Semester från semestern
När det bara regnar och översvämmar och myggar och tråkar sig, då känns det bra att få lite semester från semestern. Jag flaxade väg till Luleå där en mig närstående Åsna bor. I Luleå har det fina vädret gömt sig hela sommaren och det höll i sig. Tyvärr blev det ju fint på andra ställen också....nä, jag skojade bara med tyvärr. Det är klart att jag unnar alla lite fint väder.
Luleå var för mig länge bara domkyrkoklockorna på nyårsnatten och Farbror Sven. Ja, det var alltså före Jan Malmsjös tid. Farbror Sven är förresten en generationsmarkör. Knappast någon under 30 vet vem det var.
Men nu har jag bekantat mig med Luleå ett par gånger. Den här gången var vi lite kulturella och gick på konstinstallation.
Här sitter jag och är en installation i installationen (temat var "Risk"):
Är det någon som undrar varför man badar fötterna på en konstutställning? Jo, i baljorna simmade små fiskar som älskar hud. De knaprade helt sonika i sig lite av ens kulturlager på fötterna. De kunde äta hur mycket som helst.
Så här såg det ut i närbild, fast nu är det förstås Åsnehovarna:
Det var inte alls så otäckt, det bara killade lite, men vi skrek och tjoade lite ändå för säkerhets skull. När vi gick ut, sa jag till receptionisten att det var "ett uppfiskande bad", men hon skrattade inte. Antingen hade hon hört den förut, eller förstår norrlänningar inte den förfinade Göteborgshumorn.
Under min miljöovänliga flygtur hem kunde man se, att de vita hö-snöbollarna på åkrarna såg ut som mjäll på en grön filt.
Luleå var för mig länge bara domkyrkoklockorna på nyårsnatten och Farbror Sven. Ja, det var alltså före Jan Malmsjös tid. Farbror Sven är förresten en generationsmarkör. Knappast någon under 30 vet vem det var.
Men nu har jag bekantat mig med Luleå ett par gånger. Den här gången var vi lite kulturella och gick på konstinstallation.
Här sitter jag och är en installation i installationen (temat var "Risk"):
Är det någon som undrar varför man badar fötterna på en konstutställning? Jo, i baljorna simmade små fiskar som älskar hud. De knaprade helt sonika i sig lite av ens kulturlager på fötterna. De kunde äta hur mycket som helst.
Så här såg det ut i närbild, fast nu är det förstås Åsnehovarna:
Det var inte alls så otäckt, det bara killade lite, men vi skrek och tjoade lite ändå för säkerhets skull. När vi gick ut, sa jag till receptionisten att det var "ett uppfiskande bad", men hon skrattade inte. Antingen hade hon hört den förut, eller förstår norrlänningar inte den förfinade Göteborgshumorn.
Under min miljöovänliga flygtur hem kunde man se, att de vita hö-snöbollarna på åkrarna såg ut som mjäll på en grön filt.
Kommentarer
Postat av: bäver
Åh, psoriasisfiskar. Så originellt att ha såna på en utställning. Fiskar som killar på fötterna ger mig barndomsnostalgi. :)
Jag är fördomsfull och tror att norrlänningar är lite långsamma, så hon sitter nog och skrattar åt ditt skämt nu istället.
Postat av: Anonym
Bäver: SÅ måste det naturligtvis vara!
Trackback
