FruDecibel

Titeln anspelar mest på en dikt av Nils Ferlin. Men det finns de som menar att det är människan som är konstverket. Nåja, jag läser en kurs som heter Hälsa: natur, kultur och livsrytm. I går fick vi vara konstnärer.  Först fick vi i uppgift att rita av varandra framifrån utan att titta på papperet vi ritade på. Det var nästan helt omöligt, och inte bara näsor och ögon fick nya ägare. Sedan fick vi en st. frigolitplatta, en bit kabel, en kula och obegränsat med tidningspapper och uppmaningen att skapa. Vi hade också lim, ståltråd, sax och tång och en timma till förfogande.
Efteråt fick vi berätta vad vi uppfattade i våra kamraters konstverk.

Här är mitt konstverk. Det skulle hänga, tyckte konstfröken och krävde därför en baksida. Jag gjorde en baksida också. Mina kamrater tycke att de såg någon minimalistisk, pillemarisk typ som kunde bjuda på sig själv och hade stor distans till sig själv. Här är mitt verk:

Apropå påsken, så erinrar jag mig också påskkärringandet. Det hörde till, att man skulle klä ut sig på skärtorsdagen. I Svenljunga var det på skärtorsdagen, på andra platser kan det ha varit påskafton. Det var roligt, särskilt om man var några stycken. och det var man ju.
I ett hus bodde kantorn, min småskolefröken och en annan pensionerad småskollärare. Vi kände dem alla, så dit var det roligt att gå. Glada i hågen knackade vi på hos den pensionerade, för de brukar vara extra snälla. När hon öppnade blev hon väldigt upprörd över vad hon såg och utropade:

"Hur kan ni vanhelga Herren Jesus Krists sista afton i Getsemane? Gå hem med er "eller något sådant. På den tiden räckte det med att någon lät lite barsk i tonen för att jag skulle börja gråta, och det gjorde jag alldeles säkert vid detta utbrott. Vi tappade nog lusten att vara påskkärringar mer, i alla fall det året. Vi gick då aldrig mer till henne. Hon fick sitta där med sin Herre. Så småningom blev hon hemkallad till denne. Hoppas hon fick motta hans tacksamhet över att hon skrämt bort vanhelgande små påskkärringar.

Här är vi fotograferade ca 1951. Jag är den minsta längst till höger, mittenkärringen blev sedermera prästfru i Småland och längst till vänster blev copywriter. Cykeln bakom är min mammas Husqvarna, som jag lärde mig cykla på och cyklar på än i denna dag (på landet.) Inga barncyklar med stödhjul där inte. En liten barncykel med ett stort och ett litet hjul skymtar längst till vänster. Den blev påbackad av min far, men jag var inte på då.

Idag är det påskdagen. Många påskdagar har det varit, och förr i världen, på 50-talet ungefär, då deltog jag i det kyrkliga spelet, alltså långfredagens tunga sorg och påskdagens uppsluppenhet. Min far klädde sig i svart kostym på långfredagen och jag fick inte ha röda kläder och inte leka med någon.

Jag kunde mina psalmer. Jag kan dem än, men nu har man ingen glädje av dem längre, för dels har de ändrat psalmerna, så man riskerar att göra bort sig om man sjunger utantill, dels går jag aldrig på högmässa om jag inte får betalt, och nu visade det sig att A-kassan tar tillbaka mer än man får ut i lön, så nu är det slut med det också.

Barn fattar ju de konstiga psalmverserna på sitt eget sätt.
-Vi kan väl sjunga den psalmen där de jagar flickan?
-Vilken då?
-Vi skulle jag a-llena då.

"Och hans mål är blott det ena" (Trygga räkan). Jag trodde det var blått. Mål visste jag inte var det var, men jag hade sett en blå elefantfot i en bok. Så jag trodde nog att Gud hade en blå elefantfot.

Psalm 107 tyckte jag om som barn. "Upp min tunga att lovsjunga". För att inte tala om hur kul det var att senare braka lös med "Vad ljus över griften" på orgeln med fullt verk.
Första versen på psalm 107 slutar så här: "Han ur griften, efter skriften, nu i ära träder fram". Jag såg Jesus framför mig, hur han vaknade upp och satte sig upp. Sedan fick han väldigt bråttom och gick ur griften med faslig fart, lätt framåtlutad, som om han var lite arg. Och så gick han och hämtade skriften, och sedan gjorde han bejublad teaterentré med skriften i handen, som en primadonna typ. ...nu i ära träder fram....
Ja, jösses.

