Snög och Barnens brevlåda
10 Mars 1819: Onsdag. Snögade jemt och lofvade mig att ännu en gång på detta slädföre komma till Hufvudstaden, till någon bekant – ty Vänner finnas så sällsynta som Diamanter på allmänna Landsvägen.
(Min Facebookkompis Märta Helena Reenstiernas inlägg igår på Fejjan). Hon var klok Märta Helena, dels att hon skulle ta släde till Hufvudstaden, dels att hon hade lagt märke till att det är ont om diamanter på landsvägen. Märta Helena skrev dagbok mellan 1793 och 1839 och delar av hennes dagböcker finns utgivna.
”Denna dagbok, öfver de händelser som uti min lilla Sphère vid Årstad förekomma, tillika med väderlekens omskiften, för hvarje dag, Sysslor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc:”, skrev hon själv nyårsdagen 1799. Av opassligheterna kan nämnas att hon födde 8 barn varav endast en son blev vuxen. Han drunknade tragiskt 1812, året efter att Märta Helena hade blivit änka.
Sedan drev hon gården ensam (nåja, det fanns ju tjänstefolk) tills hon dog och skrev dagbok fast hon nästan var blind.
Med detta vill jag bara tala om, att jag också ska åka till Hufvudstaden i slutet av denna månaden, till en av mina diamanter. Jag hoppas att slädföret är dåligt eftersom jag tänker trotsa ödet och ta tåget. Bli evakuerad med släde kunde visserligen vara en upplevelse och alldeles säkert något att blogga om, men förmodligen lite för kallt i min smak. Jag tar väl med mig extra kalsonger, filt, vattenflaska, 10 smörgåsar och en rulle toapapper.
Diamanten och jag ska roa oss med att gå på repetition i Berwaldhallen.
Som den minnesgode läsaren vet, så har jag hållit på att fundera på att skriva ytterligare en uppsats om absolut gehör. Troligen blir det ingen uppsats, för den musikvetenskapliga ankdammen lockade inte till flera bad, kanske man kan säga. Kanske blir det något annat.
I alla fall hände sig det, att en pianist i Göteborg, vi kan kalla honom Harald X, berättade att han hade minsann haft en kompis i Stockholm, pianisten Richard Y, som hade absolut gehör och han tyckte det var sååååå besvärligt.
Åhå, sa jag, och misstänkte genast något lurt. Jag tror nämligen att det är så här, att många av dem som inte har absolut gehör känner någon som har det eller har hört talas om någon som har det, som har sagt att det är sååååååå besvärligt och "det skulle jag då inte vilja ha", blir deras självuppfyllande slutsats.
Lustigt nog kände jag till den här pianisten Richard Y. När jag var barn, fanns det ett program som hette Barnens brevlåda som Farbror Sven hade i minst 40 år.
Barn i en något äldre brevlåda
Det var förresten min dröm att få vara med i den, men på den tiden visste inte folk utanför Stockholm att det skulle kunna vara möjligt. Nåväl, en gång när jag egentligen var lite för gammal för Brevlådan, hörde jag en liten pojke som var 6 år, som spelade "Snurretoppen" av Carl Nielsen.
-Richard Y, lägg det namnet på minnet, sa farbror Sven.
Och det gjorde jag. När nu Harald X nämnde Richard Y, så tog jag bladet ur skrivaren och skrev ett brev till honom och frågade om han verkligen tyckte det var så besvärligt med a.g, och berättade samtidigt historien om Farbror Sven.
Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från Richard Y, och han berättade att han inte alls tyckte det var besvärligt utan väldigt praktiskt. Han hade inte heller förstått att jag kom ihåg hans bedrift i radion, utan han trodde att jag fått tag på någon inspelning. Han skrattade mycket åt att jag kom ihåg detta.
Men jag var ju grymt avundsjuk, för han spelade ju mycket bättre än jag, som var dubbelt så gammal. Därför la jag namnet på minnet, och kanske också för att någon gång i framtiden få berätta, att jag hörde minsann dig i Barnens brevlåda ...
Sens moral: Tro aldrig på någon som säger att det är besvärligt att ha absolut gehör. Vi säger det bara för att inte verka stöddiga och för att ni inte ska vara avundsjuka. Det enda som finns att berätta är ju när man har råkat ut för ostämda pianon t.ex. eller ska transponera a vista på konsert, och livet består ju till mycket liten del av sådant.
Hittills har jag inte träffat på någon, som skulle vilja vara utan sitt absoluta gehör. Känner ni någon, så tipsa mig.
En rulle toapapper kommer man inte långt med när tåget blir stående strömlöst i en snödriva på Västgötaslätten i timvis. Nej, då måste man ha med sig en engångspotta! En sådan har jag alltid i nödutrustningen när jag åker tåg. Det är nämligen min stora skräck att hamna i en situation när jag tvingas hålla mig i timvis när jag är kissnödig. (Toan slutar alltså fungera på strömlösa tåg och blir snabbt överfull och måste stängas av.) Engångspottor finns att köpa på Rehabshopen vid Feskekörka, upplysningsvis.
Tack för tipset.Ska kolla engångspottebeståndet.
Du har då många härliga historier! Sluta inte berätta.
Vem skulle inte vilja ha absolut gehör??
För att gå över till det andra ämnet kan sägas att nämnda hjälpmedel ovan även finns flergångs- med lock och i fina färger. Har åtm tidigare sålts både på apoteket och designtorget.
1. Fru D: Som ni vet är jag en fan av a.g. och kan inte heller förstå att man inte skulle vilja ha det. (Det kändes konstigt att dua en person man kallar fru D.)
2. Ö-Helena: var skall man krångla med engångspottan om toan är stängd? Inför publik?
Karin d: Babben Larsson och Tomas von Brömssen är två, som högt och ljudligt i media talat om att de inte skulle vilja ha absolut gehör resp. tur att de inte har det. Tomas har jag sagt till att han är ute och cyklar, men Babben svävar fortfarande i den djupaste okunskap.
