Kära Gun-Britt Sundström!
Å, den som hade känt dig redan från Student 64! Det skulle ha varit roligt, för mig i alla fall.
Jag har nämligen nyss läst "Bitar av mig själv", och det kunde lika gärna ha varit bitar av mitt själv. Förmodligen är vi en hel del i den generationen, som känner igen oss. Det är fantastiskt roligt att se sina egna tankar formulerade så fyndigt. Man känner sig liksom lite upphöjd ...
Jag grät också över mitt studentbetyg, men inte för att jag inte visste vad jag skulle göra av mina A:n, för det hade jag inga alls. Vi som var från landet skulle ändå inte ha så höga betyg just för att vi var från landet. Hej, Jante.
Jag grät över att jag fick sänkt betyg i musik sista terminen, och det bara på grund av att musikläraren hade varit på torken terminen innan, så han inte visste vad som hade hänt på betygsfronten och han var för full för att orka kolla i betygsliggaren. Jag harmades också över att en pojke, som läste högt och bra ur Allmän musiklära, fick "a". Han blev sedermera professor i kulturgeografi men det var jag, som kom att ägna mig åt musik.
Planerna på att bli dirigent skrinlade jag emellertid redan som ganska litet barn. Jag förklarade för alla, så att de skulle förstå att jag förstod, att jag ju inte skulle kunna bli dirigent, eftersom brösten skulle komma att sitta ivägen.
Du växte upp i Missionsförbundet, jag inom Statskyrkan, i en liten utlöpare av Schartauanismen i södra Västergötland. Det fanns åtminstone en missionsförbundare också i köpingen, men honom betraktade vi med skepsis och medlidande. När han gick förbi vårt hus på sin söndagspromenad sprang vi till fönstret och sa:
-Titta där går han som är frikyrklig!
Klädhandlaren lär ha varit kommunist. Jag är inte helt säker på det eller om det var "elakt" förtal, men han fick i alla fall vara rövaren till vänster när kyrkokören sjöng Schütz "Jesu sju ord på korset".
De högkyrkliga farbröderna skakade också på sina huvuden och log besserwissertviktigt åt allt som luktade katolicism.
Ganska snart krånglade jag mig ur allt vad religion heter, förutom att jag ofta sjunger i kyrkor. Det finns ju inte så många rum som det låter så bra i som i de gamla stenkyrkorna.
År 1968 träffade jag både min första missionsförbundare och min första kommunist på riktigt. Jag vet inte hur många gånger sedan dess jag har tänkt, att missionsförbundaren, som är min körledare, fortfarande måste leva i den tron att det är det som är det normala, att vara uppvuxen i missionsförbundet, precis som du trodde när du var barn. Han har ofta refererat till (för mig) helt okända namn, som om de vore i klass med Nelson Mandela och Alfred Nobel och han säger också Jésus med akut accent.
Det är väl svårt det där med perspektivet.
Min första kommunist var dessutom den förste mannen, som betraktade mig som om jag vore klok. Det var på hemvägen från min första körrepetition med kören som jag alltsedan dess har förblivit trogen. Jag har inget minne av att någon manlig bekant dessförinnan liksom hade räknat med mig och min åsikt, och jag blev alldeles ställd. Jag räknade verkligen inte med att jag skulle tas på allvar. Hjälp! Det blev besvärligt för mig; jag hade ju lärt mig att inte bara missionsförbundare utan även kommunister skulle betraktas med skepsis. Och här satt nu en intelligent man och var kommunist! Jag var tvungen att raskt överge hemmets tankevärld.
När jag kom till kapitlet "Mors dag" i din bok nästan ropade jag:
-Jaja, så är det! Precis så är det! Vi är väl tusentals eller miljontals som vet att det är så, men ändå ska man liksom inte låtsas om det. Och nu måste jag citera dig:
Innan jag fick barn var jag huvudpersonen i mitt liv. När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll.
Men när barnen blivit vuxna och gått sin väg?
Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?
Jag halar och halar utan att lyckas särskilt bra. Man är ju faktiskt inte så särskilt intressant trots att man försöker hålla allting i gång och låtsas att man har en massa viktiga saker för sig.
Visst går det, men det går inte att förneka att det är en stor sorg att man inte längre får klappa sitt barn på huvudet, att barnet tycker det är äckligt när man råkar snudda vid det med någon mjuk kroppsdel, "... all kärlek som hamnar bredvid och bara spills ut...".
Vart ska överloppskärleken ta vägen?
-Skaffa katt, säger barnen.
