FruDecibel

Och nu tänker jag inte på min insats i "Gynekologen i Askim", som börjar på måndag, där jag spelar statist. Jag är turist och tittar på Mårbacka och en dam i gruppen (Mona Malm) banar sig fram och skäller ut guiden för att guiden har haft ihop det med Mona Malms man. Jag vet faktiskt inte vad Mona Malm heter i filmen. Sånt får man inte veta som statist. Man blir tillsagd vad man ska göra och så får man en smörgås.
Det hade varit roligare att jaga gynekologen i gänget utan trosor. Konstigt att jag inte fick vara med i den scenen.
Nej, det är Bokteatern som har uppstått igen. Den har utökats med två personer, så nu är vi 4, som ska underhålla barnen och deras föräldrar på Skene bibliotek, tre gånger. Det är figurer ur olika böcker som pratar och sjunger och har sig. Jag ska spela som vanligt, men för att klara ett byte från Lilla Farbrorn till Sagan om den lilla lilla gumman, får jag träda in som pausko och vara Mamma Mu. Jag vet inte riktigt om det är min drömroll. Inte kan jag råma och inte har jag några stora bruna koögon heller. Buttericks kan nog hjälpa mig med råmet. Mamma Mu säger ju: Hallå, Mamma Mu, är det du? Mu. Jag har problem med den repliken. Frågar hon sig själv om det är hon (är hon lite dum?) eller presenterar hon sigi telefonen ungefär som andra som säger Andersson? Hur har ni ungdomar som har vuxit upp med mamma Mu tolkat detta ? Eller ni som har småbarn och läser mamma Mu varje kväll?
Som vi har hört och sett, så har Magnus Uggla en blogg också. Han har problem med sina skivomslag. Han har tröttnat på den som brukar göra dem. Ugglan vet inte, att han har en avlägsen släkting, Åsnan, www.kattarsis.blogg.se som gör fantastiska skivomslag. Och skulle inte de duga, kan han ju alltid vända sig till Åsnemamman, fast jag är inte släkt med ugglor. Jag har bara showat med honom. På hans blogg får man veta att han slagit i tån i tröskeln. Då kanske jag kan tala om, att jag har kört bil första gången efter ledbands-pangpanget, burit upp cellon för två trappor och efter att ha parkerat bilen i garaget på en annan gata fick jag såna smärtor i knät så jag höll på att inte komma hem. Och han ska prata om tå!
Ack, hade man vingar likt en uggla eller något annat flygfä.
Åsnan är förresten släkt med Carl Bildt och Anckarström också, hahahaha. Lyckligtvis på väldigt långt håll.

Det har varit i ropet ett tag, att man ska lära sig säga nej för att inte bli utbränd, för att vara snäll mot sig själv förutom att man ska köpa ljus och tända doftpyjamas och ta stärkande skogspromenader och skaffa sig unga älskare och allt vad som kan stå i Amelia, Tara och M.
"Jag måste lära mig säga nej" ojar sig i synnerhet många kvinnor och viftar som av en händelse med sin välfyllda agenda. Det är fint att ha en välfylld agenda.
Den där konsten att säga nej har många tränat på just på mig. Eftersom jag har levat ett bra tag, så har jag haft tillfälle att studera detta fenomen. Tonårspojkar har absolut inget problem med att säga nej, och de utövar den konsten dagligen, i synnerhet på mammor. Men andra, t.ex. f.d. kolleger.....de har med all säkerhet övat sig på just mig.

Jag: Kan du ta med dig detta lexikonet ner i klassrummet?
F.d. kollega (funderar en halv sekund): Nej, du, det har jag verkligen inte lust med, att springa omkring med det.

Själv hade jag i motsvande situation inte ens kommit på, att jag hade kunnat säga nej och tänkt på mitt eget välbefinnande. Indoktrinerad som man är med den gyllene regeln. Jag skulle behöva träna.

