FruDecibel

Så här i början av hösten är det lätt och roligt att stämma träff med sina gamla vänner och f.d. kolleger som man inte har sett på ett tag. Min stadsdel är den caférikaste i hela stan, så det är bara att välja.

Fikaträff nr. 1 blev inte av och jag tror att den kollegan har ett mycket giltigt skäl. Han är troligen inlagd på sjukhus. Eftersom jag inte är anhörig, kan jag ju inte få reda på någonting. Lite knepigt.

Fikaträff nr 2 blev inte av heller. Strax före fick jag till min stora förvåning ett sms till den fasta telefonen. Sms:et lästes upp och ville jag veta vem det var ifrån, skulle jag trycka 3 och så skulle det kosta tio kronor. Det ville jag inte. Eftersom jag inte var säker på att det var från fikan nr 2, eftersom nr 1 fortfarande inte hade hört av sig, så gick jag till avtalat ställe (som förresten särskriver; man borde bojkotta). Då blev jag klar över att det var från fikan nr 2, som uppgav att hon var på sjukhus och alltså blev det ingen fika.
Igår skulle jag då träffa fikan nr 3.  Vi avtalade Bel Parc i Slottsskogen. Gamla kollegan skulle åka från sitt jobb vid 13-tiden. Jag var på plats halv två. Ingen där. Jag satte mig för att vänta.  Ingen kom.

På caféområdet pågick något slags  springtävling. "Spring för barnen", stod det och det var en dansk förläggning runt omkring med flaggor och ölflaskor och datorer. Några barn såg jag inte till så jag vet inte vilka barn det var som fick ett antal danskar att springa runt, samma varv gång på gång på gång.  Men jag fick ett utmärkt tillfälle att konstatera att min benteori stämmer. Danskar har nämligen smalare, mer välformade och mer (inte fler) vackert musklade ben än t.ex. svenskar. Man kan även se dem i Tyskland, om det är Lederhosenväder. Svenskar har bredare ben, ofta inbäddade i lösare hull, och det gäller både män och kvinnor. Hur det ligger till i Norge och Finland kan jag inte uttala mig om, men kanske någon vet?  Efter att ha tittat på dem i tio varv, insåg jag att det nu var de som tittade på mig. "Vad är det för en kärring som sitter där orörlig och bara tittar på våra ben?" Jag lyfte.

Efter en timmes väntan tröttnade jag alltså på de danska benen och de på hela mig och jag åkte hem och tittade i mejlet om jag hade läst fel. Det hade jag inte. Då åkte jag tillbaka. Kl 15.20 kom kollegan och när jag berättade att jag hade kommit  halv två, undrade hon varför jag hade varit där så länge.
Ja, hur ska man veta att folk menar kl. 3 när de skriver 13?
Tur att man är en tålig natur.

I morgon kvistar jag till Köpenhamn för kompletterande extremitetsstudier.