brist på egna barnbarn ska detta fioltäcke skänkas till ett släktbarn, som kanske inte alls kommer att uppskatta det, vad vet jag. Hon var f.ö. missnöjd med en julklapp hon fick av sin familj. Hon fick en jordglob. Hon startade genast en insamling bland julgästerna åt sig själv för att kunna köpa sig något riktigt. Med en sådan företagsamhet kommer man långt. Jag tror hon kommer att sluta som en riktig mappie.
Detta barn ska alltså förmås att tycka om sitt fioltäcke och helst göra alla spelkamrater avundsjuka så att de också vill ha fioltäcken sydda av mig. Så ska det spridas genom djungeltelegrafen över hela Sverige har jag tänkt och jag ska ta betalt och skrapa ihop till ett superlätt cellofodral, som kostar många pengar. Ett sånt.
Det här var första försöket (nåja andra, för det första fick kasseras) och det har ett rosentäcke och är fodrat med thaisiden. Man tager vad man haver.
Och nej då, jag ska inte bli besviken om det inte blir en enda beställning. Det går ju sällan som man vill här i livet, men hoppas kan man ju göra ett tag.