Jag till f.d. körkamrat (gynekolog!) efter konsert: Kan jag få åka med dig?
Gynekolog: Nej, jag ska inte åka den vägen (det kunde han visst ).
Gynekolog i nästa sekund när han trodde att jag inte hörde: Sofia (fingerat namn) vill du åka med mig? (Hon bodde inte åt hans håll)

Det hör till saken att jag bara ber om skjuts när jag är sjuk eller har brutit ben eller gjort sönder ett ledband. Jag ber helst inte alls om hjälp med någonting, just därför att folk övar sig så duktigt på att säga nej.

Nu har jag fått nej igen. Det har visat sig att det finns en viss efterfrågan på min uppsats. (Absolut gehör tills man dör; om absolut gehör och gehörsförändringar). Det är främst äldre bildade herrar, som står i kö. De tror att det är många som är intresserade, bara man visste att den fanns.
Jag fick en briljant idé! Det är bokmässa i Göteborg snart och jag har en kontakt. Jag frågade den om det var möjligt att lägga ut ett ex med hänvisning till mig för ev. beställningar.
Kontakt: "Nej, jag har så mycket som jag ska ha på bordet".
Det är inget att säga om, det är dens försörjning och jag skulle väl ha snyltat på dens levebröd. Jag får spotta i nävarna och se mig om efter andra sätt att sprida mitt alster!!!! Tjoho!

Jag behöver ingen rik sponsortant i guldnegligé (finns det?), men jag skulle önska att ryktet spreds. Alla som känner äldre musikaliska herrar och damer (herrarna tycks vara mest angelägna!) musiker, redaktörer, folk på musikhögskolor eller annat löst folk får gärna berätta om den och hänvisa till mig. Nu är den inte gratis längre, nej, nej. Jag trycker upp och skickar. Jag säger inte nej, Inte ens kanske, kanske kanske.
Så här ser den ut.



Jag kanske skulle ha releaseparty? I så fall är ni välkomna allihop.

Det var så här, att för en tid sedan spelade jag bokteater med min bästa vän, skolbibliotekarien. Det gick till så, att hon spelade alla roller och jag hade gjort all musik. Vi höll på i flera år. Fem böcker spelade vi upp små avsnitt ur för att locka barnen att läsa. Det var faktiskt väldigt bra och det blev mycket uppskattat. Den femte och sista boken gjorde vi lite annorlunda. Vi berättade hela boken. Den hette "Gycklarpojken" (Helena Olofsson) och den bygger på en medeltida legend om en liten gycklarpojke som får den gråtande madonnan i klostret att skratta. Boken är dessutom mycket vackert illustrerad. Vi hade mycket enkla medel till vårt förfogande. För just denna bok hade jag bett en viss begåvad konstnär i min närhet måla två st. likadana madonnor, en gråtande och en skrattande. När miraklet i klostret skedde, vände vi bara på bilden av den gråtande och på baksidan fanns då den skrattande. Detta skedde till toneran av Chimes, som feerna alltid har som bakgrundsmusik när de viftar med sina trollspön.
Madonnorna har nu skilts från varandra eftersom bokteatern är nedlagd, och den gråtande madonnan hänger ovanför min säng. Jag känner mig befryndad med henne. Hon ser ut så här.

När den skrattande madonnan såg dagens ljus, visade det sig att konstnären behagat skoja. Hon hade målat en glugg på Jungfru Maria. Väldigt humoristiskt, tyckte i alla fall konstnären själv. Vi som skulle leva med denna madonna och barnen i ett antal år, insåg att den inte stämde med vårt  "strävansmål". Vi kunde ju inte ha en Madonna med glugg. Vad tror ni barnen skulle ropa? De skulle totalt missa poängen med boken, som faktiskt hade ett positivt budskap, och skrika: "Varför har hon ingen tand?" Jätteroligt när man sitter och målar, men som sagt, i verkligheten skulle det bli fel. Så vad gjorde vi? Vi tillverkade en löstand och klistrade på. Den fick inte riktigt samma färg som de andra och naturligtvis såg barnen det. Men de flesta höll sig till efter föreställningen innan de kom fram och undrade varför hon hade en tand som var vitare än de andra.
Nu står hon på mitt golv och skrattar. Löstanden ramlade av under den sista färden, så nu är hon i original. Kanske får hon bli inramad också, för det är ju faktiskt ganska roligt. Nu.

