FruDecibel

sa tjejen uppe i Fysiken när hon gav mig Fysikenkortet.  Hon är nog den enda nuförtiden som alltid kallar mig för fröken. Jag undrar vad hon menar. Ska jag bli smickrad över att tas för en av alla ungfröknar som går och tränar? Ska jag bli arg för att hon tror att jag inte är gift???? Tihi, jag tror så här. Hon säger så till alla, undantaget killarna möjligen. Kanske hon inte ens vet att det är skillnad på ordet fru och fröken. Ungdomar av idag har de mest förvånande luckor i sitt kulturella kapital. Vadå? Skulle vi äldre också ha det? Det har jag aldrig märkt i så fall...

Jag hänger ofta upp mig på vad folk säger. Jag tror det kallas för "hang ups" eller något liknande. Alltså ord, som folk säger eller skriver så ofta så att det blir pinsamt eller komiskt. Själv blev jag medveten om en sak som jag alltid sa på ett komiskt pinsamt sätt. På den tiden jag var blockflöjtsfröken började jag nämligen alltid lektionen med att fylla i närvaron för eleverna. Jag försökte dra ut på tiden, så att tiden som återstod för själva tutandet skulle bli så kort som möjligt. Jag tog god tid på mig för att få fram rätt papper för gruppen och sen sa jag (tydligen) medan jag fattade pennan och såg ut över gruppen: "Nu ska vi se..... "Som amen i kyrkan fyllde en flicka på.varje gång..."sa den blinde till den döve". Efter ett par gånger hade jag fattat.
Tant Karin och farbror Iwan från min barndom, som jag har berättat om tidigare sa alltid "och rakt sum dä va". Det hade vi mycket roligt åt och jag skrattar fortfarande åt ordet "rakt" i alla möjliga sammanhang.
En kollega till mig, som också undervisade lågutbildade invandrare, avslutade varje mening med "så att säga". På det viset behövde hon inte avsluta sin tankegång och absolut inte klä den i sådana ord som invandrarna hade en chans att förstå. Om hon nu hade någon tankegång. Jag tvivlar på det, men det är en annan historia.
I Filosofiska rummet (program i P1) medverkade en gång en konstkritiker, som hade samma talfel. Han sa "så att säga" 135 gånger. Jag vet, för jag lyssnade på programmet en gång till och räknade dem. Då kunde jag inte låta bli att mejla till programledaren och stöna över detta. Det var en mycket underfundig programledare, som svarade lätt uppgiven: "Var det bara 135 gånger?"
Nu ska vi se vad det var jag skulle göra nu...