FruDecibel

Men vad kan väl vara trevligare att lyssna till, när höstdimmorna kryper in i armhålorna, än en riktigt vacker och särpräglad höstsång? Det är dags att friska upp minnet med näsflöjtsvarianten av Mendelssohns "Herbstlied".

 För ev. nytillkomna läsare kan jag berätta att inspelningen gjordes i New York i januari 2007 av Åsnan och mig. Pianisten är min mammas syssling Norman, som var intervjuobjekt i min uppsats som hette "Absolut gehör tills man dör?" Den slutgiltiga inspelningen hann vi aldrig göra, så detta är bara ett försök.
Om ni tycker att det kunde ha varit vackrare, så försök själva, så får ni se hur lätt det är.

lyssna på Göteborgs Kammarkörs konsert i Altona, där det faktiskt var mera kör än Biermann,  kan man lyssna på det här på fredag kväll kl. 20. Klicka på Jetzt live hören.
Men det är klart, det är ju Dobidoooo samtidigt. Mot sådana kulturprogram står man sig slätt.
Bokässan har börjat och jag är redan slut. 3 dagar kvar. På lördag och söndag kan man inte vara bland montrarna för att det är så mycket allmänhet. Då häckar jag uppe i seminariehallarna och insuper lärdom.
Läs "Fallet Sigrid Gillner" av Eva F. Dahlgren.

Resan gick alltså till Altona-Hamburg och Berlin, och vi, Göteborgs Kammarkör, hade två konserter med Wolf Biermann. En sänds i radion den 26/9 kl.20,  men vilken radio är jag inte säker på. Någon tysk kanal. Den som fortfarande inte vet vem Wolf Biermann är, behöver inte vara ledsen, för man kan ju googla och täppa igen det hålet i sin allmänbildning.
Vi har nu gjort 12 konserter med denne man och för vår del kanske det börjar infinna sig en viss mättnad. Men samtidigt är det ju så otroligt roligt att resa iväg till utriket med sina "arbetskamrater" och göra konsertjobb.
Jag skulle också vilja vara en rik gammal kommunist och bo i ett fantastiskt hus i Altona och ha en ung fru, eller nåt. Allvarligt talat, så tycker jag det är synd att man bara har ett liv. Det blir så påtagligt, att världens centrum inte ligger i Göteborg. Tänk vad många liv man aldrig får leva och vad många platser man aldrig kommer att få se.....

Nåja, det är inte fy skam att få promenera under Der Himmel über Berlin (måste se den filmen) Unter den Linden i höstsolen med kamraterna.


Att göra konsert på den gamla ärevördiga Berliner Ensemble, där Brecht huserade en gång är häftigt. Jag känner mig numera hemma i det huset....nästan i alla fall.
Tack vare bristen på bankomater (hur ser de ut egentligen?) kunde jag inte handla någonting, vilket givetvis bara var bra men tråkigt.
 Det blev istället mycket promenerande. Det relativt nya förintelsemonumentet  "väcker känslor" står det i informationen.


Det är 2711 stenblock av olika höjd utsträckt på 19000 kvadratmeter. Jag har inte tagit del av vilka känslor som väcks, men det jag framför allt kom att tänka på var likkistor, eller kanske järnvägsvagnar. Om man delar 6000000 med 2711, så blir det ca 2213 judar på varje kista, varje vagn.

Det är frestande för barn med mycket spring i benen att hoppa mellan stenkistorna. Men se det får man inte. Det är mycket som är verboten vid det monumentet, vilket ju är förståeligt, för det är ju en påminnelse om det som skedde. Men jag undrar vilka känslor som skulle väckas om de döda fick titta upp och se arga, uniformerade vakter komma upp ur underjorden och jaga iväg barnen.

Jag gick lite bortanför monumentet, till en parkeringsplats, där det sägs att Hitlers bunker låg. Allt är jämnat med marken förstås och ingen minnesplatta så vitt jag kunde se. Jag vet inte hur pass sant det är, men det kändes i alla fall som om historien fläktade lite där.
En del saker  var uppåt väggarna, t.ex. detta. Jag vill minnas att det var på Torstrasse. Alla sitter fast i väggen och snörena är spända på fiskespön uppe från översta våningen.

Medan jag gör ett skutt till utriket, så kan ni träna era tyska små grå, så får ni veta vad jag gör.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. I alla fall inte på tyska.