Igår såg jag filmen Apollo 13. För dem som inte orkade titta på den, kan jag berätta att det handlade om det, som skulle bli den andra månfärden, men som inte blev det för att allting gick fel och de höll på att inte komma hem igen. Mycket dramatiskt alltså. Det inträffade i april 1970, och då fanns jag, men jag har absolut inget minne av det. I och för sig har jag aldrig varit särskilt intresserad av rymdfärder, ja Sputnik tittade man ju på och Lajka tänkte man ju på men detta borde ju ha satt avtryck i minnet. Vad gjorde jag i april 1970 eftersom jag totalt kunde missa detta?

Jag tänker. Jag hade ingen TV, ingen tidning. Jag läste musikvetenskap (redan då), för jag hade tröttnat på att vara småskollärare i Kungsbacka och ville vara riktigt student. På musikvetenskapen var det flera som skulle söka till Musikhögskolan, som hette Konservatoriet på den tiden, och kunde de så kunde väl jag tänkte jag. Därför höll jag på att förbereda mig för antagningsproven. Jag åkte mellan Kungsbacka och Jonsered och tog cello- och pianolektioner. Men var övade jag piano? Jag hade ju inget då? Jag minns inte. Men jag var väldigt fokuserad på den lilla världen och den stora med rymdskepp nådde tydligen inte fram till mig. Allting handlade om stråk, klang, uttryck, fingersättning och det var härligt. Ändå härligare blev det när man hade kommit in på skolan och det blev legitimt att sitta och öva sex timmar om dagen. Det var allt man måste, ja förutom hälsa på mamma då. Rymdskepp och andra katastrofer hölls utanför. Vi levde i en skyddad verkstad. Därför har jag antagligen inget minne av Apollo 13. Att det har gåtts på månen minns jag ju, men det var innan jag gick i i verkstaden. Jag vet t.o.m. vad han hette som inte fick sätta första foten på månen, utan 3:e. Eller fick han sitta kvar medan Armstrong hoppade omkring i mångruset? Aldrin hette han och finns berättad om i "Berömda män som varit i Sunne".

Ni som var födda och var medvetna i april 1970, minns ni det här? Huvudrollsinnehavaren i filmen var misstänkt lik Forrest Gump, det såg jag ju. Tänk att han blev astronaut också.

Så har man fyllt på åren igen. Det är tur att det bara är ett i taget i alla fall. Men hux flux fyller man säkert 90, och då kan det hända att man blir omskriven i tidningen.
En f.d. kyrkominister (och ordförande i Bibelkommissionen) i den förra borgerliga regeringen råkade fylla 90 år samma dag som jag fyllde något mindre. Han blev mycket riktigt intervjuad i GP. Och som amen i kyrkan kommer då gamla vanliga åldersrasistiska uttalanden av enfaldiga journalister. Så fort någon äldre person intervjuas i tidningen, så ska det stå typ: "Trots aktningsvärd ålder, så minns han" etc etc. Underförstått: Ja, gamla personer är ju mosiga i hjärnan och har inget minne alls och ser illa och hör illa och luktar illa och är ju inget att räkna med och man behöver inte bry sig om att skriva vettigt om gamla personer, för de fattar ju inget ändå. De är ju duktiga för sin ålder i bästa fall. Att äldre människor är människor, som förtjänar att bli tagna på allvar och bedömas som vanliga människor, det existerar inte i journalisternas tankevärld. Äldre personer kan man se på von oben, från sin egotrippade lilla journalistpiedestal. Det är ju ändå "vi unga som räknas, som är de riktiga människorna, världen är till för oss".

Eller som en svägerska sa till en 96-årig, sjuk morbror: "Men man kan inte begära så mycket av dig Gustav, du är i alla fall 96 år." Hade det varit jag, hade jag hoppat upp ur sängen och bankat henne över den väl tilltagna rumpan med kryckan och ropat "din förbenade etterkvesa, här hoppar inga halta höns" eller något annat mustigt uttryck.

Vid samma tillfälle spelade valda delar av släkten några låtar för honom, för han var en gammal dragspelare. Hans hustru ropade då vid ett tillfälle: "Den här låten har du du gjort, Gustav!", varvid Gustav muttrade: "Det måtte jag väl veta".
Svarta, homosexuella och norrmän får man inte diskriminera längre, men det är ok att mobba äldre. Var är ÄO?

