FruDecibel

Nu är turnén överstökad. Sex konserter på sju dagar har vi haft och till slut visste vi nästan vilken låt som skulle komma. Vi fick inte ha några noter nämligen, inte ens en kom-ihåg-lapp. Nåja, dirigenten glömde någon låt varje konsert trots att han hade kom ihåglapp, men det gjorde inte så mycket. På våra konserter kan allt hända och ofta gör det det också. Jag har ju berättat om när vår dirigent råkade säga "Evert Grieg" i Håkonshallen i Bergen i direktsändning i norsk radio.
Ingen norrman tyckte det var roligt medan vi låg på scenen och vred oss av skratt, typ.
Sista konserten hade vi på konstskolan i Gerlesborg. Där har vi haft många konserter genom tiderna och de försiggår utomhus vid tjänlig väderlek. Och tjänligare än det är nu kan vädret knappast bli. Enligt samstämmiga publikrapporter är det en upplevelse att sitta i publiken och vara omringad av kören. Själv hamnade jag tidvis på den lilla bergknallen. Det var en konst att stå med fötterna i nerförsbacke. En tenor stod ute på en båtbrygga och svarade kulerskan etc.etc.
Publiken såg likadan ut nu som första gången jag var med och sjöng där. Konstigt, för jag har ju blivit mycket äldre.

Nej, det var inte riktigt sant. En person, som brukar dyka upp där hade faktiskt åldrats. Det var en konstnär, som en gång i tiden betydde mycket för mig. Betydelsen var (lyckligtvis) inte ömsesidig då, och det slutade med att han började vara ihop med en altfiolissa.  Originellt, så det förslår, men lika smärtsamt som det brukar vara i dylika fall.

För tio år sedan dök han upp på en konsert som vi hade på denna plats och tryckte en kyss på min kind inför ögonen på Göran Tunström, som vi turnerade med den sommaren. Sedan försvann konstnären. Jag tappade hakorna och när han hade gått sa jag till Göran Tunström (hörde ni?!!!!):
"Den där kunde han väl kommit med för 25 år sedan".
Säkert hade Göran Tunström skrivit om detta  i en bok, för han samlade historier, men han var så upptagen med sin egen sopranförälskelse (inte jag alltså), som finns att läsa i "Krönikor". Men tyvärr råkade han dö året efter.

Nåja, den här gången gick jag fram i pausen för att byta några ord med konstnären, som hade suttit och sett riktigt sur ut under konserten. Han hälsade genom att vrida om näsan på mig. Man kan säga att det blev ett naturligt slut på det samtalet, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka handlingen. Men eftersom jag är en långsint person, som aldrig riktigt har förlåtit honom den där altfiolissan, så tänkte jag genast, att "jag ska minsann blogga om dig, din skitviktiga konstnärsjävel." Men till skillnad från Carina Rydberg anger jag inte hans namn.
Att jag samtidigt är megalättad över att jag inte råkade bli den som fick leva med den mest självupptagna person som stapplar i ett par skor, det är ju en helt annan historia.

Bilden här är från den obligatoriska räkfesten, som i år avhölls på klipporna i Heestrand.

och då är det mer tacksamt att blogga. Vad är det att skriva om, att man en vecka får bo tillsammans med en ständigt föränderlig kör på ett fint vandrarhem och resa hit och dit i Bohuslän och Norge och göra konserter som folk applåderar som galningar åt. Frukosten är det någon ungdom som ordnar och om vi inte ska öva någon dag, så får vi dela upp tiden mellan sol och bad och äta lunch. Om kvällarna diskuteras i köket och man får många hjärnfönster öppnade. I den här kören är det en väldig åldersblandning. Det skiljer 47 år på den äldste och den yngste. (Nej, jag är inte äldst) Det är fint att jobba ihop då.
Jag återkommer med en längre blogg när det inte är bara sommar och sol och kaprifol.
Nu till Norge för en konsert.