Frau Decibel auf Flügeln des Gesanges
Nåja. Bäääää.

Här är vi, som varje söndagskväll "stämmer våra stråkar" (citat från "Önska") så gott vi kan.


Vi, som ibland låter förvånansvärt fint, ibland mest voff och iiiiiiiii. (Om ni inte minns, läs föregående musikblogg). Vi är vana vid offentligheten, för vi har varit på Sveriges Radios hemsida två gånger... Jag har också haft bilden utlagd och låtit läsarna gissa på vilka  sex som är läkare. Det gick ganska dåligt kan jag berätta. Utseende stämmer ofta dåligt med våra förväntningar, gudskelov.
Nu har vi två stora projekt på gång, Mozarts Requiem, som ska framföras i Uddevalla i oktober, samt  Dvořáks  Cellokonsert (h-moll) , som ska framföras i Göteborg den 22 mars. Duktiga instrumentalsolister finns det gott om i Göteborg, men de får inte så många solospelningar, eftersom det då ska vara typ Yo-Yo Ma och Nigel Kennedy. En hyfsad amatörensemble är en guldgruva för för dem som inte överhopas med anbud från  världen, för att få tillfälle att spela konserter. Det är ömsesidigt förresten, eftersom vi sällan efterfrågas när Yo-Yo Ma e.a. kommer...

Igår tröskade vi igenom Mozart utan dirigent, för det har vi inte alltid råd med. Den som känner till Mozart sätt att skriva musik vet, att i basstämmorna är det ofta bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp, alltså åttondelar i tjugofem minuter, medan violinerna ömsom får jobba häcken av sig och ömsom gnida fram smäktande vackra örongodisslingor. På dödsbädden, när Mozart fick ihop detta Requiem, måtte han ha ångrat sig för alla tråkiga cellostämmor han åstadkommit. I detta stycke är cellisterna riktiga grovarbetare och svettlukten sprider sig bland pulterna. (Skulle man kunna ta vara på värmen som åstadkoms i en orkester?) En av oss gör regelmässigt crescendo på näst sista tonen samt en drill, antingen det är Mozart eller Bach, men bara när vi är utan dirigent. En andrafiol hyssjar på oss när konsertmästaren ska instruera för att sedan själv prata som en kvarn, men då är det ju en helt annan sak.

Vi sågar frenetiskt. Än så länge utan blåsare, kör och solister. Blåsarna piffar onekligen upp sedan. De måste vara duktigare än stråkarna, eftersom man inte kan gömma sig på samma sätt när man är ensam och blåser horn, t.ex. När kören kommer till täcker den många skavanker och åstadkommer i sin tur egna. Men på det hela taget brukar det bli hyfsat, och intet uddevallaöga kommer att vara torrt.
I Dvořáks cellokonsert är Händige Herrn ombedd att spela triangel. Det är 72 takter i sista satsen, ibland med tremolo. Nu är det så, att triangel inte är Händige Herrns huvudinstrument. Det är gitarr. Gitarrister sitter ofta på sin kammare och spelar finstämda små stycken av Dowland etc. Det är en viss skillnad att stå mitt i en symfoniorkester, nära blåset förresten, och räkna takter och försöka hänga med i allt som händer när man är van vid ett stillsammare musikliv. Men är man nu proffs på den ena så ska det väl gå det också, med någon liten tremololektion kanske. Den som kommer att vara nervös är jag. Tänk om han spelar "plidelidelidelideling" i en paus!
Den som vill åhöra detta evenemang, bokar in den 22 mars, troligen i Johannebergskyrkan i Göteborg.