Jag gjorde ett verkligt flott skivfodral nyss, men fick tyvärr genast ta bort det, p.gr.a. starka påtryckningar från den avbildade. Ändå hade hon varken skägg eller turban och var inte det minsta hundlik.
I stället bjuder jag på mitt mångkulturella nattduksbord. När jag köpte det på Ikea för 26 kr, hade jag tänkt att det skulle gå i stil med min säng, som är lite järnsmidig så där.Det skulle vara rent och avskalat, tomt som en personalsekreterarhjärna.
Det blev inte så. Häromdagen var jag tvungen att gräva fram min dator, eftersom jag skulle få besök, som skulle hjälpa mig med notskrivningsprogrammet Sibelius. Han har förresten varit död i 50 år igår, Sibelius alltså. Då tänkte jag att jag kunde kanske ta itu med mitt bord också, nu när jag börjar kunna gå igen och inte längre kan skylla på det.
Sagt och gjort. Så här såg det ut när jag började.

När jag var liten, fick man inte skriva sig själv före någon annan. Det var egotrippat, fast det ordet fanns inte då. Men nu är jag stor. Nu gör jag som jag vill.

När jag var liten, samlade man på filmstjärnor. Man köpte små paket med tio bilder i på Doris Day, James Dean och Roy Rogers. Det fanns en dold värdeskala, som jag inte förstod mig på, som gjorde att man kunde byta två June Allyson plus en Ronald Reagan mot en James Dean t.ex. James Dean hade råkat omkomma i en bilolycka i en Porsche, så kring honom stod ett romantiskt dödsskimmer, som dock aldrig hade någon effekt på mig.
Jag var måttligt intresserad av filmstjärnor. Jag höll på att spela piano och ägnade mig åt Mozart och sånt.

Men jag läste Bildjournalen och Fickjournalen. Där stod det om alla stjärnor. I Fickjournalen läste jag om Elvis första gången. Jag tyckte han verkade lite äcklig jämfört med Mozart t.ex. (ha!) Tommy tyckte jag inte heller verkade så kul, men om någon frågade, så sa jag Tommy, liksom bara på pin kiv. Men jag förstod att man måste ha en idol, så jag började kolla i Bildjournalen. En dag stod det om en saxofonist, som hette Lars Gullin. Han var världsberömd. Aha, tänkte jag, musik, svensk och världsberömd, det passar mig. Så jag gick till skolan och sa "Lars Gullin", när någon frågade vem min idol var. Jag hade aldrig hört någon skiva med honom, så jag hade ingen aning om vad och hur han spelade. Mina klasskamrater såg inte ut som fågelholkar; de uppfattade inte ens vad jag sa. Jag insåg, att man inte kunde ha en sådan idol i femtiotalets södra Västergötland. Jag fick lägga ner det där med Lars Gullin. Vad var det för idé att ha en idol, som ingen kände till? Jag bytte hastigt och lustigt fot, och började intressera mig för Frank Sinatra. Han hade i alla fall gjort en film med Doris Day, så han var nästan känd även i Svenljunga. Honom förblev jag trogen under resten av hans liv, men det är en annan historia.

