Quod libet
är "sammanfogning av flera melodier med eller utan tillhörande texter till ett nytt oftast vokalt musikstycke, i regel i syfte att uppnå en komisk effekt." (Wikipedia)
Det där med komisk effekt vet jag inte, men publiken tror ofta inte sina öron. Våra konserter går till på quod libetsätt numera. Kören, som alltså är Göteborgs kammarkör, står ofta utspridd i lokalen, insatser kommer från olika håll, olika låtar samsas, samma låt i olika tonarter, olika språk i varsin låt samtidigt. Till detta en solist, som kan både kula och krusa. Hon heter förresten Eva Rune och är en mycket fin folksångerska. Dirigenten spelar intron till sångerna på sin gamla melodica, spelar lite emellan, springer runt och delar ut toner, som växer ut till nästa stycke etc. Ibland låter vi som kor och klockor har vi också. Ibland springer dirigenten ut i vapenhuset och vi vet inte vad som händer. Ibland ger han oss fel intro. Då sjunger vi inte, och då fattar han, och då får vi rätt toner. Det är svårt att förklara, men kom gärna och titta och lyssna. Vi spelar in den 25 oktober i Vasakyrkan i Göteborg och den 15 november i Annedalskyrkan.
Idag gjorde vi konserten i Stenkyrka kyrka på Tjörn. Dit var det svårt att hitta, så först for vi Tjörn runt. Det var mycket vackert. Sopranstämman är en bräcklig stämma, som har höga och ansträngande partier. Två förstasopraner hade meddelat frånvaro. Återstod två, en helt ny och en helt gammal (jag), båda krassliga i halsarna. Det är vid dylika tillfällen som jag får vara nödsolist. Jag är väldigt förtjust i att höra min egen röst, men jag väntar fortfarande på att någon gång få ett litet solo när jag är bra i rösten, som jag vet om i förväg och som vi dessutom hinner repetera före konserten. Jag tror aldrig det har hänt faktiskt. Det är bara pang på rödbetan. Går det så går det. Idag blev jag lite störd när dirigenten gick ut just som jag hade hoppats att han skulle titta på mig för min insats.
Ja, man får vara beredd på allt, och det är vi. Jag vet att vi är tämligen ensamma om att jobba på det här viset, dvs. det är ju vår dirigent, som jobbar på detta viset.
Efteråt brukar konsertarrangören komma fram och tacka och då säger den nästan alltid att vi har fått vara med på "en spännande resa". Ja, det kan vi verkligen hålla med om. Ofta är den mer spännande än vad publiken uppfattar. Men vi brukar komma fram till målet och publikuppskattningen är det inget fel på.
"En spännande resa" gjorde kören bokstavligen också igår, när vi i värsta ovädret åkte till Dals Långed för att sjunga ett helt annat program i Mustadfors gamla tråddrageri, en måttligt städad gammal nedlagd fabrikslokal. Klädseln som var anbefalld var igen blått svart och vitt, men aldrig har väl så många haft så lite anledning att klä upp sig. Det var mörkt och kallt, 15 grader, och vi fick stå på en balkong. Vi sjöng i ytterkläderna. Men det blev en magisk afton. Vårt program bestod av tre stycken, Lux aeterna av Ligeti, I've seen av Gullin och så var vi med i slutklämmen. F.ö. var det ett minst sagt blandat program. Vad sägs om elektronmusik, slagverk, klassiskt piano, säckpipa, nyckelharpa, dans och solosång. Lokalen visade sig vara en fenomenal konsertlokal, ljussättningen var kanske det mest magiska och ljudanläggningen tydligen mycket bra. Dessutom var det fullmåne. Sedan blev det regnstorm igen.
Nu är min röst mycket sliten, och jag skulle behöva något mer än "Tulo, den lille halsläkaren". En riktig halsläkare, som trollar bort slöjorna i halsen. Någon som kan trolla hit en?
Det där med komisk effekt vet jag inte, men publiken tror ofta inte sina öron. Våra konserter går till på quod libetsätt numera. Kören, som alltså är Göteborgs kammarkör, står ofta utspridd i lokalen, insatser kommer från olika håll, olika låtar samsas, samma låt i olika tonarter, olika språk i varsin låt samtidigt. Till detta en solist, som kan både kula och krusa. Hon heter förresten Eva Rune och är en mycket fin folksångerska. Dirigenten spelar intron till sångerna på sin gamla melodica, spelar lite emellan, springer runt och delar ut toner, som växer ut till nästa stycke etc. Ibland låter vi som kor och klockor har vi också. Ibland springer dirigenten ut i vapenhuset och vi vet inte vad som händer. Ibland ger han oss fel intro. Då sjunger vi inte, och då fattar han, och då får vi rätt toner. Det är svårt att förklara, men kom gärna och titta och lyssna. Vi spelar in den 25 oktober i Vasakyrkan i Göteborg och den 15 november i Annedalskyrkan.
Idag gjorde vi konserten i Stenkyrka kyrka på Tjörn. Dit var det svårt att hitta, så först for vi Tjörn runt. Det var mycket vackert. Sopranstämman är en bräcklig stämma, som har höga och ansträngande partier. Två förstasopraner hade meddelat frånvaro. Återstod två, en helt ny och en helt gammal (jag), båda krassliga i halsarna. Det är vid dylika tillfällen som jag får vara nödsolist. Jag är väldigt förtjust i att höra min egen röst, men jag väntar fortfarande på att någon gång få ett litet solo när jag är bra i rösten, som jag vet om i förväg och som vi dessutom hinner repetera före konserten. Jag tror aldrig det har hänt faktiskt. Det är bara pang på rödbetan. Går det så går det. Idag blev jag lite störd när dirigenten gick ut just som jag hade hoppats att han skulle titta på mig för min insats.
Ja, man får vara beredd på allt, och det är vi. Jag vet att vi är tämligen ensamma om att jobba på det här viset, dvs. det är ju vår dirigent, som jobbar på detta viset.
Efteråt brukar konsertarrangören komma fram och tacka och då säger den nästan alltid att vi har fått vara med på "en spännande resa". Ja, det kan vi verkligen hålla med om. Ofta är den mer spännande än vad publiken uppfattar. Men vi brukar komma fram till målet och publikuppskattningen är det inget fel på.
"En spännande resa" gjorde kören bokstavligen också igår, när vi i värsta ovädret åkte till Dals Långed för att sjunga ett helt annat program i Mustadfors gamla tråddrageri, en måttligt städad gammal nedlagd fabrikslokal. Klädseln som var anbefalld var igen blått svart och vitt, men aldrig har väl så många haft så lite anledning att klä upp sig. Det var mörkt och kallt, 15 grader, och vi fick stå på en balkong. Vi sjöng i ytterkläderna. Men det blev en magisk afton. Vårt program bestod av tre stycken, Lux aeterna av Ligeti, I've seen av Gullin och så var vi med i slutklämmen. F.ö. var det ett minst sagt blandat program. Vad sägs om elektronmusik, slagverk, klassiskt piano, säckpipa, nyckelharpa, dans och solosång. Lokalen visade sig vara en fenomenal konsertlokal, ljussättningen var kanske det mest magiska och ljudanläggningen tydligen mycket bra. Dessutom var det fullmåne. Sedan blev det regnstorm igen.
Nu är min röst mycket sliten, och jag skulle behöva något mer än "Tulo, den lille halsläkaren". En riktig halsläkare, som trollar bort slöjorna i halsen. Någon som kan trolla hit en?
Här en bild på säckpiparen som pipar från en annan balkong.
Kommentarer
Trackback