En rolig och okonventionell konstnärlig släktingfamilj tyckte att vi skulle hänga upp denna underbara tavla i stället för att låta den stå på utedasset i Dalarna, där den har stått hittills. Anledningen till den placeringen är, att vi kanske inte tyckte att den var så underbar. Det hände sig år 1979 att en bror till Händige Herrn gjorde FN-tjänst i Gaza. Där satt det en beduin och målade tavlor på folk efter foton. Raskt skickade broder FN efter foton på alla sina syskon och deras familjer,  6 st. Resultatet blev så här, och vi mumlade tack och ställde den på utedasset. Vi funderade mycket på hur konstnären hade kunnat göra Händige Herrn så lik Birgitta Dahl. Beatlesfrisyr hade han visserligen, men.... Åsnan var kanske ett halvår och satt i en Fjällrävsryggsäck på Händige Herrns rygg. Beduinen grunnade nog på hur han skulle lösa det, och sedan flylttade han in Åsnan till mitten av tavlan, så det ser ut som om hon svävar på ett blått moln. Med mig har han i alla fall lyckats minst dåligt, jag såg faktiskt ut så där ungefär för 30 år sedan.
Tavlan fick i alla fall en ny ram, eftersom den gamla var lite skadad. Kanske var det råttorna som hade knaprat lite på den. Nu är frågan, kan vi ha den här någon annanstans än på utedasset i Dalarna? Har 30 år skänkt tavlan ett försonande skimmer? Jag vet inte. Vad tycker läsarna? Tanken (min) är att den ska bilda centrum på en ikonvägg, där ikonerna inte ska vara helgon med gloria utan det ska vara.....ja,ni får väl se, om jag nu vågar fullfölja planen.

Hjälp, en karl utanför mitt fönster! Med tanke på att vi bor på andra våning, är det inte helt naturligt. Även om huset genomgår en grundlig renovering just nu från hussvamp till takdropp, så blir man ändå lätt överraskad när det står ett par kortbyxor utanför ens fönster. Som den 40-talist jag är, brukar jag inte vara så noga med vad jag har på mig eller inte när jag springer omkring här inne, till avkommans stora förskräckelse. I huset mittemot tycks de flesta vara döda eller ha blyinfattade fönster med dålig utsikt, så jag har inte varit så noga. Men nu får man plötsligt börja tänka sig för. Gubbar dyker upp som gubben i lådan på båda sidor om huset. Jag måste nog klättra upp och hämta ner rullgardinen som har åkt upp tre meter. Det har sina sidor att ha 3, 65 i takhöjd.
 Det hackas i trappor och fönstren i trappen är igenpluggade och jättehinkar flyger omkring i luften och det borras och det dammar och man vet aldrig i vilken trappuppgång det är minst olämpligt att försöka ta sig ut.
Jag kanske måste bädda?

Idag kunde man höra mitt namn nämnas i Sveriges Radio, om man var uppe med någorlundatuppen. Dagens "Önska"-program ägnades åt önskningar från Cappella Cordialis, som är den eminenta stråkensemblen heter, som jag är med i. Nåja, det var väl inte så upphetsande, för jag fick ju inte bestämma så mycket själv...

Igår hade emellertid nämnda ensemble konsert. Åh, vad jag tycker om konserter! När man får spela eller sjunga själv. Då behöver man inte ta om, i allmänhet. Repetera är döden. Alla dirigenter säger samma sak....värst är amatördirigenter, som har bestämt sig för vilka fel som ska göras oavsett om de inträffar eller ej.
Vi spelade ett modernt stycke av en svensk -ungrare. Jag är ganska van vid modern musik, vad man nu menar med det, men jag har gjort tämligen mycket av den sorten i alla fall, i synnerhet i den andra eminenta ensemblen jag är med i sedan länge.
Vår lille pojkdirigent kände antagligen den här tonsättaren personligen och tog tillfället i akt att bestämma att vi skulle spela en av satserna. Trots ett utomordentligt repeterande, blev resultatet nog inte helt gediget. Det spelades alltså ganska falskt. Det är tyvärr vanligt att musikläraröron inte kan avgöra om en disharmonisk klang är ren. (Jag kan, men jag är lite onormal). Givetvis kan inte publiken det heller. Många av våra dirigenter hör ibland inte ens om en durters är för hög, och påpeka det, nej, då är man någon som tror att man är någon....Det är sant. Det är oerhört känsligt om man påpekar något för den som är satt att leda. Det är inte heller svårt att förstå. Jag har låååååång erfarenhet av detta.

