FruDecibel

eller jag vet inte vart det går egentligen. Man försöker ju stå på benen i alla fall för att inte belasta sjukvården med benbrott. Jag har dock lyckats belasta den med en käkröntgen tidigare i december och ett jourbesök på juldagen med anledning av förmodad och konstaterad halsfluss.

 

Med den aktningsvärda ålder som man (en ska skriva en om en är feminist har jag lärt mig, men jag tycker det låter lite obildat) uppnått, så ligger det nära till hands att göra jämförelser och sammanfatta året.

Men tack vare den aktningsvärda åldern, så kommer en inte ihåg vad en skulle kunna sammanfatta. Vad har hänt i år? Minns knappt något.

Nu förtiden är det bra om ingenting händer. Händer det någonting så är det någon som dör eller någon som har slarvat bort något (ofta jag men inte alltid), någon som säger något surt, någon som vinner tio miljoner pengar och säger att pengar inte betyder allt. Väldigt sällan händer det att en får några diamanthalsband el. dyl. Förresten, när sulle en ha dum?

 

Har jag gjort något bra?

Jag har bytt bank. Det tror jag blir bra, inte bara för mig.

Jag har sökt pengar till Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum (med viss hjälp). Visserligen ser det inte ut att ha lyckats, men det var ett par goda försök, som måste rendera mig ett par guldstjärnor i körhimlen.

 

Tandläkaren har erkänt att jag är hans bästa kund.

 

Arenorna blir färre när man åldras, det kommer ni ungdomar också att märka. Man försöker hålla igång både här och där för att det ska verka som om man är ungefär 45, alltså i sina bästa år. Men inne på sin kammare märker man, eller en, att det märks.

Nu ska jag inte räkna upp alla mina tillkortakommanden, ånej, så roligt ska vi inte ha.

Vänta, någon spelade WF. Måste kolla.

 

WF och Draw something, det är arenor där jag inte måste draw mig tillbaka. Än. Men jogging och geocaching har jag fått lämna av olika orsaker, om än motvilligt.

Det kommer inte så många nya möjligheter. I år har jag haft ett jobb, ett cellojobb till en amatörkör. Det renderade mig 700 kr före skatt. Det finge gärna droppa in lite sådana jobb, men det gör det inte, för cellister växer på träd i Göteborg och det var bara för att två stycken andra tackade nej, som budet gick till mig. Jag har varit nödsolist och nu blev jag nödcellist också.

 

Tre vänner har försvunnit. En barndomsläkting, alltså vi träffade första gången när vi var ett par månader, dog oväntat i våras och läkarna hittar ingen förklaring. Jag är fortfarande arg, fast jag vet inte på vem. Vi hade en lång historia tillsammans. En kollega hittades i sin hall när polisen bröt sig in för att han inte kommit till sin operation. Och en vän har gått vidare i livet med andra vänner, som är roligare, och det kan man ju förstå. Jag klandrar ingen, men det är då visst och sant, att man inte kan få nya verkliga vänner när man blir äldre. Man får ta vara på dem man har, och det försöker jag. Ibland tror jag att jag har försökt lite för mycket. Förr i världen skrev jag så mycket brev, så mina vänner blev olyckliga, för det var alltid de som var skyldiga mig brev.

 

15 poäng har jag knogat ihop. I latin och Sibelius.

 

En rolig sak har ju inträffat förstås. Jag har fått träffa en ev. blivande svärdotter in spe peppar peppar ta i trä (kan man vara mer försiktig i ett uttalande?) och oavsett hur det går med det, så tänker jag vara glad, för då har jag fått vara glad åtminstone en gång.