Idag var det min tur att åka tåg. Det var lite spännande, för jag hade råkat lösa ungdomsbiljett i stället för studentbiljett. När jag kollade, såg det ut att vara samma pris, så jag tänkte att det spelade nog ingen roll att jag hade tryckt fel. Men se det gjorde det. Konduktösen skulle minsann gå och fråga. Dock måtte hon ha glömt bort mig, för det hände inget mer. På nästa tåg var det så stökigt, så där tänkte inte konduktösen på någonting. Puh! Vad spännande livet är.

Jag var alltså på väg till Göteborg ifrån Masriket. Anledningen var att Göteborgs Kammarkör skulle sjunga för 3000 sexuella psykologer, som kongressar i Göteborg. "Riksförbundet för sexuell hälsa" heter de om man ska vara seriös, och det var psykologer från hela världen, varför vi sjöng kärlekssånger från hela världen, eller åtminstone ett par länder: England, Sverige, Cuba, Makedonien, Tyskland, Frankrike och Sverige igen. 20 minuter fick vi hålla på och sen ska psykologerna hålla på. Jag misstänker starkt, att de håller på med sådant som folk alltid håller på med på kongresser.

Jag har tyvärr aldrig varit på kongress.
Vi höll i alla fall till på Mässan, där Bokmässan brukar vara.

I ett hus intill var det en annan konsert, någon sån där rockgrupp skulle plinga lite. Tåget var proppfullt med masfans som var fulla redan i Örebro. Alla var "traditionellt byggda" (ganska bastanta, småfeta alltså) och klädda i hemska kläder som det stod AC/DC på och ropade och skrek på sin i sådana situationer hemska dialekt.
Jag brukar klara mig undan dylika arrangemang, men nu hamnade jag mitt  i helvetet. En snodde t.o.m. min lasagne på tåget, men jag snodde den tillbaka. "Vet hut", sa jag inte.
På mässan var det nog inte så många som visste vilka AC/DC var. Och jag skulle tro att det var ömsesidigt...
 
I morgon sjunger vi i Moss.
Moss moss (var får jag allt ifrån?).

Sommar, sommar, sommar....nu startar strax sommarpratarprogrammet i P1, det som är mångas hemliga dröm, att få bli sommarpratare.  Idag är det Ingvar Kamprad. Han är ju inte direkt någon fattiglapp, även om han gör sitt bästa för att framstå som en strävsam smålänning, som vänder på barkbrödet och snålar på toapappret.

Jag har funderat på kriterierna för att bli sommarpratare. Min teori är, att man måste vara en framgångsrik person. Hur mäter man framgång? Jo, man tittar i taxeringskalendern. Jag tror inte att någon av sommarpratarna är annat än höginkomsttagare, och jag skulle gärna vilja ha min teori bekräftad eller vederlagd. Kan någon kolla i taxeringskalendern? Jag vet inte hur man gör.

Med anledning av att sommaren har brutit ut, publicerar jag här några bilder från sommaren. Eftersom den hittills mest har liknat höst, vad passar då bättre än att spela "Herbtslied" ?, Denna gång för två näsflöjter och gitarr (notera notstället).
Här övas det i vårt kök inför framförandet vid midsommarfesten i grannens pensionärskuvös:

Ni undrar väl förstås vad jag gör? Jaså, skiter ni i det? Ja, det gör ni rätt i, för jag gör bara vanliga grejer. Jag har t.ex. planterat blommor och vattnat och tryckt mer gödselstavar och fotograferat  blommor och åtta andungar. Eftersom jag har en åsna för tillfället, så blir det mycket passning av henne; se till att hon gör lammsteken rätt och att hon tvättar åt sina åsnepäron. I morgon ska jag försöka få henne att byta ut julduken och stoppa ner tomtarna någonstans.
Men innan vi for upp hit till ursverige, hann jag bli arg.
Den minnesgode läsaren kanske erinrar sig att jag eventuellt kommer att skriva en uppsats till om absolut gehör. Det hela hänger nu på, om jag får den handledaren jag har önskat, som är den enda på Musikvetenskapliga institutionen, som själv har a.g. Annars är det ingen idé, kom jag fram till.
Eftersom det är en sådan synnerligen ovanlig företeelse, säger det sig självt, att det mesta som är skrivet och sagt om ämnet är skrivet och sagt av sådana som inte har det, men som givetvis kan vara bra människor ändå. Det är bara det, att så fort de uttalar sig om a.g., så pratar de mot bättre vetande. Men de gör stor affär av det de tror sig veta, och i kraft av att de ofta är mer eller mindre kända personer, så får det stor genomslagskraft. Nu senast var det Babben Larsson, som i det här programmet avsöjade en inte alls förbluffande okunnighet. Men på grund av hennes storhet (ojsan, ofrivilligt), blir hennes ord tungt vägande. (oj, nu igen). Ytterligare en gång har det bankats in en missuppfattning om absolut gehör hos lyssnarna. Kunde hon inte hållit sig i "heta stolen"?
Programmet handlade om begreppet gehör i allmänhet, men på slutet kommer Babben Larsson in och vräker ut sin okunnighet. Pinsamt. Lyssna inte på detta program.
Det är en trend i Sveriges Radio, att så fort det ska talas om absolut gehör, så ska det svartmålas och fy så hemskt,  och stackars dem och det skulle jag inte vilja ha etc.etc.  Jag undrar varför?
Den andra missuppfattningen möter man något mindre ofta, men ändå.  Det är de som tror att absolut gehör är höjden av musikalitet. Det finns dock ingen definition av musikalitet, så där föll det. Försök själva att definiera ordet, så får ni se.
Och hur mäter man i så fall musikalitet? Vem är mest musikalisk? Den som är mest intresserad av musik eller den som spelar flest instrument?
Båda missuppfattningarna existerar sida vid sida inom både musikerkretsar och bland  vanligt folk, vad nu det är för en definition.
Men annars är det fint. Så här t.ex.

I Skara finns det från och med idag ett veterinärmuseum. Jag bodde i Skara i tre år utan att märka så mycket av all djurverksamhet som tydligen har funnits sedan 1700-talet. Då hade jag förstås ännu inte flyttat dit, men i tre år på 60-talet bodde jag där och gick och arbetade på ett av Sveriges äldsta seminarier. Idag, kunde jag konstatera, gick det hundar ut och in genom min gamla skolport. De hade varsin människa med sig också.
Men veterinärmuseet smygöppnade i dag, och det går bra att gå dit och titta. Öppet 12-16 utom på måndagar. Ytterst smakfull inredning, gott kaffe och smaskiga kakor.  Den stora invigningen äger rum i september, men då är det bara de närmast sörjande som får vara med.
Jag gjorde alltså ett tillfälligt inhopp i arbetslivet genom att vara behjälplig i receptionen åt min synnerligen kompetenta släkting, som ska vara receptionist, trots att hon är utbildad inredningsarkitekt. Min uppgift var att gjuta olja på teknikpanikvågorna, som eventuellt skulle kunna uppstå. Men dessutom fick jag vara flyttkarl, inköpare, diskmaskinskötare, kakpåfyllare och statistiker. Jag klarade mig riktigt bra. Fyra personer smet in utan att betala inträde, varav två, som lätt hade kunnat låna i kollekten.

Det var roligt att känna sig som om man fanns igen. Jag tjänade en fårbricka, vilken syns här nedan. Många brickor fanns det med motiv från veterinärhistorien, t.ex. tio nakna studenter på tio nakna hästar. (Går att köpa.)
En trappa ner finns resterna av ett gammalt kloster och resterna av en likaledes gammal munk (?) som någon krossade skallen på. Han har fått en fin grav med glastak och belysning.  Jag tror att han kommer att spöka, om inte någon rättar stavfelet på hans glastak....
Här är hemsidan, som kanske kan bli bättre i framtiden, men ojsan!!! De stavar ju kråka!!!! Skriver "museet" med accent egy!!!!  Stava kråka får man väl inte göra ens på ett veterinärmuseum...