Drygt tio år senare, i slutet av 60-talet, kom Lars Gullins världsberömda bana att korsa min något mindre berömda, först i form av blåstenciler med trumpetstämmor, som man måste transponera. Detta kom sig av att jag hade börjat i Göteborgs kammarkör och dess ledare hade blivit ett Gullin-fan när han var 13 år hos frisören i Bengtsfors. Lars Gullins världsberömda bana hade fört honom till en liten stuga i Småland, där han hade hittat lugn och ro och en familj. Och så började vårt samarbete. Han tyckte det var skönt att slippa jazzgubbar och få jobba med andra sorters människor, vet jag.
Jazz var inte något för mig. Ofta tyckte jag, och tycker fortfarande med vissa undantag, bara det är ett illa dolt sätt att få visa vad duktig man är och vad fort man kan spela, åtminstone i den sortens jazz, där alla intrument måste sola och bli klapphändade. Tråkigt blir det, om det är många. Jag minns emellertid vilket intryck själva Gullin gjorde på mig, antagligen före första konserten, när han likt tio lössläppta tjurar brölade upp sig rakt i örat på mig. (Jag vet inte vad det heter när saxofonister "sjunger upp" sig, men jag minns vad jag hade på mig. Jag "bar" en tvärrandig blå och vit trikåtunika med huva och sandaler med runda tår!)
Men icke desto mindre har jag nu i snart 40 år sjungit mer Gullinmusik än någon annan i Sverige, tror jag. Ständigt dyker hans låtar upp på körens repertoar. Numera är han dock tämligen okänd för vanligt folk, i synnerhet den yngre generationen. Heder åt dem som googlar! Vi gjorde turnéer och TV-program med honom. TV-programmet har jag kvar och det är rörande att se sig själv som 28-åring stående bredvid en blivande hovsångerska och samtidigt veta vad livet har gjort med de andra som stod där och sjöng. Livet har inte varit nådigt mot alla. Alla blev inte hovsångerskor. En del blev arbetslösa, någon har Parkinson och Lars Gullin själv dog redan1976. Vi sjöng naturligtvis på hans begravning. På vägen dit höll en enögd alt på att köra in med oss i en bergvägg. Utifrån det perspektivet är det klart bättre att bli arbetslös.

I helgen var det dags igen. Karlstad och Västerås hade den goda smaken att engagera oss med tillhörande musiker, så där har nu jazzfreakarna fått tillfälle att gotta sig. På båda konserterna hade jag bekanta i publiken, vilket alltid känns bättre än motsatsen. Västerås har en fantastisk konsertsal, som var en njutning att sjunga i. När publiken står upp och applåderar hysteriskt efteråt känns det helt ok, även om det inte är just min lilla insats som uppmärksammas. Själv var jag dock mycket nöjd med mig själv, eftersom jag efter ett halvårs förkylningsefterverkningar äntligen kunde sjunga utan problem igen. Att kunna klämma ett tvåstruket bess utan ansträngning är höjden av lycka för en sopran. Stå gick ganska bra med mitt sargade knä men det går fortfarande inte att böja så bra. Tur att det inte var koreografi till låtarna. Kanske hänger jag med ett tag till.

Här är ett alldeles äkta skivfodral från 1986 med skivan som kören gjorde 10 år efter Lars Gullins död, numera utgången, sålunda en raritet. Jag gissar att det kommer att trigga igång skaparlusten hos en annan bloggare?. Kanske blir det "Åsnemamman och jazz". Den som lever får se.

Suzuki gråter i sin himmel vid denna rörande syn. Sedan följde barnen inte instruktionsboken helt, men det har de å andra sidan aldrig gjort.
Jag får i gengäld ett fasligt sjå att hitta i PhotoShops instruktionsbok. Den är på svenska och mitt program är på engelska. Men om 50 skivomslag, kanske jag börjar hitta bland alla verktyg...

En viss anakronism är en konstnärs frihet. Kanske var det "Främling, vad döljer du för mig, i dina stora byxor" (givetsvis). Minnet börjar blekna som begreppet "ludd" i Photoshop. Bildens kanter blir oskarpa. Om stycket "En tasketask tills det tar slut" kan annars sägas, att det faktiskt nästan aldrig tog slut. Dr. Skogi och Åsnan vrålade gladeligen denna egna komposition i 40 mil i baksätet. Det var tider det.

Jag antar, att alla har sett Åsnans nya bidrag till "Katastrofala skivomslag". (www.kattarsis.blogg.se) Offret är jag igen. Men jag tycker faktiskt att jag ser riktigt trevlig ut på bilden. Vilket barn skulle kunna motstå att komma och leka med mig? Apropå den vackra bilden på mig med en del iögonfallande detaljer, kommer jag  osöööökt att tänka på en komplimang, som jag fick av Åsnan när hon var ungefär så stor som hon är på skivomslaget i förra bloggen. Hon hade fattat att man skulle säga positiva saker när man ville vara snäll. Så hon sa: Mamma, du är så söt i de där tänderna".
Instämmer. Nu lurar jag i vassen för att komma med ett nytt, fantastiskt och komprometterande skivomslag.

Åsnemammor har förbluffande kunskaper, läste jag just i en blogg.....Ja, man gör ju så gott man kan. Titta och njut!