Jag instämmer i att om all den energi som föräldrar ägnar åt att bekymra sig för sin avkomma och allt kärleksspill kunde samlas upp och omvandlas till elektricitet, skulle den gladligen kunna ersätta kärnkraften. Så stark är den.
Och då skulle man ju komma till nytta igen ...
Om du hade frågat mig vilken tid som har varit den bästa i mitt liv skulle jag nog ha svarat så som du trodde att din mamma skulle ha svarat. Men för några år sedan intervjuade jag en 90-årig kvinna och ställde samma fråga till henne:
-Vilken tid har varit den bästa i ditt liv?
-Det är nu, svarade hon.
Kanske hade hon lyssnat på Jan Malmsjö, eller också tyckte hon faktiskt det, åtminstone i jämförelse med vad livet hade bjudit på dessförinnan. Hon hade varit med om det absolut värsta man kan uppleva som förälder.
Jaja, vi får väl härda ut och ha det så kul vi kan så länge det varar. Du skriver böcker, som jag ska läsa, och jag sjunger och spelar och bloggar så länge det går, så får vi se vad vi tycker om tjugo år. Kanske vi får en överseende klapp på huvudet av våra medelålders barn.
Undrar vad vi tycker om det?
Hälsningar
Anne Marie, student 64.
Ingen blivande dirigent.
Jag har nämligen nyss läst "Bitar av mig själv", och det kunde lika gärna ha varit bitar av mitt själv. Förmodligen är vi en hel del i den generationen, som känner igen oss. Det är fantastiskt roligt att se sina egna tankar formulerade så fyndigt. Man känner sig liksom lite upphöjd ...
Jag grät också över mitt studentbetyg, men inte för att jag inte visste vad jag skulle göra av mina A:n, för det hade jag inga alls. Vi som var från landet skulle ändå inte ha så höga betyg just för att vi var från landet. Hej, Jante.
Jag grät över att jag fick sänkt betyg i musik sista terminen, och det bara på grund av att musikläraren hade varit på torken terminen innan, så han inte visste vad som hade hänt på betygsfronten och han var för full för att orka kolla i betygsliggaren. Jag harmades också över att en pojke, som läste högt och bra ur Allmän musiklära, fick "a". Han blev sedermera professor i kulturgeografi men det var jag, som kom att ägna mig åt musik.
Planerna på att bli dirigent skrinlade jag emellertid redan som ganska litet barn. Jag förklarade för alla, så att de skulle förstå att jag förstod, att jag ju inte skulle kunna bli dirigent, eftersom brösten skulle komma att sitta ivägen.
Du växte upp i Missionsförbundet, jag inom Statskyrkan, i en liten utlöpare av Schartauanismen i södra Västergötland. Det fanns åtminstone en missionsförbundare också i köpingen, men honom betraktade vi med skepsis och medlidande. När han gick förbi vårt hus på sin söndagspromenad sprang vi till fönstret och sa:
-Titta där går han som är frikyrklig!
Klädhandlaren lär ha varit kommunist. Jag är inte helt säker på det eller om det var "elakt" förtal, men han fick i alla fall vara rövaren till vänster när kyrkokören sjöng Schütz "Jesu sju ord på korset".
De högkyrkliga farbröderna skakade också på sina huvuden och log besserwissertviktigt åt allt som luktade katolicism.
Ganska snart krånglade jag mig ur allt vad religion heter, förutom att jag ofta sjunger i kyrkor. Det finns ju inte så många rum som det låter så bra i som i de gamla stenkyrkorna.
År 1968 träffade jag både min första missionsförbundare och min första kommunist på riktigt. Jag vet inte hur många gånger sedan dess jag har tänkt, att missionsförbundaren, som är min körledare, fortfarande måste leva i den tron att det är det som är det normala, att vara uppvuxen i missionsförbundet, precis som du trodde när du var barn. Han har ofta refererat till (för mig) helt okända namn, som om de vore i klass med Nelson Mandela och Alfred Nobel och han säger också Jésus med akut accent.
Det är väl svårt det där med perspektivet.
Min första kommunist var dessutom den förste mannen, som betraktade mig som om jag vore klok. Det var på hemvägen från min första körrepetition med kören som jag alltsedan dess har förblivit trogen. Jag har inget minne av att någon manlig bekant dessförinnan liksom hade räknat med mig och min åsikt, och jag blev alldeles ställd. Jag räknade verkligen inte med att jag skulle tas på allvar. Hjälp! Det blev besvärligt för mig; jag hade ju lärt mig att inte bara missionsförbundare utan även kommunister skulle betraktas med skepsis. Och här satt nu en intelligent man och var kommunist! Jag var tvungen att raskt överge hemmets tankevärld.
