Berömda mäns dass som jag varit på
I helgen var jag alltså hemma hos Ralph Lundsten. Inte så att jag skulle vara kompis med honom, men jag köpte faktiskt en LP-skiva med hans musik redan på 60-talet. När man åker runt i Stockholm och kommer på ena sidan Skurusundet, så ser man hans villa på andra sidan, och den är stor och knallrosa.
Jag har länge velat titta in i detta märkliga hus och i alla fall titta på kompositören och jag visste att han hade öppet hus två gånger om året. "Ralph-dagen" kallas den ena. Sedan har han glöggpartaj i december, också för allmänheten.
Utsikten går inte av för hackor den. Lova att ni klickar på bilden.
.
Hela huset är fullt av märkliga saker, också konstföremål, många gjorda av en gammal dam som själv stod staty i lägenheten. Nej, nu överdrev jag. Men hon stod och passade på alla som hade stora väskor och ryggsäckar och sa till dem att inte gå omkring med dem, vilket var mer än förståeligt. (Gäller på bussar och spårvagnar också, där man lätt får sig en sinkadus.)
Tornen som skymtar på bilderna har hon gjort. Jag frågade vad hon hette, men det slank ut genom andra örat. Är det någon som vet?
I ett av tornfönstren tittade en cellist ut.
Eftersom det ösregnade var det inte så knôkat med folk. Ralph själv tassade omkring som en annan farfar och skulle bjuda en liten ettåring på kakor. Det visade sig strax att han inte tassade som farfar utan som pappa. Säkert var det många som undrade hur man kan ha en ettåring i ett sådant hem.
Och så var det då dasset. Där hade han gjort ett tittskåp, tyvärr bakom ryggen på oss som sitter fint. En annan gång ska jag sitta fult.
Eftersom de flesta redan har glömt Wolf Biermanns dass, så påminner jag om det. Där kunde man njuta av Stalin och DDR-minnen, samt se sig själv i spegeln under Stalin.
Därmed har jag publicerat två kapitel ur min bok. Tror ni den blir bra?
Nätterna i Stockholm (låter ju också som en boktitel) ( av Claes Hylinger) tillbringade jag på Långholmens hotell. Där fick man sig en cell och allt var oerhört fint renoverat och smakfullt och vackert utanför etc.etc. Tyvärr hade de glömt att göra något åt akustiken. Stenväggar och en hoper glada schweizertyskar + alkohol omöjliggjorde t.ex. alla normala samtal i baren "Finkan". Min rumskamrat och jag försökte oss trots det på att ta upp kampen med schweizertyskarna och klämde också lite vin för att få upp volymen, men vi stod oss ganska slätt, hollalatjoho.
Annars var det, som jag ju redan har sagt, fantastiskt smakfullt och vackert på Långholmen. Av Jashaveriet 1993 syntes inte ett spår, dvs. det ska finnas en liten papperssvala i stål på platsen, men den hittade vi inte.
Fast här var den.
Här en ursprunglig celldörr. Första kvällen somnade min rumskamrat redan kl halv sex, varför jag fick lite panik och funderade på rymning. Men vart rymmer en ensam dam i Stockholm en fredagskväll när det ösregnar? Mitt fritagningsnödrop på Facebook uppmärksammades endast av en sopgubbe i Göteborg, och det var ju tyvärr inte aktuellt.
Här ett minne av en som verkligen försökte. Det gick visst inte så bra, tror jag.
För mig var det förhoppningsvis inte sista vändan på Långholmen.
Inte bara blodad tand
Jag har i min ägo 4 stolar från 1700- eller 1800-talet. Klart är i alla fall att de stått i min mormorsmors hem. Den uppmärksamme tittaren kan här se en av dem, som står längst ut till vänster. Kortet är taget när min mormorsmor fyllde 50 eller 60 eller 70. Det är svårt att veta, eftersom kvinnor var äldre förr i världen.
När jag har målat alla stolarna ska jag lära mig att klä om dem, tänkte jag.
Men med den medelhastigheten, 10 år per stol, skulle jag inte vara färdig förrän i 80-årsåldern, insåg jag plötsligt. Och då kanske det skulle bli för svårt för mig ...
Av en händelse ramlade jag in i en tapetserarverkstad sommaren 2010, när jag ändå var på spökstudiedag på Örebro slott. I skogarna vid Lekhyttan pågick kurser i möbelomklädning i Örebro medborgarskolas regi. Både min väninna och jag bestämde på stående fot att det var något för oss kommande sommar.
För att ta slutet först, så blev resultatet så här:
Jag tar gärna emot komplimanger för mitt utsökta arbete, men sanningen är att vi har "hjälpts åt", som den utmärkta tapetösen sa. Jag vill gärna göra reklam för henne och Örebro Medborgarskolas kurser. Hedvig Mott heter hon och alla kära Örebroare är bara att gratulera, som har henne inom räckhåll.
Som ni ser är det bara två stolar, som är målade med äggoljetempera och två har kvar sin gamla målning från 1930-talet. Fråga gärna nästa år hur det har gått med målningen av dem ...
Den uppmärksamme tittaren ser naturligtvis att skåpet också fanns med på den gamla bilden.
Den ointresserade läsaren kan sluta att läsa här, för nu tänker jag lägga in lite bilder från arbetets gång.
Här lite vad som kom fram när vi skalade av några lager. Var det tyget som mormorsmor satt på? Många nubb var det i alla fall och det var lätt att slinta med den lilla kofoten.
Det gamla tyget skall av. Den gamla fyllningen ska bort, host host host host. Tänk om 200-års damm kunde tala ... Krollen ska på. Sedan tagel och domestikduk. Oändligt mycket arbete och det är verkligen synd att underarbetet inte syns när det är klart.
Här syns i alla fall yrkeskvinnan Hedvig och två ivriga kursdeltagare.
Ingen kommer naturligtvis att få sitta på mina fina stolar nu! De ska bara stå där och vittna om att jag i alla fall fick ändan ur vagnen till sist, i alla fall delvis ...
I nästa inlägg har nämnda ända förhoppningsvis varit i Stockholm i ett hus med mycket spektakulär inredning. Den som läser får se.
