Konstnärens rätt att vara som han vill

Ja, jag skriver han, för det är nästan undantagslöst fråga om hannar, som ni säkert redan förstår.
 
Jag har en vän, vars far var en ganska erkänd konstnär. Jag har mycket ofta varit med och framfört dennes verk under årens lopp. Det är ömsom vin, ömsom vatten, om ni frågar mig. Om ni frågar andra, så är han lysande och borde höjas till skyarna ännu mer. Om ni frågar min vän, så har h*n tagit avstånd från sin fars verk, eftersom fadern tog avstånd från sin familj. Han dök upp någon gång och visade sig och barnen undrade väl i princip vad det var för en farbror. När konstnären fick barnbarn, så var det inte det minsta intressant, för konstnären var då i full färd med att lägga ytterligare ett antal kvinnor för sina fötter och tillverka nya barn och  konstverk.
 
När min vän antydde något om sina reservationer för sin far inför andra personer, försökte dessa att få honom att förstå, att man måste förstå en konstnär, han måste ju få utlopp för sin kreativitet. Det kunde inte min vän, och det kan inte jag heller. Det sägs att man inte ska blanda ihop konstverket med konstnären. För ett barn är det naturligtvis omöjligt. För mig också, särskilt om jag känner till båda. Får jag veta något negativt om en konstnär, kastar det omedelbart en skugga över verken och jag ser dem, hör dem, läser dem i ett annat ljus. Eller inte alls.
 
Efter att ha läst "Blåbärsmaskinen" läser jag inte längre Slas.
 
Eller som en annan av mina bekantas bekanta sa, efter att ha varit gift med en legendarisk musiker i många år:
-En sån stor musiker och en sådan liten människa.
 
Det får gå åtminstone ett par århundraden om man ska kunna ha överseende. Gesualdo är ett typexempel.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0