Nåväl, om violinernas tonbildning präglades av "släpp ut katten", som jag läste i en blogg för ett tag sedan, så var inte bassektionen sämre. Vi har genom alla år haft olika intonation på tonen fiss t.ex. och när alla 4 spelar lite olika fiss, så låter det "voff, voff". Det är svårt att intonera med tredje fingret och jag är inte utan skuld. Men det blir inte på något sätt bättre av att en cellist är gravt hörselskadad, en annan som spelar mycket starkt  är lite hörselskadad och så vi två som inte är hörselskadade än, men som inte hör vad vi spelar eftersom det spelas så starkt. Ja, så är det i en amatörorkester.
Så av detta stycke blev det  en riktig djurens karneval. Publiken kan ju visserligen inte höra vad som är falskt och rent i ett sådant stycke, men den känner instinktivt ändå, vad den tycker om eller inte. Följaktligen hann vi knappt resa oss upp och tacka för applåderna förrän de tog slut...
Bättre gick det med "Från Holbergs tid" av Edvard Grieg. Den är vacker och publikvänlig och rolig att spela, särskilt när man får drilla som fasen på c-strängen i fortissimo.
Grieg får mig att tänka på ett annat tillfälle, när kören jag är med i sjöng i direktsändning från Håkonshallen i Bergen. Kongen var väl inte där personligen, men oerhört högtidligt var det. Vår kör är inte känd för att vara så värst högtidlig. Vi tågar aldrig in med körpärmarna under höger arm etc. Vår körledare är heller inte särskilt formell. Hur som helst, vi sjunger ofta Taube i Erikssons arrangemang, och det gjorde vi nog då också. Men sen skulle vi, förmodligen ombedda, sjunga Grieg. Jag minns inte vad vi sjöng, kanske "Våren". I alla fall påannonserade vår dirigent detta så här, och nu får man lov att vara lite kunnig, för jag tänker inte tala om vad som är roligt:

 "Och nu sjunger kören "Våren" av Evert Grieg".

 Kören kreverade.
Detta var Eriksson i direktsändning, i Norge, i verkligheten.

ÅÅÅ, så intressant!  Snodd från Suvi och Åsnan

Enligt en enkel formel kan några få väl valda frågor avslöja allt om din personlighet. Detta test används bland annat av etablerade men hemliga organisationer för att utröna vem som lämpar sig för att bli hemlig agent. Om du svarar på denna enkät ska du inte bli förvånad om någon av dem kontaktar dej!

• Pasta finns i alla möjliga former och utföranden. Propagera lite för din favorit!
Penispasta tycker jag är väldigt skojig.

 • Mycket kan avslöjas om en person baserat på hur h*n äter pizza. Utifrån och in? Uppskuren i bitar för att stoppas i munnen med händerna? Lämnar du kvar kanterna eller skrapar bort osten? Allt avslöjar hur du är som person.

Kanterna äter jag verkligen inte. Där är ju inget gott och de är alldeles för hårda. Ändå räcker pizzan flera dagar åt mig. Jag äter helst med redskap för jag tycker inte om att bli kladdig! Säkert något från barndomen, enligt psykologerna.

• Det är din födelsedag och du får (för en gångs skull?) allt du önskar! Hur ser menyn ut? Vilka är där och firar med dej?

Det skulle vara en total överraskning om detta hände. I så fall är menyn också en överraskning. Det enda som är säkert är att jag inte har gjort någon rätt själv. Det skulle inte förvåna mig om de har gjort skaldjursbuffé och glömt att jag är intolerant, så jag får sitta där med en baguette och bregott. Men jag tror egentligen inte att någon mer än min närmaste familj vill fira mig något mer. Här är det liksom färdigfirat.

• En märklig djinn dyker upp och utlovar superkrafter! Villkoret är att man berättar sitt allra mest själviska skäl till varför man vill ha en viss superkraft. Vad önskar du dej och varför?

Jag skulle vilja ha förmågan att hitta alla barn som försvinner innan det hinner hända dem något. Det är det värsta som kan hända en förälder och jag har så väldigt lätt för att sätta mig in i hur det känns. Superkrafter? Det är ju pluralis, så då önskar jag mig en kraft till. Onda ögat, om jag lovar att använda det bara på dumma personer.

 • Du chattar med en amerikan som hävdar att han ser ut som en blandning mellan Steve McQueen och Don Johnson. Nu vill han veta vilken kändis du är lik! Vem drar du till med? Kan vara bra att veta om det nån gång ska göras en film om ditt liv. Bonusfråga: vad är den träffande titeln på filmen?

 Nej, nej, jag liknar ingenting. Möjligen har jag vissa drag gemensamt med Meryl Streep när hon inte är till sin fördel. Filmen kommer att heta ”Men jag då?”

