FruDecibel

- Jag går inte in på Facebook VARJE dag.

- Jag är inte aktiv på Facebook, jag bara tittar.

- Jag förstår inte hur du kan hänga så mycket på Facebook; det är ju bara en massa bilder på vad folk äter till frukost.

- Jag vägrar Facebook. Jag har så många andra intressen, så jag behöver inte Facebook.

- Skaffa dig ett liv.

- Man kan ju lika gärna mejla.

 

 Så där låter det ganska ofta när jag träffar bekanta på stan. Alltid sagt med en insinuerande ton av att jag är förtappad och depraverad, som är så mycket på Facebook. Att jag inte har något liv. Att jag inte gör något vettigt med substans i, som de.

 

Jag tycker nog att jag har ett liv. Jag tycks vara en ADHD-pensionär. Jag skulle behöva ett liv till, för jag har inte hunnit med allt jag har velat och vill göra. I så fall kan det gärna kombineras med lite mer pengar.

 

Hur kan man döma ut något som man inte har en aning om? Jo, det går väldigt bra för många. Alla (inte jag väl?) har en släng av veta bäst-sjukan. "JAG" har tolkningsföreträde och det är det som gäller. Inte så att "JAG" tycker si och så, utan så är det, punkt slut.

 

Jag kan förstå, att personer i min ålder, som inte är datavana, som inte har ett stort kontaktnät av datavana personer har svårt att se någon mening i sociala medier; att personer med ointressanta "vänner" inte heller förstår vitsen. Det är bara att beklaga. Tänk så mycket roligare livet på hemmet (om det kommer att finnas några kvar) skulle vara, om alla gamla kunde kommunicera med barnbarnen och vara med på t.ex. Facebook. Jag vet, för jag har undervisat äldre (än jag) personer i datorkunskap. Om inte annat så är livet på Hemnet ganska roande ibland.

 

För mig har världen blivit större genom Fejjan. Tänk att ha åtminstone en liten kontakt med (förutom barnen) en massa gamla och nya vänner, musiker, kommentera, slänga käft, bli uppdaterad, lära sig saker, hjälpa till med saker, skratta åt roligheter (jätteroligt ju!), njuta av kattklipp (när man inte kan ha en egen katt), njuta av alla fantastiska bilder som folk lägger upp och naturligtvis lägga upp sina egna fantastiska bilder. Att se vad som är på gång åtminstone i min lilla del av världen.

 

Jag slipper dock gärna predikningar om hur dåligt det skulle bli utan kärnkraft och allting som är bästaste och finaste och jag älskar dig och tusen dåligt tagna bilder på barn. Sådant sållar jag bort.

 

Lika illa är det numera att gå och titta på sin mobilskärm. Det är fult. Man ska ta del i "the real life". Man ska träffa sina vänner öga mot öga.

Det förutsätts att man har vänner, som bor i närheten, som det bara är att ringa och säga

-Ska vi träffas och  fika? Det är fint, det är bra. Men att spela 23 Word Feud-matcher (som jag oftast har i gång) det är vansinnigt.

- Är du klok?

-Jag träffar hellre mina vänner IRL, heter det då.

 

 Ja, jag fikar gärna med mina vänner. Kruxet är att de flesta inte bor i grannskapet längre. En del har till och med lämnat jorden. Som bekant blir det glesare och glesare med vännerna när man blir äldre. Och de som är yngre har ju annat för sig. Jobb, t.ex. Jag har 1 som är en stadig fikerska, 1 som man kan fika med en gång varje termin (tänker fortfarande i terminer),1dotter, som kan fika när hon har tid, och ytterligare en till-och-frånfikare. Sedan finns det en yttre krets, som alltså bor på kortare eller längre avstånd.

Det är inte detsamma, som när man var i den produktiva åldern.

Det är naturligt, men jag vill inte läsa om hur viktigt det är att träffa sina vänner stup i kvarten stup i kvarten. De kanske inte alls är intresserade av att träffa mig; vad vet jag? Jag är inte så säker på att jag är

 

 

 Nej fy, vem vill fika med en sådan Messerschmidt?

 

 

Däremot håller jag med om att små barn bör uppmärksammas mer än mobilskärmen. De går nämligen inte i repris.

Jag önskar alla ett roligt Facebook-liv, som jag har. Tack alla mina vänner för det.