FruDecibel

Det började när jag stod på Folkteaterns scen och sjöng i Brechts "Den heliga Johanna från Slakthusen". Vi fick inte ha glasögon på scenen men ändå kändes det som om jag hade glömt att putsa glasögonen. Vi skulle stå stilla och sjunga och sjunga långa stunder och vi fick naturligtvis inte blunda. De oerhört starka scenspotlightarna lyste rakt in i mina ögon. Jag kände att det inte var bra, men vad gör man? Säger en statist till regissören att du får hitta på en annan scenlösning här, för jag kan inte stå så här? Nej, man härdar ut.

 

Så småningom fick jag konstaterat att jag hade drabbats av starr. Jag pep lite försiktigt hos läkaren, att jag hade stått i strålkastarljus ganska många gånger, men visst inte. Starr får man inte av det.

Men man kan få det av starkt solljus.

 

Jag vet att det debuterade då, men att övertyga en läkare om det, det är som att trycka in en fyrkantig plugg i ett runt hål typ. Visst, det kan ha varit på väg redan, men jag är övertygad om att det blev mycket värre under den där tiden. Inget att göra åt så här i efterhand och riktiga skådespelare har ju andra möjligheter att påverka sceneriet.

Första gången för ett par år sedan när jag sökte för detta, viftade läkaren bort det och sa att det inte var någon ko på isen. Fast det sa han inte, för han var iranier.

 

27 november förra året fick jag tid andra gången, nu på Aveny ögonklinik. Eftersom det är en privat klinik, remitterades jag till Mölndal för diskussion och ev. operation. I slutet av februari fick jag brev från Mölndal, som hälsade att de hade då rakt inte tid med mig, så jag remitterades till Aveny Ögonklinik. I slutet på mars fick jag brev från Aveny som hade bokat operationstid för mig den 23 april. Någon diskussion var det alltså inte tal om längre. Jag hade velat diskutera om jag kanske var ovanligt kinkig som ville se bra och det finns ju så mycket annat som är värre här i världen.

5 månader tog det. Orkar inte fundera på hur vårdgaranti fungerar.

 

Gråstarroperationer är de vanligaste operationerna som utförs. De brukar gå bra nästan jämt, ungefär som kärnkraftverken. Aveny gör 15-20 operationer om dagen.

Någon med insikt i läkarvärlden har sagt att många ögonläkare är iranier, för det går att tjäna pengar på ögonoperationer. Jag har bara träffat tre, så jag vet inte. Men de tre var iranier.

Jag kan annars tänka mig en annan orsak till att bli kataraktkirurg. Man opererar på löpande band, det går fort och man behöver inte prata med patienten. Om patienten pratar, kan ju det löpande bandet stanna.

Det är anledningen till att jag föredrar svenska läkare. Jag vill kunna kommunicera.

 

Läkaren frågade mig om jag ville ha lugnande. Jag sa nej tack, för jag kände mig ganska lugn och litade på att han kunde. Då kom han med en mugg lugnande slurp. Jag, i min operationsklänning och mössa, vågade inte dra upp en diskussion, för då hade kanske Ali uppskäraren blivit nervös. En patient som pratade! Som inte betedde sig som de andra delarna på löpande bandet.! Nej men usch. Lappen som jag plitat ihop om mediciner och närmaste anhörig var det ingen som frågade efter. Jag frågade om jag skulle lämna den, men läkaren svarade något obegripligt, så jag vet inte.

 

Sen gick det fort, som jag visste. Det kändes ingenting. Visserligen såg jag knappt någonting, men det kommer väl, tänkte jag. Men det visade sig, att det bara var det ena ögat som såg ordentligt. I det andra var det vitt.

 

Man blir ju lite orolig. Jag försökte ringa för att fråga om det var ok att det flimrade och var helt suddigt. "Tyvärr tar vi inte emot några samtal idag". Ringde på rekommendation till Mölndals ögonklinik. Damen i telefonen sa:

"Jaså, har du opererat dig på stan?" Ungefär som om jag raggat upp en kirurg på en nattklubb och lurat med mig honom upp på rummet och blivit opererad. Efter tio minuters väntan i telefonen kom damen tillbaka och sa "det kan inte vi veta för vi har inte dina papper här."

Nu efter två dagar ser jag något bättre. Men det känns inte helt ok, och jag skulle önskat lite bättre omhändertagande efteråt.

 

 

Volvobilar får ju åtminstone någon som tar hand om dem och vårdar dem ömt när de lämnar löpande bandet.

