Poesi?

Jag läser inte poesi. Det är givetvis en brist, men jag är nog inte tillräckligt allvarlig. Jag skriver gärna själv, men då är det givetvis roligt. Gärna på hexameter eller någon annan diktform, som jag givetvis måste googla fram för att få till rätt antal stavelser och rätt rimflätning. Min far läste poesi och jag tyckte det var ganska patetiskt. Han skrev också och höll en gång vårtalet till Svenljungaborna på hexameter. Tveksamt om någon märkte det ... Nej, poesi griper inte mig. Jag tycker oftast att det är töntigt, i synnerhet fri vers om hjärta och smärta och kärlek överhuvudtaget.
 Under studietiden forsade det fram poesi ur våra pennor, som vi sedan stencilerade ut på blåkopior för framförande vid div. spex. Publiken var hänförd och talar om det än idag ...
Men 1952 fick jag ett poesialbum i namnsdagspresent av min far. Jag tror att jag skämdes lite, för det var ingen annan i klassen som hade poesialbum då. Jag var bara 7 år och visste väl inte hur jag skulle göra med den.
Pappa och mamma skrev; sedan dröjer det ett helt år innan nästa skriver. Det tyder på att det då var flera som hade börjat med  poesialbum, och då vågade jag.
 
 
 
 
 
Pappa skrev så här:
Säkert har han diktat själv. Hur han hade tänkt sig att jag skulle lyckas vara ung hela livet, det vet jag inte. Men själv dyrkade han ungdomen.
 
Mamma skrev så här:
 
Bo Bergmans kända dikt hade hon säkert hittat i pappas bokhylla. Men den stämde säkert med vad hon ville säga. Hon tog inte med slutet: "Men ingen får veta ett knyst". Nej, hemligheten var ju redan 7 år gammal, så det var ju ingen idé.
Lärarna måste ha haft ett helvete med alla flickornas poesiböcker. Undrar om det grasserar fortfarande?
 
Min småskolelärarinna, (det hette så då) skrev en fin dikt av Topelius, som jag dessvärre inte alls har lyckats efterleva. Jag hör och ser alla (många i alla fall) fel och det finns en hel del som jag aldrig förlåter. 
Min folkskolemagister tog en strof ut "Råd till min kära dotter om jag hade någon". Det passade bra; han hade bara pojkar. Han lever än förresten och skriver lika vackert fortfarande.
Vår första engelsklärarinna tog en strof av Anders Österling, som var precis så där högttravande och patetisk, som jag tycker att poesi är. Jag begrep den inte då och begriper knappt nu. Men kaninerna var fina. Jag tror att det var därför jag bad henne. Jag visste att hon ritade fint.
 
 
                                                            
 
 
Sedan följde alla de gamla vanliga stroferna om minne och pinne och hjärta och ärta. Ibland ser man, att det är mammorna som har skrivit; ibland ser man att någon verkligen har försökt, men mamma eller något syskon har fått ta över. Och ibland har kamraten verkligen fått till det, fast kanske bara skrivit under själv. Anders Ö har säkert diktat själv.
 
 
Anna-Mias mamma, som var konstnär, fick rita i min bok, men tydligen inte Anna-Mia själv.
 
Thomas dikt tyckte mamma och pappa var skojig, men mig lurade han inte. Jag visste ganska tidigt att det inte var jag, som var pojkarnas favorit.
 
 
Här en sann poet på 50-talet och en senare kamrat från seminarietiden i Skara. För den som förstorar upp och läser kan jag meddela, att T2 var ett regemente i Skövde, där alla som hade plattfot och hemorrojder hamnade. Åtminstone sa vi så, vi som gick på seminariet i Skara och blev bjudna på bal av T2.
 
 
 
 
Här är då minnepinneversen. Gittan sprang fortast i hela klassen och pojkarna kallade henne för "flygande dasslocket" på pojkars snälla vis.
 
 
 
Gittan bor i Frölunda, men jag har inte vågat söka upp henne. Tänk om hennes minnepinne har gått av.
Jag kommer nämligen ihåg allas födelsedatum, och då är det lätt att spåra dem.
 
Nästa dikt har jag alltid tyckt var något extra! Man ser hur hon har kämpat, men jag tror att det var hennes syster som fick ta över. Jag visste inte om det var en egen dikt, men nu har jag hittat den i en ordspråkssamling. Dock tror jag fortfarande att hon har hittat på slutet själv, för det fanns inte med.
 
 
 
 Men jag skaffade mig aldrig någon hund.
Inte heller har jag väl varit så sund.
Men i ungdomen var jag ganska rund.
 Nu är det slut på denna andaktsstund.
 
 
 
 
 
 
Här har vi några av skalderna i första klass 1951. Klicka på oss.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sylvia

Tack för en intressant lördagsstund! Kom in här gm Miljonlotteriet som har en tävling jag tänkte delta i. Men den finns nog på Facebook. Har nog en gång i tidernas begynnelse haft prenumeration. De ringer i tid och otid på våra gamla mobiler, som sätts på ibland. Kul med poesiet. Undrar var mitt tagit vägen. Det kanske ligger kvar i hemmet som jag inte fick vara med och ärva. Har också varit en tid på ett av Sveriges seminarier och där kallade vi rektorn för älgen. Ha en skön helg och tack än en gång för underhållande läsning. Nu ska jag tävla!

2015-01-31 @ 14:37:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0