Ett väder

Ett Herrans väder eller ett Herrans oväder eller ett oherrans väder var det (Skall oherrans i så fall vara med stor bokstav?) när jag kom till Stockholm. Jag kunde gott ha iklätt mig den gamla vinterpälsen, men en stockholmare avrådde från den och tyckte jag skulle ta något lättare plus varm tröja och vantar. Hade tröjan varit fotsid och vantarna heltäckande hade det varit bra, men dessvärre var min tröja lite kort i rocken, liksom jackan ...

.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.

Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.




Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...

Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.


Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.

Vi var också inne här:


För säkerhets skull frågade jag därinne om man fick fotografera. En bibliotekarie pep: INTE PERSONALEN!

Jag skulle aldrig kommit på tanken att fotografera någon bibliotekarie, men det sa jag inte. Jag knäppte runt lite, för det är ju faktiskt runt och väldigt vackert. En rund bibliotekarie hade kanske inte varit lika vacker.

 

 

 


Inga bibliotekarier så långt ögat når.

På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det  som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?

En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...



Här står jag i min lätta vårjacka och konverserar ett tungt namn inom musiksverige.

Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?



En blandning av sött och salt ...eller glatt och hemskt ... eller smaklöst och kärleksfullt ...
???



Kommentarer
Postat av: Åsna

Jag tycker spöket Laban fin.

2012-04-01 @ 21:44:30
Postat av: Ullah

Jag avstår från kommentarer om Laban. Om föräldrarna är nöjda är det nog bra. Men jag undrar naturligtvis om du såg min kompis bror i B-hallen. Han lär vara violinist där. Såg du en man i 45-årsåldern som var på väg att bli flintis? I så fall var det han. Jag minns honom dock som en tolvårig gosse, men ändå.

2012-04-01 @ 22:11:04
Postat av: Fru Decibel

Haha, det gjorde jag säkert. De som inte var tjejer var 45-åriga på-väg-att-bli-flintis-män.

Stationsvakt vaktade emellertid dåligt, för han var inte där.

2012-04-01 @ 22:59:43
Postat av: Helena

Jag koncentrerar mig på det väsentliga och håller med om att det var rackarns snygg kontrabasist, det där.

2012-04-02 @ 08:20:26
URL: http://oversattarbloggen.blogspot.com
Postat av: Fru Decibel

Den snygge är operasångare, eller såg du någon mer snygging? Lyrisk baryton om man ska vara noga.

2012-04-02 @ 08:41:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0