FruDecibel

Jag har en vän. Sedan första dagen i gymnasiet, när hon resolut stegade fram till mig på gymnasiets trappa i Borås och sa: Du ser lika bortkommen ut som jag känner mig, så var vi vänner. Det är 47 år sedan. Sedan dess har vi följts åt, ibland lite mer sällan beroende på antal barn och deras storlek, ibland väldigt intensivt, t.ex. under bokteaterperioder eller när någon av oss har behövt den andra. Vi har inte bara gymnasiet gemensamt (där vi fick uppleva hur det var att vara från landet) utan även Seminariet i Skara, där vi bodde ihop. Vi har alltså en uppsjö av gemensamma minnen. Igår träffades vi och jag fick ledaga henne till lärarnas uniformsaffär, Gudrun Sjödén. Jag kan inte handla där längre, dels för att det är för dyrt, dels för att jag inte längre vill identifiera mig med gruppen äldre lärare, som behöver skyla en och annan bilring. Den identiteten har jag gjort mig av med nu. Detta insåg jag redan efter en studeiedag på Komvux, för många år sedan, när Gudrun-Sjödén-sjoken blomstrade. Nåväl, plötligt sa hon: Rosander är död.
Ett namn, och minnet av hela gymnasieskräcken dyker upp igen. Rosander var en skräckinjagande historie-och samhällskunskapslärare. Detta var på den gamla goda tiden, man tog en riktigt studentexamen med studentskriviningar och munta med riktiga (nåja, ibland var väl det tveksamt) censorer, som kunde fria eller fälla och man kunde få gå ut bakvägen trots att mamma hade hyrt porslin till studentfesten.
Detta var 20 år efter filmen "Hets", som några kanske har läst om. Men stämningen var likartad på historielektionerna. Kanske var Rosander inspirerad av Stig Järrel. Rosander såg exakt ut som Groucho Marx utan att vara det minsta rolig. Han ställde långfrågor. Då pustade man ut, för det betydde att man själv kom undan den gången. Han blev fruktansvärt arg och han spottade och fräste så fort han öppnade munnen, och de som satt precis framför katedern hade behövt ha paraply. Hans enda försonande drag var att han hörde lite dåligt.
Min vän och jag satt bakom en flicka, som kanske var resursmässigt underprivilegierad, jag vet inte. Hon kunde i alla fall ingenting i historia och samhällskunskap. På den tiden var det lite fint om man hade gått i flickskola, och det hade hon. Hade man gått i realskola på landet, då skulle man inte tro att man var någonting, utan man fick automatiskt sämre betyg än stadsungdomarna. Det hade vi gjort. Men vi klarade studentexamen både åt oss själva och åt henne. Vi viskade nämligen som galningar bakom henne. Vi var mästare på att viska utan att röra läpparna, att se ut som om vi gjorde något helt annat medan vi väste "1848" eller "spanska armadan" mellan tänderna. Ibland anade han någonting och han flyttade ut stolen mitt framför eleven så att han skulle se riktigt bra. En gång höll det på att spricka. Hon skulle säga några statliga verk. Jag kunde inte heller några statliga verk mer än lantmäteriverket, eftersom min pappa var lantmätare, så det viskade jag. Då sa hon det. Rosander tyckte det var väldigt konstigt att hon kunde just detta verk, som väl inte var bland de mer kända ens på den tiden. Men han kunde inte räkna ut hur det förhöll sig, eftersom han inte kände eleverna från landet. Vi var ju bara en grå, byfånig massa.Tack vare vårt viskande denna gång och andra, ungick hon att åka upp i historia och samhällskunskap i muntan, vilket helt klart hade omintetgjort hennes examen. Hon framlevde sedan sitt liv som gymnastiklärare i en stad i gnällbältet och är nog penionerad nu.
Nu är Rosander död. Han blev nog 200 år. Men en annan djävel lever kvar och bor i Uppsala.....usch, måtte man inte träffa på gamla elever i långvården. Vad kan de inte hitta på för att hämnas!