”I det nu öppnade arkivet i furstendömet Sondershausen har man funnit ett protokoll från 1706 över ett konstitorieförhör i Arnstadt med den då 21-årige organisten Johan Sebastian Bach. Han var tilltalad för en massa försyndelser:
 Han hade
1) överskridit sin ledighet:
2) spelat en massa onödiga och underliga variationer i sina preludier:
3) haft för liten respekt hos sina elever:
4) visat för litet allvar under gudstjänsten och skrattat åt prästen: samt
5) låtit en 'obehörig jungfru i kören musicera och husera'.

Protokollet omförmäler, att konstitoriet låtit nåd gå före rätt och släppt syndaren, som emellertid genom egenhändig underskrift lovat att bättra sig.”

För ganska längesedan, för sådär en 20 år sedan, hände det sig, att det kom en fransk skolorkester till Göteborg. Budkaveln gick, att det behövdes hem för de små fransoserna att sova i. En fransktalande kollega och jag beslöt oss för att det kunde vara trevligt att ta hem varsin  liten fransöstös. Åsnan var i tioårsåldern och den lille lillebrodern cirka tre. Jag har läst mycket franska men hade aldrig praktiserat det, så jag var lite nervös.
Vi blev tilldelade en liten söt harpist, som hette Audrey, som var ungefär tolv år. Jag bestämde mig för att jag skulle säga "pourquoi avez-vous choisi l'harpe?" och det gjorde jag också varpå hon förklarade det hela. Gissa om jag minns vad hon sa?

Sedan visade jag henne min cello, som den lille lillebroderna hade gjort sönder. Sargen var spräckt och jag hade lagat med presentpapper. (Senare repererades den för 16 000.) Åsnan minns, att när jag skulle berätta det, kunde jag bara säga "il" och sedan sa jag" bang bang bang" med uttrycksfulla rörelser. Ja, som invandrarlärare var man van att uttrycka sig med annat än ord.
Vi lyssnade på deras konsert och den var imponerande. Det var lillebroderns första konsert och han satt inte som ett tänt ljus utan ålade som en mask under alla stolar i universitetets aula. Jag svettades.
Vi tänkte att hon skulle få dela rum med Åsnan, för vi hade inte så gott om plats. Men det tänkte inte Audrey. Hon sa plötsligt godnatt och stängde dörren. Eget rum var tydligen en självklarhet för henne, och vi fick tränga ihop oss alla fyra i en säng.
Jag minns inte om hon åt vår konstiga frukost, men sedan tackade hon för sig och gav oss en fransk kortlek i present. Det var alltså inte franska kort, även om det var franska kort. Den där kortleken blev sedan liggandes i en chiffonjélåda och har väl aldrig använts förrän ikväll, när Åsnan och den lille åsnebrodern skulle spela kort. Den är fin, riktigt konstnärlig faktiskt.
Jag kom att tänka på den lilla harpisten och la en harpa som omväxling.
Då! Kortleken får det att blixtra till bland Åsnesynapserna, och Åsnan rusar till datorn och googlar. Vem var det som bodde här? Jo, vi är nu ganska säkra på att det var Audrey Tautou från "Amélie från Montmartre" som en gång spelade harpa i Göteborg på 80-talet. I hennes biografi står det att hon spelade piano och oboe i skolorkestern och att hon tänkte bli musiker. Det står inget om harpa, men det är ganska naturligt, att om det behövs en harpist så ber man en som är bra på att läsa pianonoter.
Kära nån, vilken upptäckt! Undrar om hon minns oss? La famille de la Cité du Linné?

Nej, ungdomarna kan inte den sången längre. Det fick jag reda på vid dagens studentuppvaktning som vi deltog i. Sången hade visst sjungits i aulan med textblad, men när de rusade ut på trappan var det bara "öööööööh, vrål, öööööööh".

Så var det minsann inte förr. Jag vet inte när förr var för er, men för mig var det säkert före ert förr.
Förr i världen tog man verkligen studentexamen. Nu för tiden går man ut gymnasiet, men det är väl bara mössan som ser nästan likadan ut. Observera att jag inte påstår att det var bättre förr. När jag tog studenten kunde det hända att en del av klasskamraterna inte klarade muntan, utan fick gå ut bakvägen. Så var det med Torbjörn i min klass. Hans mamma hade hyrt en massa porslin och allting. Jag har alltid undrat hur det blev, när han kom hem.