När jag kom till kapitlet "Mors dag" i din bok nästan ropade jag:
-Jaja, så är det! Precis så är det! Vi är väl tusentals eller miljontals som vet att det är så, men ändå ska man liksom inte låtsas om det. Och nu måste jag citera dig:
Innan jag fick barn var jag huvudpersonen i mitt liv. När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll.
Men när barnen blivit vuxna och gått sin väg?
Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?
Jag halar och halar utan att lyckas särskilt bra. Man är ju faktiskt inte så särskilt intressant trots att man försöker hålla allting i gång och låtsas att man har en massa viktiga saker för sig.
Visst går det, men det går inte att förneka att det är en stor sorg att man inte längre får klappa sitt barn på huvudet, att barnet tycker det är äckligt när man råkar snudda vid det med någon mjuk kroppsdel, "... all kärlek som hamnar bredvid och bara spills ut...".
Vart ska överloppskärleken ta vägen?
-Skaffa katt, säger barnen.
Jag instämmer i att om all den energi som föräldrar ägnar åt att bekymra sig för sin avkomma och allt kärleksspill kunde samlas upp och omvandlas till elektricitet, skulle den gladligen kunna ersätta kärnkraften. Så stark är den.
Och då skulle man ju komma till nytta igen ...
Om du hade frågat mig vilken tid som har varit den bästa i mitt liv skulle jag nog ha svarat så som du trodde att din mamma skulle ha svarat. Men för några år sedan intervjuade jag en 90-årig kvinna och ställde samma fråga till henne:
-Vilken tid har varit den bästa i ditt liv?
-Det är nu, svarade hon.
Kanske hade hon lyssnat på Jan Malmsjö, eller också tyckte hon faktiskt det, åtminstone i jämförelse med vad livet hade bjudit på dessförinnan. Hon hade varit med om det absolut värsta man kan uppleva som förälder.
Jaja, vi får väl härda ut och ha det så kul vi kan så länge det varar. Du skriver böcker, som jag ska läsa, och jag sjunger och spelar och bloggar så länge det går, så får vi se vad vi tycker om tjugo år. Kanske vi får en överseende klapp på huvudet av våra medelålders barn.
Undrar vad vi tycker om det?
Hälsningar
Anne Marie, student 64.
Ingen blivande dirigent.
Jag få på moppo?
Jag har utsett mig själv till att bli testpilot. Moppopilot. Jag får en moppo och skall moppa runt och blogga om vilken fantastisk moppo det är. Blev ni avundsjuka nu? Lugn. Ni kan också få moppo. Här (men akta öronen, det är starkt ljud) kan ni se vad det handlar om.
Jag är ju som en del vet, agressivt ointresserad av städning. I synnerhet torka golv med tunga hinkar som välter och dessutom ger mig ryggskott. Jag försöker säga till kattoxarna (för den okunnige: det betyder dammtussar) att de ska hålla sig undan, men till slut mopsar de upp sig och sitter och trycker i hörnen och rusar ut över golvet vid de mest olämpliga tillfällen. Nu skulle jag alltså kunna ta död på dem lite enklare kanske.
Den här moppen ska man fylla på i skaftet, vilket jag tycker låter intressant. Sedan ska man trycka på någon knapp och så duschas rengörningsmedlet ut framför el moppo. Det låter faktiskt mycket bekvämt.
Vad jag inte har fattat är slutet på hela mopphistorien. Vad gör man sedan? Måste man ta fram en hink och bada moppen? Det framgår inte av instruktionsfilmen, så risken finns att det inte är fullt lika enkelt.
Ja, i sinom tid får vi se om jag blir moppificerad. Vi kan ju ordna en tävling! Vilka tror att jag blir utsedd? Priset i så fall består i att alla får komma hit och pröva el moppo.
Om det är någon som mot förmodan tror att jag inte kommer att bli utsedd till moppopilot, ja, då får ni komma hit och pröva något annat. En saffransbulle t.ex.
Jag är ju som en del vet, agressivt ointresserad av städning. I synnerhet torka golv med tunga hinkar som välter och dessutom ger mig ryggskott. Jag försöker säga till kattoxarna (för den okunnige: det betyder dammtussar) att de ska hålla sig undan, men till slut mopsar de upp sig och sitter och trycker i hörnen och rusar ut över golvet vid de mest olämpliga tillfällen. Nu skulle jag alltså kunna ta död på dem lite enklare kanske.
