Plötsligt var det afton

Det var inte riktigt sant det där om poesin, som jag skrev om i förra inlägget. En gång, 1962, greps jag av en dikt. Den är på spanska och heter "Anoche, cuando dormìa", av Antonio Machado. Den handlar om en dröm, och jag hade haft en liknande upplevelse, så den grep mig. Jag grep då genast efter gitarren, som då var ganska nyfådd (Levin, stålsträngad, 400 kr) och skulle tonsätta dikten. Det gick inte. Jag kunde bara tre ackord och det fanns ingen möjlighet att skildra det myller av känslor som dikten orsakade med tre ackord. Jag la ner gitarren.
 
30 år senare, efter ett liv med musikutbildning och oupphörligt musicerande, tog jag fram dikten igen, och si, då kom den ut. Det blev ett körstycke i ciss moll och det blev ganska vackert. Jag skrev det till min kör, som faktiskt sjöng den en gång i Torshavn på Färöarna, dock med en dirigent ur kören, för den ordinarie vågade inte ta sig an det. Detta renderade mig 373 kr från Islands TV, trots att det aldrig sjöngs på Island.
Jag påpekade aldrig detta för Islands TV.
 
Sedan har det legat i byrålådan och så kommer det att förbli. För se körer nuförtiden har så mycket annat att göra, speciellt om dirigenten själv komponerar och arrangerar. Då är benägenheten att ta sig an andras verk begränsad, såvida det inte är någon god väns verk. Och jag är dålig på att marknadsföra mig. Jag har slutat att försöka. Det är bara att förlika sig med tanken  att man kanske blir både rik och berömd efter döden.
 
En annan rad som ofta dyker upp, för den appellerar till alla som har lämnat den omedelbara ungdomen är Salvatore Quasimodos rad  "Och plötsligt var det afton". Den blir bara allt tydligare allt eftersom åren går.  Säkert har någon gett sig på att tonsätta den också. Min åsikt är annars (utom i mitt eget fall alltså) att poesi sällan blir bättre med musik till. Ta bara alla som har gett sig på Tranströmers dikter. Jag har inte hört en enda som förhöjer intrycket av hans poesi. Tvärtom, hans dikter blir uttjatade och till slut tycker man att de är banala till och med.
 
Plötsligt är det inte bara afton nuförtiden. Det är plötsligt hela tiden. Ett år är ju som bekant bara en bråkdel av den totala livslängden när man är lite till åren kommen. Annat var det när man var 5. Då var ett år en evighet.
 
Plötsligt är det måndag. Har jag körnoterna i ordning? Nej, de halkar ur sina plastmappar hela tiden. Har jag dragit ut de senaste varianterna på senaste körarret? Nej, på med skrivaren.
Plötsligt är det tisdag. Har jag tvättat jympakläderna sedan förra veckan? Nej, de ligger kvar i väskan. OK, de luktar inte, de får hänga med en gång till. När jag står där och stretchar ryggen, framåtlutad och daskar fingrarna i golvet (det kan jag!), kommer jag att tänka på kvinnan, som fastnade i ett staket hängandes upp och ner. Gör man det så dör man, som Leif GW uttryckte det kort och koncist. Av alla hemska dödar som finns, måste detta ha varit en av de värsta, tänker jag och reser mig sakta upp så att blodet hinner med.
Har jag läst färdigt kapitlen som ska läsas till bokcirkeln? Ja, men jag har ju glömt allt. Måste läsa en gång till. Plötsligt blir jag sömnig i stället. Kökssoffan. Men det går bra ändå. Alla har läst något. 
 
Plötsligt är det onsdag. Pling, en påminnelse på telefonen. Javisst ja, Göteborg Baroque i kväll. Hade glömt. Tack telefonen. Plötsligt är det torsdag; det är nu.
 
Än så länge är det torsdagsförmiddag. Men man vet aldrig; plötsligt är det afton.
 
 
 
 Afton i Växjö.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0