FruDecibel

Det har varit i ropet ett tag, att man ska lära sig säga nej för att inte bli utbränd, för att vara snäll mot sig själv förutom att man ska köpa ljus och tända doftpyjamas och ta stärkande skogspromenader och skaffa sig unga älskare och allt vad som kan stå i Amelia, Tara och M.
"Jag måste lära mig säga nej" ojar sig i synnerhet många kvinnor och viftar som av en händelse med sin välfyllda agenda. Det är fint att ha en välfylld agenda.
Den där konsten att säga nej har många tränat på just på mig. Eftersom jag har levat ett bra tag, så har jag haft tillfälle att studera detta fenomen. Tonårspojkar har absolut inget problem med att säga nej, och de utövar den konsten dagligen, i synnerhet på mammor. Men andra, t.ex. f.d. kolleger.....de har med all säkerhet övat sig på just mig.

Jag: Kan du ta med dig detta lexikonet ner i klassrummet?
F.d. kollega (funderar en halv sekund): Nej, du, det har jag verkligen inte lust med, att springa omkring med det.

Själv hade jag i motsvande situation inte ens kommit på, att jag hade kunnat säga nej och tänkt på mitt eget välbefinnande. Indoktrinerad som man är med den gyllene regeln. Jag skulle behöva träna.

Jag till f.d. körkamrat (gynekolog!) efter konsert: Kan jag få åka med dig?
Gynekolog: Nej, jag ska inte åka den vägen (det kunde han visst ).
Gynekolog i nästa sekund när han trodde att jag inte hörde: Sofia (fingerat namn) vill du åka med mig? (Hon bodde inte åt hans håll)

Det hör till saken att jag bara ber om skjuts när jag är sjuk eller har brutit ben eller gjort sönder ett ledband. Jag ber helst inte alls om hjälp med någonting, just därför att folk övar sig så duktigt på att säga nej.

Nu har jag fått nej igen. Det har visat sig att det finns en viss efterfrågan på min uppsats. (Absolut gehör tills man dör; om absolut gehör och gehörsförändringar). Det är främst äldre bildade herrar, som står i kö. De tror att det är många som är intresserade, bara man visste att den fanns.
Jag fick en briljant idé! Det är bokmässa i Göteborg snart och jag har en kontakt. Jag frågade den om det var möjligt att lägga ut ett ex med hänvisning till mig för ev. beställningar.
Kontakt: "Nej, jag har så mycket som jag ska ha på bordet".
Det är inget att säga om, det är dens försörjning och jag skulle väl ha snyltat på dens levebröd. Jag får spotta i nävarna och se mig om efter andra sätt att sprida mitt alster!!!! Tjoho!

Jag behöver ingen rik sponsortant i guldnegligé (finns det?), men jag skulle önska att ryktet spreds. Alla som känner äldre musikaliska herrar och damer (herrarna tycks vara mest angelägna!) musiker, redaktörer, folk på musikhögskolor eller annat löst folk får gärna berätta om den och hänvisa till mig. Nu är den inte gratis längre, nej, nej. Jag trycker upp och skickar. Jag säger inte nej, Inte ens kanske, kanske kanske.
Så här ser den ut.



Jag kanske skulle ha releaseparty? I så fall är ni välkomna allihop.