• Hur mycket städdille har du? Vare sig du är en slarver eller en pedant har du garanterat en städrelaterad fixering, som att dammtorka lister, polera bakom spisknapparna eller att ta bort alla hårstrån från borsten. Det finns säkert nåt du stör dej på när du hälsar på hos andra! Time to come clean!

Jag tycker inte om städning, surprise. Jag slår mig alltid på dammsugare, snubblar på moppar, går på bordshörn, slarvar bort trasan, välter såpflaskan och får ryggskott av sophinken, och blir aldrig färdig, så det är ingen idé att börja. Keramikhällen är däremot rolig att göra ren. Det blir fint, jag slår mig inte och spisen kommer sällan bort.

Hårstrån i handfatet tycker jag inte om.

 • Ingen undersökning är komplett utan närgångna frågor om sexlivet. Frågan du nu måste svara på går inte att slingra sig ur! Det leder till omedelbar diskvalificering. Frågan lyder: vad kan du inte acceptera att din partner tar med sig i sängen?
En död fisk och knäckebröd.

 • Vad är hemligheten bakom ett lyckligt förhållande?
Att båda två är perfekta och att båda vet om det och att ingen missunnar den andre att också vara perfekt.

Enligt ett fördrag i Haag har du, genom att ha läst enkäten, samtidigt förbundit dej att själv svara på frågorna. Svara skyndsamt, för annars kommer obehagliga påtryckningar utövas! Jag garanterar, det är för ditt eget bästa.

(Fördraag i Haag, haahaa säger jaag)

jag och Tage Danielsson. Eller Tage Danielsson och jag, som man bör säga om man har gått i skolan förr i världen. Hans sannolikhetsmonolog är oöverträffad och nu har det nästan hänt igen, om än inte riktigt likadant, i Tyskland, i en gruva. Hur kan man börja använda kärnkraft när inte avfallsfrågan är ordnad? Hur kan man tro, att det överhuvudtaget går att förvara kärnkraftsavfall säkert? Varför förstår inte alla det? Vi var många som förstod det 1980, men folkomröstningen gjordes så, att folk röstade på jaså, typ.Varför skriver inte alla om det? Inga tidningar i Sverige har rapporterat om avfallstunnorna i Tyskland, bara TV och radio. OK, jag har inte kollat alla, men när jag kollade stod det ingenting.
Det var nog på en antikärnkraftsgala på Scandinavium i Göteborg som jag första gången hörde sannolikhetsmonologen. Vi (Göteborgs Kammarkör) stod i kulissen, och där vajade Tage omkring innan han gick in och höll denna monolog. Mottagandet var fantastiskt, såvitt jag minns. Däremot minns jag inte Hasse Alfredsson, fast han lär ha varit med. Vad vi sjöng har jag ingen aning om, fast det går att ta reda på i vår jubileumsbok.
Jag vågade givetvis inte prata med honom. Ändå hade han en gång pratat med mig. Det var på Sergels torg, som han lyfte på hatten och sa guda, vill ni vara med i TV? Det var 1967, före dureformen. Och så fick jag svara på frågan: "Vad tycker ni är det viktigaste som har hänt på 60-talet?" Jag skulle svara: "Det är väl Green Doggers, sångkvartetten". Andra intervjuoffer fick inte veta vad de skulle svara, så de drog till med Vietnamkriget och sånt. Jag hade blå- och grönrutig öronlappsmössa från Hemslöjden, fast det var ju på den svart-vita tiden. Sedan blev det ett roligt program i TV. Jag minns inte vad det hette.
Ungdomar känner knappt till Tage Danielsson. Ingenting åldras som bekant så snabbt som humor. Men sannolikhetsmonologen kommer sannolikt att dyka upp då och då även i fortsättningen, så länge  fortsättning följer...

önskas: pengar. Jag har nämligen köpt mig ett nytt fjäderlätt celloetui för att jag skall kunna bära omkring instrumentet (och spela förstås) tills jag är 90 år. Det var dyrt. Men detta har fungerat utmärkt och gör så än, om bäraren inte är styrke-handikappad. Som synes har jag fodrat det med quiltat rosentyg, vilket var en bedrift, om jag får säga det själv.
Vet ni någon som är intresserad, så tar vi det där med priset i så fall.
Annars får ni glädjas åt bilden med mormors handsydda draperier i bakgrunden.