 

 

 

 

 

 

 

Nästan alla människor flyger och far över hela världen nuförtiden och de flesta har varit på konstiga platser, men ingen har nog fått en resa till Nossebro i födelsedagspresent av två väninnor. Det fick inte jag heller, men täcknamnet var under glada fniss just Nossebro. Självklart låtsades jag inte fatta någonting, men man är ju inte född i farstun, så jag räknade ut att Nossebro egentligen betydde Toscana. Detta på grund av vissa omständigheter, som t.ex. att en av väninnorna har en dotter där. Händige Herrn, som var indragen i komplotten trodde inte att jag begrep något (inget ovanligt i och för sig)( att han tror det alltså), så han sa åt mig att skriva en lapp med resmålet a la Leif GW och lägga i ett kuvert för att öppnas efter hemkomsten. Det gjorde jag.

Jag var tillsagd att ha en liten resväska packad, passet framme och vara försedd med euro. Redan här blir man ju misstänksam. Skulle de vara så internationella i Nossebro?

 

Den 3:e april (Doris Days 90-årsdag) begav vi oss alltså till Göteborg City flygplats. Vi, det var alltså mina två väninnor, vilka utan att från början känna varandra så väldigt väl, hade kokat ihop denna present åt mig, och jag.

 

 

 

Vi landade i Pisa, hämtades av två infödingar och forslades till FLORENS! Jag måste väl erkänna att jag inte var 100 på det slutliga målet; det kunde ju varit Pisa eller där i närheten. Därav utropet på Facebook:

- Jösses, jag är i Florens!

 

Infödingarna (Maja Snaar och Filippo Conservi) hade bokat en lägenhet åt oss vid Arno och vi tappade nästan andan när vi hade klivit in genom den ganska oansenliga dörren. (Dörren t.v.)

 

   

 

Vi kom in i en etagelägenhet (tre våningar), som visade sig vara inredd av en designer som jobbade för Gucci. 

 

 

 

 

 Väntande välkomstvin (Montepugliano d'Abruzzo). Vårt försök att öppna vinflaskan utan korkskruv med hjälp av en herrsko misslyckades, eftersom vi saknade herrar vid tillfället.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra gången jag var i Italien, 1994, köpte jag skor, som har hängt med på snart alla konserter jag har gjort sedan dess. De såg ut så här:

 

 

Tyvärr tycks jag ha tappat den ena. Kanske blev den kvar i Göteborgs universitets aula efter en konsert. Verkar lite knäppt att gå och fråga ett år efteråt. Men bästa sättet att hitta den är ju att köpa ett par nya konsertkängor, så det gjorde jag med hjälp av familjens generösa bidrag till reskassan.

 

 

 

 

 

Ponte Vecchio är ju ett måste i Florens. Man måste fotografera den och gå på den. 

 

 

 

 

 För 18 år sedan satt en mig närstående konstnär, som önskar vara anonym, på Ponte Vecchio och målade akvareller. Det gick ganska (väldigt) bra, och jag har i min ägo ett antal utsökta miniatyrer.

 

 

En annan kändis i Florens är ju statyn av David. En kopia står ute i friska (?) luften och originalet inne i ett museum. I slutet på 90-talet var en  annan mig närstående familjemedlem på skolresa med sin musikklass i Florens.  Snäll som han var, den lille gossen, köpte han en present till sin mor. En musmatta  med detta motiv tyckte han skulle passa henne.

 

 

 När musikfröknarna lyfte på ögonbrynen, sa den lille gossen:

-Mamma är så intresserad av konst.

 

På väg till flygplatsen fick vi naturligtvis tillfälle att titta på det lutande tornet i Pisa.

 

 

 

Unikt att få tornet med på bild utan japanerna, som verkligen är med överallt. De brukar stötta tornet på sina bilder. Men vi var tidiga och tänkte egentligen mest på frukost.

 

 

 

 

 

Det fina med frukostar i Italien är ju att man kan glömma alla rekommendationer och med dem det dåliga samvetet. Det finns bara bakverk med utsökt klet i och cappuccino. Här på bilden sitter de fantastiska kvinnorna, vilka jag har att tacka för överraskningsresan till Nossebro. Mille grazie!

 

I bakgrunden pisatornet, som jag äntligen fått rakt med hjälp av Photoshop.

 

Snipp snapp snut, så var denna trevliga resa slut.

 

(På min lapp i det igenklistrade kuvertet stod det: Italien, Toscana, Pisa, Empoli, Florens.)