Förr i världen hade man sin mössa på sig varje gång de nya studenterna sprang ut.  För fem år sedan när den lille minste tog studenten, hade jag mössa på mig. Jag upptäckte i myllret utanför skolan, att jag nästan var ensam om att ha en gammal mössa på mig. Jag tror inte att det berodde på att föräldrarna och släktingarna till studenterna var mer obildade än vid andra skolor, utan jag tror att det är en tradition på utdöende. Vad tror läsekretsen?
Denna gången lät jag mössan stanna hemma.

Muntan, det var fyra ämnen som man skulle förhöras i för att bevisa vilket betyg man var värd. Var man svag i ett ämne, åkte man upp i det säkert som amen i kyrkan. Jag var en medelmåttig student, som visserligen skrev hyfsade uppsatser, men jag var ju från landsbygden och vi utsocknes skulle inte komma och tro att vi var lika bra som boråsbarnen. Min akilleshäl var lustigt nog geografi. Det var ju inte för att jag var dålig i geografi, utan för att jag var skräckslagen för läraren och blev stum när jag skulle redogöra för Japans skrotindustri. Jag hade ingen aning om den och har fortfarande inga synpunkter på denna, och har inte haft några behov av att få det heller. Däremot kan jag räkna upp Sveriges städer. Framför allt kan jag rätta dem som påstår att Mora är en stad. Men det var inte geografi.

Nåväl, jag klarade mig. Sedan var det utrusning på trappen och så sjöng vi Studentsången, som vi hade repeterat hela våren. Vi tog studenten i 4 dagar, 3 klasser om dagen, ungefär. Borås Högre Allmänna läroverk var stort och hemskt.
Av tradition presenterades alla elever en och en, med ett smek- eller öknamn. Min bästa vän fick heta "Sidovagnen" för hon hade redan hunnit förlova sig. Mitt namn blev "Tystnaden". Ingemar Bergmans film var aktuell då och extra roligt var det väl med den alluderingen, för jag var nämligen allt annat än förlovad. Jag tyckte inte alls det var roligt, men man fick ju bita ihop och låtsas.
Från den stillsamma festen hemma minns jag att min småskolelärarinna, som jag trodde var 90 när jag började skolan,  slog ihop händerna och sa: "Är det inte härligt att ha hela livet framför sig och ha alla möjligheter?" Jag log och sa ja, för jag ville ju inte göra min fröken ledsen. Men inom mig tänkte jag "hur kan hon säga så? Jag kommer ju aldrig att lyckas med någonting eller att kunna bli någonting och det är bara en tidsfråga tills alla kommer på det.".
Jag visste ingenting om självuppfyllande profetior på den tiden, och ändå lyckades jag med dem. Ganska länge lyckades jag.
Det känns som om det är 300 år mellan den studenten jag var och dagens studenter, som många gånger kännetecknas av "fy fan vad jag är bra". Det är skillnad. Det är inte fult att skryta längre. Men förr i världen var det väldigt fult att skryta, och det sitter i.
Jag räckte ibland inte upp handen i gymnasiet trots att jag kunde frågan, för min hjärna ville inte, att läraren skulle tro att jag inte trodde att han visste vad jag kunde, och att jag därför måste räcka upp handen så att han fattade det. Hänger ni med? Det gjorde inte lärarna i alla fall för de föredrog att tro, att jag var dum och indolent. Möjligen hade de rätt.

Men studentsången kan jag fortfarande. Både text och komp i alla tonarter. Oj, nu skröt jag visst lite.
Det kanske är för att jag fick sänkt betyg i musik i studentexamen.
Sådant kan väl inte hända nu.