Ja, jag tycker snorkråkor är äckliga. Det har jag tyckt alltsedan jag satt bakom soffan i Jämshög ovanpå apoteket tillsammans med en kamrat, vi kan kalla honom Sven. Vi var kanske 4 år; han hade röd tröja och han petade näsan och åt upp snorkråkorna. Jag tyckte, så liten jag var, att det var ofattbart snuskigt och jag berättade säkert för mamma vilken dum pojke det var. Han är numera veterinär i Uppsala och heter fortfarande Sven. Våra föräldrar gjorde nog ett försök att korsa våra vägar 1966 då han (säkert inte frivilligt) tog emot mig på skolgården när jag tog småskollärarexamen, (jo, det hette så då). Men det var dömt att misslyckas. Inte kunde jag falla för en man som åt upp sina snorkråkor. Han fick ta sig en annan fru.
Barnen kan man som tur är inte välja bort bara för de har satt snorkråkor under matbordet och på elementet. Men det var skönt att jag slapp att veta. Nu ska bordet slipas, och jag kan lova, att jag kommer att slipa det extra noga på undersidan, där Åsnan satt. Elementet i vardagsrummet ska också få sig en översyn. Blääääääääää.

F.ö. kan berättas att Kammarkören har länge varit i behov av ett nytt kort till hemsidan. Körens medlemmar växlar lika fort som årstiderna. Bara en del finns kvar, år efter år. Igår kom en inlånad fotografpojke, som har tagit kort på oss förut. Den gången skojade jag med honom och sa, fast det var alldeles sant, att jag har varit med väldigt länge men jag kommer aldrig med på bilder eftersom jag alltid står längst ut. Och en bild i tidningen måste ofta beskäras och vem är det som försvinner då? Så se till att jag kommer med också, sa jag. OK, jag ska tänka på det, sa han.  Så började han fotografera och efter en vecka fanns bilderna att beskåda på hans fotosida.
Av den vackraste flickan, hans kompis, fanns det 13 bilder. Resten av kören fanns sporadiskt dokumenterad  och min närvaro dokumenterades med nedanstående bild, beskuren på ett helt nytt  och intressant sätt Jag satte själv dit glorian som kompensation för resten av mig, som inte kom med.
Snart kommer dett uppdagas hur mycket av kören som kom med den här gången.

Apropå mina upplevelser i magnetröntgenkameran (se nedan), fick jag veta att Dalai Lamas hjärnaktivitet hade mätts upp medan han magnetröntgades under meditation. Det visade sig att han hade stor aktivitet i den delen av hjärnan, som brukar röra på sig när man upplever positiva saker. Alltså är meditation något positivt.
Det tror jag säkert att det är, och han har ju tränat länge. Men jag är helt övertygad om att Dalai Lama inte magnetröntgades på Lundby sjukhus i Göteborg. Då hade han nog fått fart på helt andra delar i hjärnan.

F.ö. har jag idag suttit och filosoferat på Centralstationen i Göteborg i väntan på inte Godot utan Åsnan. Det var ett liv och ett kiv på stationen. Fredag eftermiddag och mycket folk sprang förbi. Jag roade mig med att försöka se vilka människor som var högutbildade och vilka markörer som avgjorde att jag tyckte så. Det är helt riskfritt, eftersom inget facit finns. Det lättaste var i alla fall att se vilka som inte var präster. Endast en med plausibel prästlook passerade. De har en viss utstrålning. Håret var en markör. Råd och tid att gå till frisören signalerar god ekonomi, kanske högutbildad. Färgat permanentat hår i råttsvansar signalerar inte hög utbildning. Lång skinnkappa på en kvinna kan vara en markör. En yllehalsduk från Ströms signalerar en professor utrustad med hustru med färgsinne. Julklapp troligen. Sättet att gå avslöjar en del. Ofta går man snyggare och mer målmedvetet om man är högutbildad. Jag undrar vad jag själv signalerar med min finska städerskefrisyr? Jag är inte det minsta finsk och inte kan jag städa heller. Nej, skenet bedrar säkert då och då. Kanske var alla präster.
Annars drömmer jag om ett liv i skönhet. Jag vill att allt ska vara vackert omkring mig. Allt ska vara rent  och solen ska lysa in genom fönstren och en ljum fläkt ska smyga sig in genom den öppna balkongdörren allt medan en renässansgrupp spelar gammal musik i radion. Jag organiserar och plockar men sanningen är att jag inte orkar ta ställning till alla saker. Just nu har vi snickarbod, tapetserarbod och kakelbod, målarbod och elektrikerbod överallt. Det värsta är, att jag börjar tro, att även om renoveringen av köket blir färdig, kommer det att stå målarburkar, tapetskärare och gerinxsågar och tusen millioner andra prylar överallt i evighet, amen.
Kanske är det vackert i himlen? Gator av guld och pärleportar har jag hört. Undrar hur han fick upp pärlorna?

