Tack för kaffet
Det var en gång en Händig Herr och hans blonda fästmö. Som alla relativt unga ungdomar voro de fulla av tillförsikt och tänkte sig att cykla runt i Dalarna på en av de första gemensamma semestrarna. Där fanns nämligen Händiga Herrsläktingar lite här och var, fler än vi kunde ana, eftersom Händige Herrns farmor hade 18 barn. Vi hade också tält med oss och skulle tälta på ödetomter längs Dalälven, hade vi tänkt oss.
Som jag minns det, hyrde vi cyklar i någon stad, förmodligen Hedemora. Jag hade sett mig själv i andanom trampandes fram i det vackra dalalandskapet mellan kullar och kullor och böljande fält med ljusgrönt och dikesrenar som prunkade hejdlöst. Solen skulle lysa och nicka uppmuntrande åt vad den såg. Kanske skulle jag ha en bomullsklänning som fladdrade runt mina brunbrända ben och fartvinden skulle förstås rumstera om i det blonda håret och göra mig vackrare än någonsin.
Hur det blev med den saken vet jag inte, för jag tror inte det finns några foton på mig från den turen. Däremot finns det något på Händige Herrn -i regnjacka. Då som nu är det jag som står för fotograferingen i familjen. För att vara säker på att jag finns, får jag ibland be någon ta kort på mig också. Det blir ju svårt för forskningen annars.
Nej, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Vi fick punktering. Inte en gång utan gång på gång. En gång tio minuter efter besöket i cykelaffären där vi köpt en ny slang. Då var det inte läge att ta kort på varandra, fast det kunde varit roligt nu.
Redan då var Händige Herrn gitarrist, och vi hade läst i Gitarrbladet om en ung tjej som hade fått ett fint pris. Vi trodde inte våra ögon när vi kom in i huset och såg hennes bild på väggen med gitarren i högsta hugg. Hon bodde här!
Det var alltså den barmhärtiga flickans syster, som hade fått priset. Vi visste dessutom, att denna flicka hade sällskap, som det hette på den tiden, med en av Sveriges mest lovande gitarrister.
Denna lovande gitarrist är inte längre lovande; han är nog den främste på sitt instrument i alla fall i vårt land, och några till. Han gifte sig så småningom, inte med sin dåvarade flickvän, utan med hennes syster, flickan som förbarmade sig över två blöta och arga cyklister. Så kan det gå ibland.
I morgon ska vi åka till Borlänge (med bil) och lyssna på honom. Om jag ser frugan, ska jag säga tack för kaffet.
Regn kan vara fint att titta på. Men guldkrukan blir svår att få upp.
Som jag minns det, hyrde vi cyklar i någon stad, förmodligen Hedemora. Jag hade sett mig själv i andanom trampandes fram i det vackra dalalandskapet mellan kullar och kullor och böljande fält med ljusgrönt och dikesrenar som prunkade hejdlöst. Solen skulle lysa och nicka uppmuntrande åt vad den såg. Kanske skulle jag ha en bomullsklänning som fladdrade runt mina brunbrända ben och fartvinden skulle förstås rumstera om i det blonda håret och göra mig vackrare än någonsin.
Hur det blev med den saken vet jag inte, för jag tror inte det finns några foton på mig från den turen. Däremot finns det något på Händige Herrn -i regnjacka. Då som nu är det jag som står för fotograferingen i familjen. För att vara säker på att jag finns, får jag ibland be någon ta kort på mig också. Det blir ju svårt för forskningen annars.
Nej, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Vi fick punktering. Inte en gång utan gång på gång. En gång tio minuter efter besöket i cykelaffären där vi köpt en ny slang. Då var det inte läge att ta kort på varandra, fast det kunde varit roligt nu.
Vi hade hunnit till Borlänge och var på väg söderut eller kanske norrut, jag minns inte. Då öppnade sig himlen. Som om det inte var illa nog fick Händige Herrn punktering för sjuttioelfte gången. Läget var prekärt. Då kom en flicka cyklandes. Jag tror hon hade sett oss på vägen och erbjöd oss att komma in i hennes hus och torka och få kaffe. Vi tackade naturligtvis försynen och sa glädjestrålande ja.
Redan då var Händige Herrn gitarrist, och vi hade läst i Gitarrbladet om en ung tjej som hade fått ett fint pris. Vi trodde inte våra ögon när vi kom in i huset och såg hennes bild på väggen med gitarren i högsta hugg. Hon bodde här!
Det var alltså den barmhärtiga flickans syster, som hade fått priset. Vi visste dessutom, att denna flicka hade sällskap, som det hette på den tiden, med en av Sveriges mest lovande gitarrister.
Denna lovande gitarrist är inte längre lovande; han är nog den främste på sitt instrument i alla fall i vårt land, och några till. Han gifte sig så småningom, inte med sin dåvarade flickvän, utan med hennes syster, flickan som förbarmade sig över två blöta och arga cyklister. Så kan det gå ibland.
I morgon ska vi åka till Borlänge (med bil) och lyssna på honom. Om jag ser frugan, ska jag säga tack för kaffet.
Regn kan vara fint att titta på. Men guldkrukan blir svår att få upp.
Kommentarer
Postat av: Ullah
En riktig solskenshistoria, trots allt regn...
Postat av: Fru Decibel
Ja, men det blev ingen fortsättning i afton. Ingen fru var med. Jag gissar att hon väl har hört de där gamla bitarna till leda, hahahaha.
Trackback
