Komplimanger
Snyggt, sa mannen, som inte har kommenterat min klädsel sedan 1974.(Vi har ändå setts nästan varje måndag i över 50 år.)
Vad kan man dra för slutsats av detta?
a) att jag är en ovanligt slafshafsigt klädd dam som inte ens i sina bästa år lyckats fägna omvärldens ögon.
b) att i just detta fallet omvärldens ögon varit mer eller mindre tillslutna vad beträffar min utstyrsel.Jag vet inte. Kanske kan man svara ja på a och ja på b.
1974 hade jag en väst i något indianinspirerat tyg. Nu hade jag en klänning från Desigual.
Jag behövde inte ens fundera på om jag skulle beröra frekvensen av hans komlimanger genom åren, innan en annan närvarande person, som har känt mannen i 30 år, förtrytsamt ingrep och sa :
-Men du brukar väl inte se sånt!
Jag slickar förstås i mig alla komplimanger jag kan få. De har inte varit så många under livets gång, så en del kan jag tom ange år och datum på. 31 augusti år 2003 fick jag en. Det var förmodligen ett misstag, men ändå. Det var roligt.
Dock har jag faktiskt fått en komplimang av Gösta Ekman, när han var här på Bokmässan för ett antal år sedan. Jag köpte väl hans biografi och skulle ha den signerad. Stod där i kön och jag hade en grön jacka och Marimekkos röd-vitprickiga tröja.
-Fina färger, kommenterade han.
Jag hade tagit på mig det trots att jag insåg att det inte var särskilt smakfullt eller samstämt. Men ibland får man ta det man hittar.
De där tröjorna säljs inte längre, så det är ingen idé att ni försöker härma min stil. Men Gösta Ekman har ju ändå gått hädan, vilket sannerligen var stor synd och skam. (Det finns liknande tröjor faktiskt.) På bilden syns även Helena Björk från Stockholm, som är så där smakfullt klädd som man ska vara.
Men häromdagen fick jag faktiskt en komplimang igen. Eller två faktiskt. Den ena var för min konsertklänning, som var vit. Jag försöker se ut som Monica Zetterlund i Äppelkriget när hon dansar med Per Waldvik i slutet, när jag har den.
Att jag minns att det var Per Waldvik hon dansade med beror på, att min mamma åkte ångbåt med sin mamma till Stockholm från Valdemarsvik, när hon var barn på 1920-talet, och då skulle de hälsa på familjen Waldvik och där fanns det tre pojkar, "pojkarna Waldvik", och någon av dem torde ha varit Per Waldviks far. Om någon känner Per Waldvik kan han/hon meddela honom att jag har ett foto på hans far och farbröder.
Likheten är väl inte så där slående, men jag gör så gott jag kan.
Den andra komplimangen jag fick samma dag, rörde min blogg. En välvillig person liknade mitt sätt att skriva med Selma Lagerlöfs! Det var sannerligen en komplimang som heter duga. Jag tänker inte säga "å inte då", jag slickar i mig den. Eftersom inte så många läser min blogg längre, så blir det ingen som säger emot ...
Det uppväger med råge handledarens på Musikvetenskapen insinuationer, att jag skriver som en sämre journalist i Göteborgsposten. Dock vôlar ja ente hans åsekter för nôt, för han stavade fel till Storbritannien 73 gånger i sin avhandling.
Mina tandläkare och jag
Nu har jag fått vatten på min kvarn-igen. Ibland får man ju lämna de stora världsproblemen och Svenska Akademien åt sitt öde och hoppas att ungdomarna eller kungen fixar klimatet. För så här kan vi ju inte ha det. Hela maj med tropiskt klimat, puh.
Mitt kvarnvatten handlar idag om mina tandläkare genom tiderna. Jag har otur med mina tandläkare; så är det faktiskt. Eller kan det möjligen vara tvärtom? De tandläkare som har haft oturen att få mig under sin strålkastare, ja dem händer det saker.