Den här moppen ska man fylla på i skaftet, vilket jag tycker låter intressant. Sedan ska man trycka på någon knapp och så duschas rengörningsmedlet ut framför el moppo. Det låter faktiskt mycket bekvämt.
Vad jag inte har fattat är slutet på hela mopphistorien. Vad gör man sedan? Måste man ta fram en hink och bada moppen? Det framgår inte av instruktionsfilmen, så risken finns att det inte är fullt lika enkelt.
Ja, i sinom tid får vi se om jag blir moppificerad. Vi kan ju ordna en tävling! Vilka tror att jag blir utsedd? Priset i så fall består i att alla får komma hit och pröva el moppo.
Om det är någon som mot förmodan tror att jag inte kommer att bli utsedd till moppopilot, ja, då får ni komma hit och pröva något annat. En saffransbulle t.ex.
Thomas Nervells grymma öde
Året var 1996, som det brukar heta. Jag jobbade då på Annedals Vuxengymnasium i Göteborg. Där jobbade också en ny lärare, som hette Thomas Nervell. Jag kände honom inte, men hade sett honom från och till i lärarrummet. Många andra kände honom eftersom SFI och vuxengymnasievärlden inte var alltför stor i Göteborg. Han hade fått meddelande om fast tjänst en dag i december. Den 19 december blev han mördad.
Om allt detta visste vi ingenting, för jullovet hade brutit ut innan den informationen blev känd. Vi fick börja vårterminen med sorg och ilska. Mördaren hade nämligen försvunnit. Han hoppade ut via balkongen och försvann ur landet.
Så småningom kom det fram på skolan att Thomas var homosexuell och att han som försvunnit var en av hans elever.
Vi höll minnesstund över honom i Annedals kyrka och jag sjöng Lascia ch'io pianga. Hon som bestämde över program och sådant och aldrig någonsin nämnde mitt namn i samband med våra avslutningar när jag sjöng eller kom loss med Widors Toccata, hon hade fått för sig att jag måste sjunga den på svenska. Men svenska vokaler ligger inte så bra i min mun, så jag envisades med att jag ville sjunga på italienska, eftersom jag dessutom tyckte att den svenska texten var opassande. "Dagen är nära, mörkret försvinner", vad är det för trams att sjunga till en som just blivit mördad? Nej, då tycker jag att det här med låt mig gråta över mitt grymma öde passar bättre, även om det var ett helt annat öde som åsyftades i operan Rinaldo.
Men som vi har kunnat läsa i tidningarna sökte en viss Omar Buhran Hassan asyl i Kanada och det upptäcktes då att han var efterlyst av Interpool, eller Ipo, som man säger inom åklagarvärlden.
Då mejlade jag till Tingsrätten och frågade hur man kunde få veta när målet skulle upp. Det visste de inte; de hade aldrig hört talas om detta. Men häromdagen stod det i tidningen att målet var igång! Jag fick veta att två dagar återstod, och jag lyckades ta mig dit idag den sista dagen, den elfte i elfte, i elfte timmen alltså.
Åhörarna får sitta bakom en glasvägg och den som tror att det är spegelglas inifrån rättssalen tror fel. Domaren såg precis vad vi gjorde. Jag har aldrig varit på någon svensk rättegång, och jag blev lite förvånad. Naturligtvis var det inte som i USA, men det är ju den bilden man har inpräntad. Först kunde jag inte urskilja vem som var god och vem som var ond. Jag tyckte alla gubbarna såg ungefär likadana ut. Så småningom förstod jag att han bredvid tolken var den åtalade.
Åklagaren höll sin plädering, och jag förvånades över att hon använde ett mellanstadiespråk. Jag trodde det skulle vara ett mycket mer sofistikerat språk som användes i rätten.
Länge pratade hon, omständligt och övertydligt. Kanske för att det skulle vara lätt för tolken att översätta?
Sedan var det lite paus och därefter var det försvararens tur. Han hade redan före sessionen sagt att han hade bråttom och gärna ville vara med på jippot på Kungsgatan idag och i Domkyrkan, där 11 brudpar skulle gifta sig och en 3 km-tårta skulle dukas upp på Kungsgatan.
Han hade inte heller mycket att säga, men betonade att det skulle kunna vara en tredje man.
I korthet menar åklagaren att det var Buhran som var den som hoppade ut från balkongen i strumplästen utan tröja och jacka och hade haft ihjäl Thomas, för det finns vittnen som sett honom i snön. Försvaret menar att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att det inte kan ha varit en tredje man. Åklagaren tycker då att det är kolossalt osannolikt att Buhran senare skall ha påträffats ute i snön utan just skor och tröja och jacka och med blodfläckar.
