FruDecibel

Bak ånglokens slöja

Det här är ett flygfoto över Olofström. Olofström ligger i Blekinge, och där bodde jag mellan åren 1945 och 1948. Det var inte mitt första hem; jag hade hunnit flytta ett par gånger redan, från Bengtsfors till Kristianstad och så till Olofström. När jag kom dit var jag ett år, så det är alltså här som mina första minnen uppstår. Och visst är det alltid lite skimmer över de första minnena, oavsett var man bor.

 

 

Mina föräldrar, min bror och jag bodde i den stora vita lådan vid torget. Det var ett konstigt hus. Vi bodde på andra våningen på framsidan och på fjärde på baksidan. På första våningen var det affärer, Hedbergs bokhandel bl.a. och i nedre vänstra hörnet var det en biograf. Där såg jag min första film, kanske 1947 eller -48. Den handlade om en gubbe som var stygg och inte tyckte om barn och i slutscenen hoppar alla barn rep på torget framför gubbens balkong och han har blivit snäll. Trots efterforskningar har jag inte kunnat få reda på vilken film det var. Är det någon som vet, så berätta gärna.

 

Om man har goda ögon, ser man på torget en liten glassvagn borta vid Konsum. Det är det vita huset med markiser. Dit fick min bror och jag gå och köpa glass. Jag vill minnas att en rund pinne med päronglass kostade 15 öre. Jag är fortfarande väldigt förtjust i riktig päronglass. Kanske är det vi som står där borta, om man tittar riktigt noga.

Ett skyltfönster hade rinnande vatten. Kanske var det fiskaffären. Det var i alla fall väldigt spännande att stå och titta på.

 

På baksidan av huset låg rangerbangården. Var det en rangerbangård? Det är så jag minns att de vuxna sa. Där var mycket trafik för mittemot låg redan då Volvos karossfabrik. Baksidan var också vår lekplats.

 

 

 

Här åker vi på en kärra. Jag är den lilla minsta i ljus overall

och min bror står längst fram till höger. Fina skor har jag.

 

 

 

Ett foto till blev det när mamma ändå var i farten.

Här står vi på en låda gården och vid trappan bakom låg biografen. Bollen var röd.

Undrar förresten om inte mamma tog upp den lådan och hade tvätt i resten av livet.

Tycker att jag känner igen hålet på locket.

 

 

Mycket trafik var det alltså på bangården. Ångloken rastade där och då släppte de ut ånga. Ingen av mina bloggläsare torde veta hur det låter, eftersom inte så många kan ha åkt ångtåg, men det låter fruktansvärt kan jag tala om. Ljudet kunde väcka upp döda och även tvååringar, som sov i ett rosa rum mot järnvägen. Det berättas att jag blev så rädd en gång och gallskrek så mycket att jag glömde suga på tummen och kom aldrig mera ihåg det. Faktum är att jag minns det, kanske inte just den gången, men jag minns skräcken, att vakna av ett hemskt dån i ett rum utan mamma.

 

 

 

Precis så här såg det ut, fast för mig var ju loken ännu större. Den här bilden är från 1946.

 

 En gång lekte jag med en flicka som hette Berit. Hon ville att jag skulle gå med henne hem. Hon bodde på andra sidan järnvägen. Det föll mig inte in att fråga någon om jag fick. Hon var ju stor, kanske 6 år, och jag var ju van att göra som de stora sa. Närmaste vägen var ju över bangården så vi traskade iväg. När vi kom hem till henne, fick jag inte komma in, utan jag fick sitta i trappan. De grälade där inne. Till slut ville jag inte vänta längre utan jag gick hem. Mitt på bangården hörde jag ett skri. Det var inte någon som blev överkörd utan det var min mamma som uppe på fjärde våning hade fått se en rosa prick som knallade omkring bland ångloken därnere. 

- Anne-Mariiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Mamma var väldigt arg och som straff fick jag inte smaka på hennes nybakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för bullar var så stora och min mun var så liten. Men det sa jag inte.

Man var väl inte dum.

 

Min pappa var lantmätare och hade kontor hemma och hade två kartritare som hjälp. Mamma var hemmafru, men hade ändå hembiträde. Det skulle man ha på den tiden om man var en fin fru. Hembiträdet hette Elvy och hennes uppgift var nog mest att passa mig. Hon kom till oss i Bengtsfors, följde med till Kristianstad och sedan till Olofström. Där blev hon kvar eftersom hon gifte sig.