Igår blev en del av mig exponerad för magnetröntgen. Det var ingen ädlare del, såsom huvudet eller så, utan en mer grundläggande del, nämligen högerknät. Utan knän står man sig slätt, det vill säga horisontellt. De som med empati och intresse ftagit del av mitt lidandes knähistoria, vet att det i augusti sa pang i knät när jag utförde lite förberedande skogsavverkning. Sedan har det förekommit olika åsikter om vad det var som sa pang. Första åsikten var att det var ett ledband. Sen trodde någon korsband, fast det säger de inte till gamla kärringar, för det går att operera och det tycker de är onödigt på tanter, som lika gärna kan sitta i rullstol. Allt detta avfärdades bestämt av en ortoped, som tyckte att det var en klar och tydlig degenerativ meniskruptur. Och i så fall är det bara att titta in i knät och klippa bort fransarna på menisken, så blir man som en ungdom igen. Men för att vara helt säker, så skulle det magnetröntgas.
Magnetröntgen är inte farligt, men ändå sitter personalen ute i ett annat rum och styr och ställer. Hrm. Det tar ganska lång tid, för det ska ju tas en massa bilder i varje läge. Man ligger bekvämt (nåja) och skjuts sakta in i en tub.
"Maskinen väsnas lite, så du ska få hörlurar", sa den snälla personalkvinnan. Sen undrade hon vilken kanal jag ville höra på. "P2", sa jag för jag tyckte det kunde vara lagom stimulerande. Den snälla personalkvinnan hade ingen aning om var P2 var, så jag fick guida henne. Till slut hittade hon det. Så började maskinen väsnas. Och som den väsnades! Man hörde absolut inte ett ord, dvs. ton av vad som spelades mer än när maskinen bytte läge. Det lät som om man stod intill ett mudderverk från 40-talet. Ja, jag tror i alla fall att jag har hört något mudderverk i min barndom och jag tycker det verkar som om de låter rätt rejält. Och nu förstod jag varför personalkvinnorna satt i ett annat rum.

Det är konstigt. Man kan åka till månen och ta ut blindtarmar genom munnen och fettsuga ridbyxor, men en magnetkamera, som låter som folk, går inte att göra. Vad beror det på? Digitalkameror är ju tysta som möss. Hur svårt kan det va?
Nu väntar jag med spänning på beviset på min smärta. Och någonstans är jag rädd att det inte syns någonting och jag blir klassad som sbv-kärring (sveda.-, bränn- och värk-). Att jag har inbillat mig alltihopa och blir skickad till ett annat ställe.
Men i så fall har jag en väldigt väl utvecklad förställningsförmåga.

Så har man genomlidit en festivalkväll till. Jag orkar inte tycka någonting om någonting. Det är förresten något jag skulle vilja driva. Rätten att få låta bli att tycka saker jämt. Men tänk vad det går att tycka. Aftonbladets schlagerkrönikör tyckte bl.a. så här:

Jag tycker att det var väldigt talande att Morgan Pålsson inte ens kunde komma ihåg i vilken stad han var utan tackade Landskrona fastän Landskrona till skillnad från Karlskrona faktiskt är helt oskyldigt och inte gjort nån mänska nåt ont.
Ibland far djefvulen i mig och jag mejlar till mediemänniskor, när det finns behov. Så jag skickade ett mejl och sa, att jag nog trodde att de flesta svenskar fattade varför han sa Landskrona i stället för Karlskrona, och att jag faktiskt tyckte det var riktigt roligt. Jag nämnde dock inte "Kära örebroare".
 Jag fick svar:
Om det var ett skämt OCH dessutom "riktigt kul" så bevisar det ju verkligen min tes om att kvällens deltävling var tråkig ;)
Ähum?
Häromdagen bevistade jag också en förläsning, som handlade om "Vad är naturen?" En skärpt miljöfilosof föreläste (Petra Andersson, känd från Filosofiska rummet) och det var intressant. Men efteråt dyker den politiskt inkorrekta frågan upp: Vilka andra än filosofer har behov av att definiera vad naturen är? Och då till skillnad fr¨ån kultur. Men det är klart. Vad skulle de annars göra på den Filosofiska institutionen, om man inte behövde definera saker? Precis som det inte skulle gå om alla människor fick medborgarlön. Vad skulle då alla på A-kassan och AFoch F-kassan göra?
Nu har vi ljus (snart) här i vårt hus. Efter att i tre-fyra år ha diskat utan ljus över diskbaljan, håller vi nu på att få ljus under alla skåpen. Anledningen till att vi inte hade ljus förut såg vi ,när elektrikern plockade bort kontakten. Den hade brunnit och luktade inte gott. Renoveringen har pågått ett halvår nu, och det ska vi fira med att tapetsera. Sedan ska vi golva. Sedan är det klart, nästan.
Och allt detta för att vi blev påtvingade en balkong av grannen. Men den blir det härligt att sitta på snart.