För en utförlig recension hänvisas till Åsnebloggen. Hon var den enda jag lyckades tvinga dit. Nu var det en hel del andra som hade hittat till Härlanda kyrka, så brist på publik var det inte. Hur det lät och upplevdes har jag som vanligt ingen aning om. I sopranstämman var det som så, att två sopraner i första sopran hade fallit ifrån, återstod två, den äldsta och den yngsta. Den äldsta, inga namn, har otroligt svårt att lära sig text utantill. I synnerhet gammalfranska, där man varken kan ana betydelse eller uttal. Uttal har vi heller aldrig tid att öva. Men publiken kan ju faktiskt inte se två munnar på en gång, så bara man ser övertygad ut,så kan ingen ana vem det är som sjunger fel.
Det är ganska nytt för vår kör, att sjunga allt utantill. Allt går också i ett, utan applåder emellan, vilket är ganska skönt. Det kommer några toner från dirigenten (på den gamla vanliga melodican) och så gäller det att veta vilken bit han menar. Ofta vet vi det, men ofta vet vi inte det, eller också är det någon annan som inte vet, inga namn.
Jag som kan läsa noter, tycker att det är lite slöseri. Noter spar mycket övningstid, men vid konserten är det en fördel, förstår jag på publiken.
Kvällens konsert innehöll folkmusik, med en äkta folksångerska. Sådan kan kan utbilda sig tlll nuförtiden, om man skulle råka ha oturen att inte vara född för 200 år sedan och redan död. Vår dirigent gör alla arr till konserter som denna, och ofta får vi det sista strax före konserten eller under konserten. Ja, det har hänt att han säger till publiken att nu ska kören sjunga en sak som de inte vet om.
Men så var det inte i kväll. Repetitionen hade en del färgstarka inslag i och med att jag råkade få näsblod och blogade ner kyrkgolvet. Det får jag ofta, men konstigt nog aldrig under konserter.
Svensk folkmusik har en annan skala än den västerländska, som vi är itutade, och när kören skulle fås att sjunga stora mollterser och små durterser, så blev det  allmän normupplösning i kören. De löstes så att folksångerskan anpassade sig och intonerade på gammalt vis när hon var ensam.
Jag tycker om att ha kontroll, att veta vad jag ska sjunga och när. Det vet jag inte nu. Jag kan inte komma ihåg ordningen när vi inte får ha någon lapp. Jag är inte säker på vilken bit som kommer när vi får en ton. Det kan också vara fel ton vi får, och då är jag lite handikappad, för då tror jag kanske att det är en annan låt.
Men det är alltid någon som kan något, och då och då blir det musik.Det ordnar sig för det mesta. Ibland gör vi egna tolkningar av maestrons budskap och vi ser på hans förvånade ansiktsuttryck att han hade väntat sig något annat. Publiken sa att det lät välrepeterat. Vi håller tydligen masken bra. Jo, det var välrepeterat, men med tanke på att arret alltid ändrar sig varje vecka, så minns man sällan hur det var senast. Vi har blivit tvungna att skriva datum på arren vi får för att klara ut det.
Nästa konsert har vi för 3000 psykloger den 21 juni och då är det ett helt annat program. I sommar drar vi ut i Bohuslän och Norge med folkmusikprogrammet.
Det är inte lätt med gammalfranska när man har oxidation på synapserna.

Det verkar som om det fina vädret lockar folk till andra aktiviteter än bloggning och kommentarning.  Inte ens det stundande EU-valet berör folk....vad konstigt. Ju varmare desto mindre aktivitet i blogghjärnan. Folk har tydligen andra saker för sig....Det är bara Åsnan och jag som bloggar och kommenterar varandra. Men eftersom vi just nu sitter 2,5 meter från varandra, så kan vi ju faktiskt kommentera irl.
Därför gör jag som Åsnan, jag publicerar en bild. Detta är Göteborgs  just nu mest fotograferade träd: näsduksträdet. Det, som inte behagade blomma, när jag förevisade Botaniska trädgården i maj för en blivande göteborgare. Varsågod, här är det.


Det står i Japandalen för den som vill rusa dit. Det finns ett till, men det är svårare att hitta. Så här ser det ut i närbild.