 

Jag har varit i Olofström på senare år, men jag har inte kunnat gå in i huset och ännu mindre ringt på i vår gamla lägenhet. Allting är ju låst nu för tiden. Men vad jag gärna skulle vilja komma dit, även om det är renoverat till oigenkännlighet! Det skulle vara så roligt. Vem bor i hörnlägenheten vid torget nuförtiden?

På 80-talet hälsade jag på Elvy och hon kunde berätta saker som jag inte kunde komma ihåg. Det var fantastiskt. Det var som att öppna en dörr till det förflutna.

 

 

Här är Elvy och jag på balkongen.

 

Vad gjorde en fin fru då? Hon passade på sin man naturligtvis. Hängde upp hans kläder etc. Jag minns att hon städade, för en gång hade hon fått ryggskott och gick dubbelvikt med sopborste och sopskyffel.. Ganska ofta spelade hon piano. Ibland satt jag under flygeln och då och då gick jag runt en stol och släpade tummen i en fåra på stolen, som Erik XIV på bordet på Gripsholm, fast det visste jag förstås inte då. Jag minns att hon spelade Beethovens Pathetique.  Att den hette så kunde jag ju inte konstatera förrän många år efteråt, men jag minns ju hur den lät. Den var väldigt svår och mamma såg arg ut. Pathetiquen gillar jag alltså inte. Troligen var det dock under de där tråkiga stunderna under flygeln, som  mitt absoluta gehör utvecklades. Det är ju just den tiden  som det absoluta-gehör-fönstret är öppet i hjärnan.

 

Det var fyra rum i lägenheten plus ett serveringsrum. Där förvarades porslinet. En gång när jag satt på golvet i ett rum medan mamma höll på att bädda, upptäckte jag en råtta som smatt in bakom mammas symaskin. Jag undrade lite försynt vad det var som krypte, och sedan blev det en väldigt fart på de vuxna och min far stängdes in i serveringsrummet tillsammans med råttan och en kvast. Ett väldigt dunsande vittnade om vad som pågick och råttan fick  till slut krypa vidare till råtthimlen.

 

Förr i världen var det som bekant präktiga vintrar. Barns vinterkläder var också präktiga. Man paltades på och ställdes ut i snön nästan med armarna rakt ut. Så minns jag det i alla fall.

 

 

Här står vi och min bror får skotta snö medan jag får bara just stå.

 

 

 Här står vi allihop. Ganska gullig mössa hade jag i alla fall.

 

 

 

 

Påbyltad var det ja.

 

Och förr i världen hette det adventskalender och inte julkalender. Jag tror att jag fortfarande säger adventskalender. Det är ju det det är. Vi fick Aina Stenberg-Masolles kalendrar, och på en av dem minns jag en fågelholk till vänster. När jag nu kollar vilket år det fanns en fågelholk på hennes kalendrar, visar det sig att det var 1945. Jag var alltså 21 månader.

 

 

 

Min bror var 4 år äldre och därmed mycket bättre på allting och dessutom var han ju pojke. Jag anade tidigt att jag tävlade i en annan klass.

 

 

Här är det dags (1947) för min bror att börja skolan.

Bilden över det oändliga torget är tagen från vår balkong.

Jag tror att småskolan låg bakom husen t.v. någonstans,

men där är minnet inte så glasklart.

 

En gång varnade min bror mig för att äta det vita på apelsinskal, för då kunde man bli en ko. Jag minns exakt var i köket jag stod när han sa det. Lite skeptisk var jag väl så liten jag var och frågade mamma för säkerhets skull. Hon hade inte hört talas om just den åkomman.

Något av det vita har man väl fått i sig under åren, men så värst koliknande har jag väl inte blivit. Ja, det skulle vara när jag försökte spela Mamma Mu. Fast det blev inte så likt det heller.

 

 

Lite mera konsumtion av det vita på apelsinen hade kanske gjort susen.

 

 Pappa skrev dagbok om allt vad min bror gjorde som liten, men om mig finns bara antecknat att gossen hade fått en syster. Jag är glad att mamma hade en kamera.

1948 förstatligades Lantmäteriet och vi flyttade till Svenljunga. Men det är en annan historia!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns att en lekkamrat förklarade att man fick glasögon om man åt det vita på apelsinskalet.

Hej!
Såg Ditt inlägg på FB. Klickade vidare till denna Din blogg och läste Ditt inlägg om ånglokens slöja. Med en underbar humor och underfundig ton konstaterades att denna artikel Du skrivit bör få läsas av flera. Känner Du till www.rotbygd.se ? Det är en sida som riktigt läääängtar efter historier som Din. Ett litet tips alltså.
Med vänlig hälsning från en invandrare i Olofström.(Drev fotobutik i Ofm 1969-2003)
Uppfödd i en av mina föräldrar ägd fotobutik i Karlskrona där jag också föddes strax innan World War 2. Nils-Harald Ottosson

Gugge: Äsch då, glasögonen ådrog jag mig i alla fall.
N-H: Jag har varit inne på Rotbygd. Ska titta in igen.

