FruDecibel

Hela dagarna sitter jag här med två karlar, den ena konstigare än den andra. Sibelius och Breivik heter de. Sibelius är namnet på det notskrivningsprogram, som jag försöker lära mig, men det är stört omöjligt att få partituret att byta tonart på ett bestämt ställe och samtidigt ändra B-klarinetten till A-klarinett utan att hela stycket får fnatt och noterar sig i Hiss-dur. Det är en hemtenta och den skall vara klar på tisdag. Jag har till och med försökt få kursledaren att flytta hem till mig denna veckan innan hemuppgiften ska vara inlämnad, men konstigt nog har han inte svarat på det förslaget. Annars svarar han på alla dumma frågor, vilket tyvärr inte hjälper ett dugg.

Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.

På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.