Som vanligt är det väl ett sådant fall där det tycks vara solklart vad som har hänt, men att bevisläget kanske inte räcker. Dock får han stanna i häktet tills dom faller om 14 dagar, vilket indikerar vilket ben Tingrätten tänker stå på. I vilket fall blir han utvisad sedan.
Jag tycker det är skönt att det äntligen kan bli lite klarhet i fallet. Lite upprättelse åt Thomas, som nästan är bortglömd av alla. Ett Cold Case, som kanske blir ett f.d. Cold Case.
Vi var inte många som var där och lyssnade för Tomas skull.
Om allt detta visste vi ingenting, för jullovet hade brutit ut innan den informationen blev känd. Vi fick börja vårterminen med sorg och ilska. Mördaren hade nämligen försvunnit. Han hoppade ut via balkongen och försvann ur landet.
Så småningom kom det fram på skolan att Thomas var homosexuell och att han som försvunnit var en av hans elever.
Vi höll minnesstund över honom i Annedals kyrka och jag sjöng Lascia ch'io pianga. Hon som bestämde över program och sådant och aldrig någonsin nämnde mitt namn i samband med våra avslutningar när jag sjöng eller kom loss med Widors Toccata, hon hade fått för sig att jag måste sjunga den på svenska. Men svenska vokaler ligger inte så bra i min mun, så jag envisades med att jag ville sjunga på italienska, eftersom jag dessutom tyckte att den svenska texten var opassande. "Dagen är nära, mörkret försvinner", vad är det för trams att sjunga till en som just blivit mördad? Nej, då tycker jag att det här med låt mig gråta över mitt grymma öde passar bättre, även om det var ett helt annat öde som åsyftades i operan Rinaldo.
Men som vi har kunnat läsa i tidningarna sökte en viss Omar Buhran Hassan asyl i Kanada och det upptäcktes då att han var efterlyst av Interpool, eller Ipo, som man säger inom åklagarvärlden.
Då mejlade jag till Tingsrätten och frågade hur man kunde få veta när målet skulle upp. Det visste de inte; de hade aldrig hört talas om detta. Men häromdagen stod det i tidningen att målet var igång! Jag fick veta att två dagar återstod, och jag lyckades ta mig dit idag den sista dagen, den elfte i elfte, i elfte timmen alltså.
Åhörarna får sitta bakom en glasvägg och den som tror att det är spegelglas inifrån rättssalen tror fel. Domaren såg precis vad vi gjorde. Jag har aldrig varit på någon svensk rättegång, och jag blev lite förvånad. Naturligtvis var det inte som i USA, men det är ju den bilden man har inpräntad. Först kunde jag inte urskilja vem som var god och vem som var ond. Jag tyckte alla gubbarna såg ungefär likadana ut. Så småningom förstod jag att han bredvid tolken var den åtalade.
Åklagaren höll sin plädering, och jag förvånades över att hon använde ett mellanstadiespråk. Jag trodde det skulle vara ett mycket mer sofistikerat språk som användes i rätten.
Länge pratade hon, omständligt och övertydligt. Kanske för att det skulle vara lätt för tolken att översätta?
Sedan var det lite paus och därefter var det försvararens tur. Han hade redan före sessionen sagt att han hade bråttom och gärna ville vara med på jippot på Kungsgatan idag och i Domkyrkan, där 11 brudpar skulle gifta sig och en 3 km-tårta skulle dukas upp på Kungsgatan.
Han hade inte heller mycket att säga, men betonade att det skulle kunna vara en tredje man.
I korthet menar åklagaren att det var Buhran som var den som hoppade ut från balkongen i strumplästen utan tröja och jacka och hade haft ihjäl Thomas, för det finns vittnen som sett honom i snön. Försvaret menar att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att det inte kan ha varit en tredje man. Åklagaren tycker då att det är kolossalt osannolikt att Buhran senare skall ha påträffats ute i snön utan just skor och tröja och jacka och med blodfläckar.
Som vanligt är det väl ett sådant fall där det tycks vara solklart vad som har hänt, men att bevisläget kanske inte räcker. Dock får han stanna i häktet tills dom faller om 14 dagar, vilket indikerar vilket ben Tingrätten tänker stå på. I vilket fall blir han utvisad sedan.
Jag tycker det är skönt att det äntligen kan bli lite klarhet i fallet. Lite upprättelse åt Thomas, som nästan är bortglömd av alla. Ett Cold Case, som kanske blir ett f.d. Cold Case.
Vi var inte många som var där och lyssnade för Tomas skull.