Just det vita på apelsinskalen minns jag också. Som så mycket annat var det riskabelt, dock inte fullt så farligt som att hoppa runt i prasslande lövhögar på hösten, Då skulle man få polio, var det sagt. Fast jag vet ingen som blev sjuk av lövhögar i verkligheten. Inte heller någon som blev en ko.

Lövhögarnas farlighet blev jag medveten om först när jag bodde på Irland i början av nittiotalet och fått barn. Plötsligt var jag hemma på dagtid och kunde se reklam-tv. Och samhällsinformation. Med ödesmättad stämma förkunnades lövhögarnas dolda faror, alltmedan oskyldiga barn, snart förlamade förstod man, hoppade omkring i motljusat slow motion. HU!

För övrigt fantastiskt inlägg, som vanligt.

Inte så anonym, nej.

Som vanligt en fröjd att läsa, du beskriver allt så målande med din alldeles egen ton, det känns som man är där med dig. Underbart. Och jag gillar att du använde ordet torde. Själv säger jag adventskalender.

Intressant det där om det vita.Jag läser nu att man kan få "apelsinileus"; tarmvred, som orsakas av att det vita blir till en boll i tarmarna och stoppar upp flödet. Visserligen mycket ovanligt, men kanske var det detta, som förvandlades till ko- och andra varningar.

Det var inte "Rännstensungar" modell 44. Det gjordes väl inte så väldigt många barnfilmer före 1948, så vad kan det ha varit för en film?

Hej!

Jag har en fråga angående den där hembiträdesflickan-barnflickan? (hon ser inte ut att vara så gammal), men fanns det några bestämmelser för hur hon skulle gå klädd? Ser ut som hon har någon blus som sticker upp med kragen, men var hon tvungen att ha på sig någon extra fin blus för lite finare tillfällen.

Jag växte själv upp med en ung inneboende hembiträdesflicka-barnflicka i vårat hem, och hon var i 16-17-årsåldern när hon kom och jobbade där ett par år (har för mig hon kallades barnflicka officiellt, fast hon fick göra massa städning, matlagning, diskning, tvättning och servering och sådant också). Hon hade sina vanliga kläder till vardags, men sedan på eftermiddagar, kvällar, helger och vid bjudningar var hon tvungen att ha vit blus och svart kjol på sig (och det var det värsta hon visste).

OK.

Flickan som arbetade hos oss såg ut lite grann som en servitrisflicka, faktiskt, när hon satte på sig den där blusen och kjolen med ett skärp till. Mina föräldrar arbetade på kontor på vardagsförmiddagarna (de hade lite finare positioner, men jobbade bara halvtid-deltid) så på vardagarna var hon ensam hemma (först med mig, tills jag började i skolan). Därför var det inte så noga hur hon gick klädd på förmiddagarna. Sedan kom mina föräldrar hem, och då skulle hon alltid vara ombytt. (jag minns hur hon alltid suckade innan hon gick in till sitt rum och bytte om till blus och kjol). Arbetade hon helg, jul eller så fick hon ha de kläderna hela dagen. Hon fick servera rätt mycket på bjudningar, så då fick hon hade kläderna med. Hon arbetade rätt mycket, faktiskt. Om hon var ledig någon kväll tog hon på sig tröja och byxor och gick till vänner, på bio eller så.

Detta var 1966-1973 någonting, när jag var liten flicka. Mina föräldrar var väldigt stränga med att hon skulle klä sig i vit blus och svart kjol, och uppföra sig fint (skulle vara artig, trevlig, ordentlig, rökfri och allt det där). Hon fick säga Ni till mina föräldrar (de sa du till henne), och niga. (fast du-reformen börjat ute i Sverige de sista åren, men aldrig hos oss, vi var lite "fin familj" helt enkelt). Hon var väldigt snäll. Jag har träffat henne senare med, och hon har sagt att de där kläderna var lite stela och ganska obekväma (fast storleken passade, och gick att arbeta i). Om hon städade eller utförde matlagning i de kläderna hade hon alltid ett vitt litet förkläde till (dock ingen hätta på huvudet).

När jag tittar på gamla kort från den tiden måste jag säga att det såg riktigt bra ut!