FruDecibel

Idag kunde man höra mitt namn nämnas i Sveriges Radio, om man var uppe med någorlundatuppen. Dagens "Önska"-program ägnades åt önskningar från Cappella Cordialis, som är den eminenta stråkensemblen heter, som jag är med i. Nåja, det var väl inte så upphetsande, för jag fick ju inte bestämma så mycket själv...

Igår hade emellertid nämnda ensemble konsert. Åh, vad jag tycker om konserter! När man får spela eller sjunga själv. Då behöver man inte ta om, i allmänhet. Repetera är döden. Alla dirigenter säger samma sak....värst är amatördirigenter, som har bestämt sig för vilka fel som ska göras oavsett om de inträffar eller ej.
Vi spelade ett modernt stycke av en svensk -ungrare. Jag är ganska van vid modern musik, vad man nu menar med det, men jag har gjort tämligen mycket av den sorten i alla fall, i synnerhet i den andra eminenta ensemblen jag är med i sedan länge.
Vår lille pojkdirigent kände antagligen den här tonsättaren personligen och tog tillfället i akt att bestämma att vi skulle spela en av satserna. Trots ett utomordentligt repeterande, blev resultatet nog inte helt gediget. Det spelades alltså ganska falskt. Det är tyvärr vanligt att musikläraröron inte kan avgöra om en disharmonisk klang är ren. (Jag kan, men jag är lite onormal). Givetvis kan inte publiken det heller. Många av våra dirigenter hör ibland inte ens om en durters är för hög, och påpeka det, nej, då är man någon som tror att man är någon....Det är sant. Det är oerhört känsligt om man påpekar något för den som är satt att leda. Det är inte heller svårt att förstå. Jag har låååååång erfarenhet av detta.

Nåväl, om violinernas tonbildning präglades av "släpp ut katten", som jag läste i en blogg för ett tag sedan, så var inte bassektionen sämre. Vi har genom alla år haft olika intonation på tonen fiss t.ex. och när alla 4 spelar lite olika fiss, så låter det "voff, voff". Det är svårt att intonera med tredje fingret och jag är inte utan skuld. Men det blir inte på något sätt bättre av att en cellist är gravt hörselskadad, en annan som spelar mycket starkt  är lite hörselskadad och så vi två som inte är hörselskadade än, men som inte hör vad vi spelar eftersom det spelas så starkt. Ja, så är det i en amatörorkester.
Så av detta stycke blev det  en riktig djurens karneval. Publiken kan ju visserligen inte höra vad som är falskt och rent i ett sådant stycke, men den känner instinktivt ändå, vad den tycker om eller inte. Följaktligen hann vi knappt resa oss upp och tacka för applåderna förrän de tog slut...
Bättre gick det med "Från Holbergs tid" av Edvard Grieg. Den är vacker och publikvänlig och rolig att spela, särskilt när man får drilla som fasen på c-strängen i fortissimo.
Grieg får mig att tänka på ett annat tillfälle, när kören jag är med i sjöng i direktsändning från Håkonshallen i Bergen. Kongen var väl inte där personligen, men oerhört högtidligt var det. Vår kör är inte känd för att vara så värst högtidlig. Vi tågar aldrig in med körpärmarna under höger arm etc. Vår körledare är heller inte särskilt formell. Hur som helst, vi sjunger ofta Taube i Erikssons arrangemang, och det gjorde vi nog då också. Men sen skulle vi, förmodligen ombedda, sjunga Grieg. Jag minns inte vad vi sjöng, kanske "Våren". I alla fall påannonserade vår dirigent detta så här, och nu får man lov att vara lite kunnig, för jag tänker inte tala om vad som är roligt:

 "Och nu sjunger kören "Våren" av Evert Grieg".

 Kören kreverade.
Detta var Eriksson i direktsändning, i Norge, i verkligheten.