Den första var en dam från Estland som hade flytt från ryssen med endast en knippa vita irisar i famnen. Att hon hade fått sig en knäpp var kanske inte så konstigt, men hon var inte snäll. Jag var åtta år, och hon skrek åt mig "det är baaara do som haar din mamma med dig". Kliniken låg mittemot vårt hus med en kyrkogård emellan, och till andra personer sa hon " jag kan inte förstå hur Laaaarsons kan bo där, de vädrar ju aldrig." I det rummet som hon såg, hade Laaaarsons sin flygel, och man brukar inte öppna fönstret i samma rum som ett instrument, som lätt kan bli ostämt. Om det visste hon ju ingenting. Hu, vad hon var hemsk.
Den andre var en god vän till min far. Pappa hade fått för sig att han var så lätt på handen eftersom han spelade fiol. Det hade han säkert läst någonstans, för jag tyckte nog att han mer verkade vara sågverksarbetare. Han var gift med min tysklärarinna i realskolan och hade haft ihop det med sin tandsköterska i ett av de bakre rummen på kliniken. Detta var på 50-talet och hans utbildning möjligen från början på seklet. Jag gick där länge, länge, och han gjorde allt möjligt med mina tänder. Jag gick där på mina syslöjdslektioner, och eftersom jag nästan aldrig var där, så fick mamma göra en insats så att jag skulle klara slöjdbetyget.
Sedan fick jag ärva mammas tandläkare i Borås, och han var väl inte så konstig. Nummer fyra och fem utmärkte sig väl inte heller alltför mycket, men de hade den turen, att jag flyttade både från Skara och Kungsbacka.
I Göteborg brakade det loss igen. Den första trodde att jag var hysteriskt när hon gav mig en massa bedövning så jag började att darra och hjärtat skenade och tårarna sprutade och ögonen gick i kors och det kändes som om jag skulle dö. Det föll henne aldrig in att jag kunde reagera så på adrenalinet, som finns i bedövningssprutor. Hon klappade mig på armen länge och sa att det inte var farligt ... Jag bytte tandläkare. Då fick jag på rekommendation en man, som tyvärr fick strupcancer och dog.
Hans efterträdare konstaterade att min mun skulle kosta mig en förmögenhet att rusta upp. (Tack fiolmannen i Svenljunga). Jag bytte, för jag hade verkligen inga pengar på den tiden. Jag fick komma till en kollegas man. Han var mycket snäll och trevlig och gjorde inte mer än det som var nödvändigt. Tyvärr blev han gammal och var tvungen att sluta. Han lämnade över hela patienthopen till en kvinna. Hon visade sig vara helt galen redan från början. Hela hennes klinik var som en fabrik. Jag flydde.
En väninna tipsade om sin tandläkare, som var snäll. Ja, det var han visst det. Tyvärr hörde han aldrig vad jag sa och han kom inte heller ihåg någonting. En gång berättade han att han fortfarande inte hade betalt sina studieskulder, trots att han var i 60-årsåldern. Kanske kostade det så mycket att ha båt och bo i ett fashionabelt område, så att han kunde nolldeklarera. Jag brukade skriva på räkningarna när jag betalade "Här får du till studieskulderna." Han glömde att skicka en remiss till tandkirurgen i två år, och eftersom jag var osäker på om jag verkligen skulle vara kvar, hörde jag inte av mig heller. Han hade problem med alla papper och jag vet inte om jag fick rätt ersättning från FK eller om han stökade till det. Han talade om varje gång att jag skulle borsta tänderna. En gång tyckte han att jag var fin i håret. Då började jag undra lite.
Eftersom han aldrig hörde av sig, så frågade jag efter nya tips. Jag fick ett och fick äntligen en kanonbra tandläkare (snygg dessutom) med en skojig tandsköterska. Ja, man skrattade när man kom och skrattade så gott det gick när man gick. Inga diskussioner om bedövningssprutor utan adrenalin, det var sjävklart.
Och vad händer? Han flyttar till Holland.
Som sagt, jag har alltid tyckt att jag nog har otur med mina tandläkare, men nu börjar jag undra om det är jag som har denna inverkan på tandläkare så att de antingen dör, blir dementa eller försvinner på andra sätt?
En annan tandläkare kommer att ta över, och frågan är om jag borde varna honom för framtiden?
(Den som inte har sett Fleknes som tandläkare kan ju njuta av länken nedan.)
