FruDecibel

Så konstigt att det var 50 år sedan jag tog studenten. Ofattbart. Vad är tid? Tiden är ingenting.

 

Politikern och jag kom samtidigt med våra olika bussar och tåg. Vi gjorde sällskap till träffpunkten och på en kilometer hade jag fått hela hans liv rekapitulerat. Mitt var inget att tala om.

 

Så roligt det var att återse folket. Inte så konstigt att det tog några sekunder innan tioöringen damp ner.

(Ja, på vår tid fanns det tioöringar. Och det var sådana man stoppade i telefonautomaterna.) Visst hade några fått några kilon extra och några hade smalnat av, hårfärgerna var sällan desamma som förr och en del killar hade en blå nyans i ansiktet, en del hade en frisk golfbränna på skulten; man såg spår av svunnen skönhet, men visst var vi desamma. Vi som i tre år delat ljuvt och lett, hukat undan Rosanders spottande svador, kopierat laborationer så att Sprithalten skulle bli nöjd, pustat under Tjofilas hårdhänta regemente och tröstat oss med smågodis och kokosbollar.

 

 Vi var många som tog studenten 1964, 168 stycken. Jag gick på Allmänna linjen språkliga grenen. Det fanns också en social gren på den linjen. Dessutom fanns Latinlinjen, hel och halvklassisk gren, Reallinjen, 3- och 4-årig, biologisk och matematisk gren.

På studentexamen var det  munta med censorer, som skulle fria eller fälla. En kamrat klarade inte muntan utan fick faktiskt gå ut bakvägen. Det sas att hans mamma hade hyrt en massa porslin för festen. Grymt var det på den tiden.

93 stycken hade nåtts av jubileumsinbjudan och tackat ja. Tjugo hade laga förfall eftersom de hade haft oturen att dö.

 

 

 Igenkännandets glädje! Javisst, det är ju du! Ibland var man dock tvungen att ha ett kompletterande namn från gymnasietiden innan synapserna kopplade upp sig. Så många öden, så mycket liv som har passerat, och vi hinner bara glänta på livets dörr en kväll i maj.

 

Största överraskningen var återseendet av en kollega från Komvux. Vi gapskrattade när vi förstod att vi hade arbetat på samma arbetsplats i många år utan att ha en aning om att vi var studentkamrater från Borås. Vi gick alltså på olika linjer.

 

I min egen klass kände jag igen allihop. I de andra klasserna var det si och så, men de som vi  läste spanska och tyska med och som gick på latinlinjen,  kunde man efter viss ansträngning minnas, när man hörde namnet. Men för vissa var det lite klent med hågkomsten.

 

-Å, du hade kort, alldeles vitt hår, minns jag, sa jag.

-Hade jag det?

 

-Hej, våra pappor var lantmätare och vi har hälsat på hemma hos varandra.

-Jaså, vad heter du då?

 

-Hej, du var min bordskavaljer på studentbalen.

Var jag det?

 

-Vad hette du?

-Anne Marie Larsson hette jag på den tiden.

-Jaså, dig minns jag inte.

 

(Jag påminde inte den damen om att jag satt i intagningsnämnden på Skara seminarium när hon sökte in. Det var oerhört pinsamt för oss båda eftersom hon var en studentkamrat som skulle göra ett muntligt prov. Då kände hon igen mig. Hon kom inte in.)

 

-Hej, jag åkte med dig i din bil varje fredag morgon från Svenljunga.

-Jaså, det minns jag inte.

 

Men det var en del, som mindes mig faktiskt, men jag tror nog att jag mindes flera. Jag lyssnade och iakttog, då som nu.

 

En av våra lärare fanns kvar, läraren i filosofi och religion. Han var 83 år och såg ut ungefär som om han också kunde gått i vår klass. När vi förhörde oss om några av de andra lärarna fanns kvar, förklarade han att han hade begravt dem allihopa.

Jag påminde honom om ett av hans citat, som vi tog till oss. Ett sant påstående vill jag minnas att det var.

"Gröna hästar med sex ben har svansen fram." Detta citat hade jag på väggen i många år.

 

-Man säger så mycket dumt, sa 83-åringen.

 

Vi talade om vår teckningslärare, Ragnar Horner. Konstigt nog var det flera som inte mindes honom. Han fick en son 1962 när vi kämpade med linearritning, men det berättade han inte för oss. Han var mycket strikt. Sonen fick i alla fall namnet Nils och sköts i Afghanistan den 11 mars 2014.

 

Vi har haft 5 jubileer. På det första (10-års) var det väldigt mycket skryt om jobb och bostad och resor och barn och hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte var så lyckad.) Samma på det andra. Sedan bytte skrytet fokus och på 30- och 40-årsjubileet var det mest barnens jobb och barnbarn, som om barnbarnen var ett mått på hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte hade några barnbarn.)

 

Nu hade de flesta taggat ner, tilltufsade av livet, av skilsmässor, av barn som dött, av olika krämpor, alkohol, utbrändhet, artros, hjärtat, ögon och annat och med en medvetenhet om att vi befinner oss på upploppet och att alla kanske inte hinner fram. Till vad? Till 60-årsjubileet kanske.

Var det ett förebud att ambulansen fick komma och hämta två personer?

 

En liten aning fanns dock kvar av den välkända känslan av att man förflyttas 50 år tillbaka i tiden och blir sedd så som kamraterna såg en då. Det avtrycket som man en gång gjort är väldigt svårt att skaka av sig och ersätta med ett annat. Särskilt om man fortfarande inte hörs när man försöker säga något. Tiden är för kort, ingenting faktiskt. Men det kändes väldigt mycket bättre nu. Kanske håller man på att bli stor?

 

Jag försökte fråga om mina kamrater skulle valt samma yrke igen om de kunde välja om. Läkaren skulle definitivt välja samma igen. De lärare som satt vid bordet just då skulle nog välja samma men skulle kanske inte haft något emot att pröva någonting annat. Men jag skulle velat fråga alla 93.

Det är ju för att jag hann att ångra mig ordentligt när Komvuxskutan i Göteborg gick i kvav. Om inte om hade varit hade jag kanske varit cellist, journalist, författare och suttit i Svenska Akademien eller konstnär av något slag ...  nåja. Men det finns faktiskt en hel massa yrken som jag inte hade en aning om när jag var en ung och tyst student. Det var synd, men jag är ju student igen. Vad månde bliva ...

 

Träffen började med en förhandsvisning av Borås nya textilcentrum med bl.a. textilhögskolan och museet i nygamla lokaler. Det ska invigas den 23 maj. Utanför höll de på att sätta upp ett konstverk, som nu är täckt med ett skynke, för att ingen ska få se det före den 23 maj.

Så här såg det ut:

 

 

 Inne var det stiligt också. Bl.a. hade Victoria glömt kvar sin bröllopspresent, som hon fick av Borås stad.

 

Foto: Lena Nyberg

 

 

 

 Här står den i den stora hallen. I förgrunden lyssnande f.d. gymnasister.

 

Finge jag bestämma, skulle vi träffas igen, snart. Om tio år kan det vara försent för många.

Även om tiden är ingenting.