FruDecibel

Ich hatte viel Bekümmernis

...tänkte Bach och så skrev han en kantat om det. Plötsligt tycker jag att jag har det också, fast det naturligtvis bara handlar om värdsliga saker, som Gud inte kan hjälpa till med. Fast han kunde gott ge mig en ledtråd, var mitt röda fina Bachparaply är, inköpt i Leipzigs Bach-shop. Paraplyer är som gjorda för att glömmas, och trots att jag har varit maniskt noggrann med just det, så är det nu borta, och jag har absolut ingen aning om var jag kan ha glömt det. Tyvärr finns de inte längre att köpa. Jag har redan mejlat Frau Heike und gefragt.

 Ingen kan jag skylla på heller. Det är annars ganska praktiskt.  Men jag är en väldigt vältränad syndabock.

 

Mitt andra irritationsmoment är min skrivare, som konstrar. Ibland går den snällt. Visserligen skriver den då utan färg (nej, tonrarna är inte slut), men ibland skriker den och ibland blinkar det rött och det står Tranfer Belt Error och det kommer igenting. Det är en ganska ny skrivare, (nej, minns inte var jag har gjort av kvitto och garanti) och det grämer mig att det är billigare att köpa en ny än att laga. Jag blir också förgrymmad, när folk ifrågasätter om jag verkligen behöver en skrivare med skanner.

Tänk för att jag  gör det.

 

Bara för att jag inte har köpt någon ny skrivare än, måste jag sitta och skriva av foton av  Powerpointkopior från vinföreläsningarna, som magistern inte lägger ut på GUL. Det kan inte vänta, ty jag är en inert student. (Jag har i alla fall lärt mig ett nytt ord.) Det tar tid.

 

Det allra jobbigaste är ändå fuktskadan, som vi har fått i ett rum. Det har varit översvämning i stupröret och då rann vattnet där det kunde, dvs. på våra väggar. Det trängde in och tapeten buktade. Tapetlagren (7) är nu bortslitna i hörnet och en fläkt har gått i dag- och nattligen i 14 dagar, men det är fukt kvar. Någon luftavfuktare tycks vi inte få; det skulle ju varit mer effektivt, men då får vi betala själva. Föreningen tycks inte tycka det är en förenings ansvar. Det går heller inte på försäkringen när vattnet kommer utifrån.

Som den uppmärksamme tittaren ser, är det två hus och ett stuprör. Grannhuset tyckte helt enkelt att det var billigt och bekvämt att koppla ihop sig med vårt stuprör. Lite bôs i vattkoppen och några skyfall och översvämningen är ett faktum. Vem som är ansvarig går naturligtvis inte att utreda.

 

Hemma hos oss.

När det är torrt, måste ALLT rivas ned, putsen knackas bort (varför?) och tapetseras och taket som har spruckit måste lagas och vi ska bo också.

 

Som om inte detta räckte till, så har mitt cellofodral gått sönder. Det råkade puttas omkull med cellon i. Cellon klarade sig nog den här gången, men kolfiberfodralet, som jag trodde var okrossbart, fick ett hål och en spricka. Med cellofodral och mig är det nu en gång så, att de måste vara superlätta, om jag ska orka bära omkring ett sånt där, och jag måste ha det på ryggen som en ryggsäck, annars blir det snedbelastning på ryggen, och ryggen blir inte glad åt det. Hålet sitter precis där fästet för bärremmen är, så det håller inte att bära på ryggen nu.

 

 

Har jag försäkring? Ja. Har jag kvitto? Nej, bara kontoutdrag. Är skaderegleraren på jobbet? Nej, hon har nog semester. Så jag vet inget. Får jag något på försäkringen? Vet ej. Om inte, betyder det ytterligare en utgift på 10 000. Jag kan ju naturligtvis sluta spela cello också.  I vissa fall (Atterberg, Roussel) skulle det nog vara att föredra, men jag tror inte att  jag vill slänga in stackelskyddet än.

 

 

Snart ska jag åka till Bilbao på vinstudieresa. Det är i alla fall roligt, förutom att det blir väldigt dyrt. Och inte minst detta är orsaken till att jag i år inte bor på Bokmässan 4 dagar från morgon till kväll. Som student får man gå på alla seminarier och allting för 750 kr, och det är ju billigt med tanke på att ett seminarium kostar tusentals kronor. Ni kan ju räkna ut varför jag läser och läser på universitetet vartenda år. Det är inte för att få se Jan Guillou ...Nåja. Det är massor av folk som inte går på bokmässor, och de tycks överleva.

Men mitt paraply skulle jag vilja ha tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

För alla som visat mig vederbörlig medkänsla i mina Bekümmernisse kan jag meddela att bachparaplyet är i tryggt förvar och kommer att fortsätta sin tillvaro hos mig vad det lider. Buss und Reu, ich bin freu!

Det var ju skönt! MEN...du måste ju spara ALLA kvitton. Jag en hade en jobbarkompis som sa att hon sparat tusentals kronor på att spara kvitton. Så jag började, satte dem på en sån där vass pinne och jag är nu inne på min tredje skrivare men har bara betalt fullt pris på den första.

Jag har inköpt en vass pinne - till Händige Herrn. Kanske har jag nu övertygat mig om att jag också bör ha en.

Har inköpt en kvittopinne till mig själv.