080808
Idag, när massor av folk har gift sig, när det äts Värmlandstårta på Smögen, när OS i Peking bryter ut, när ryska pansarvagnar går in i Georgien, vad gör vi då här i Dalarna?
Vi fattar det hemska beslutet att avliva vår 16 år gamla katt, Semla Silverpäls. Hon har varit sjuk så länge, haft sköldkörtelproblem och juvertumörer. Två gånger om dagen i 4 år har hon fått medicin för sköldkörteln. Samtidigt som det upptäcktes, märkte veterinären att hon också hade juvertumörer. Vi antog då med ledning av vad veterinären sa, att hon inte skulle leva så länge till så att det var försvarbart att utsätta henne för en stor operation.
Men hon levde på. Visst var det besvärligt att hon alltid kissade på våra strumpor på golvet, men vi lärde oss att plocka upp saker från golvet. Tumörerna växte, men hon åt och spann som vilken katt som helst.
I våras sprack den största tumören och vi blev oroliga. Hade hon ont? Det verkade inte så. Vi beslöt att ta upp henne till landet så att hon skulle få vara utekatt en sommar till. Sen, sa vi, sen skulle hon inte behöva följa med hem till Göteborg mer utan få stanna hos fåglarna och mössen.
Idag fick hon åka till Ludvika och bli konstigt behandlad hos en veterinär. Dvs. det var väl bara Semla som tyckte att det var konstigt. Hon fräste åt veterinären. Det skulle jag också ha gjort. Sen gick det fort. Veterinären tyckte att vi hade gjort rätt, som lät henne sluta sina dagar innan hon blev riktigt dålig. Det var hemskt sorgligt med den lilla livlösa kroppen, som nyss hade spunnit och tvättat nosen.
När vi kom hem, snickrade husse en rejäl låda. Hon fick en liten malva vid nosen och så spikade vi på locket. Husse grävde en grav i vår skog i en glänta. Hon fick några myrtenkvistar på locket och så skottade vi igen. Jag spred ut en massa frön ovanpå, så det kanske blir en blomkulle nästa år. Annars blir det blåsippor och liljekonvaljer, som tar över, och det är ju inte så illa heller.
För 5 år sedan sörjde vi henne som död när hon hade varit borta i en vecka. Men så kom brandkåren och tog ner henne ur tallen. Då var vi glada. Vilken känsla när hon stod och trampade mig på magen igen, som hon gjorde varje kväll i 16 år.
Det hade varit lättare för oss om hon åtminstone hade slutat att äta och spinna. Men hon var glad och nöjd, om än lite trött.
Här sitter hon intet ont anandes på verandan, där hon suttit så många gånger. Och jag känner mig som en bödel i alla fall.
Hej då allihop.
Vi fattar det hemska beslutet att avliva vår 16 år gamla katt, Semla Silverpäls. Hon har varit sjuk så länge, haft sköldkörtelproblem och juvertumörer. Två gånger om dagen i 4 år har hon fått medicin för sköldkörteln. Samtidigt som det upptäcktes, märkte veterinären att hon också hade juvertumörer. Vi antog då med ledning av vad veterinären sa, att hon inte skulle leva så länge till så att det var försvarbart att utsätta henne för en stor operation.
Men hon levde på. Visst var det besvärligt att hon alltid kissade på våra strumpor på golvet, men vi lärde oss att plocka upp saker från golvet. Tumörerna växte, men hon åt och spann som vilken katt som helst.
I våras sprack den största tumören och vi blev oroliga. Hade hon ont? Det verkade inte så. Vi beslöt att ta upp henne till landet så att hon skulle få vara utekatt en sommar till. Sen, sa vi, sen skulle hon inte behöva följa med hem till Göteborg mer utan få stanna hos fåglarna och mössen.
Idag fick hon åka till Ludvika och bli konstigt behandlad hos en veterinär. Dvs. det var väl bara Semla som tyckte att det var konstigt. Hon fräste åt veterinären. Det skulle jag också ha gjort. Sen gick det fort. Veterinären tyckte att vi hade gjort rätt, som lät henne sluta sina dagar innan hon blev riktigt dålig. Det var hemskt sorgligt med den lilla livlösa kroppen, som nyss hade spunnit och tvättat nosen.
När vi kom hem, snickrade husse en rejäl låda. Hon fick en liten malva vid nosen och så spikade vi på locket. Husse grävde en grav i vår skog i en glänta. Hon fick några myrtenkvistar på locket och så skottade vi igen. Jag spred ut en massa frön ovanpå, så det kanske blir en blomkulle nästa år. Annars blir det blåsippor och liljekonvaljer, som tar över, och det är ju inte så illa heller.
För 5 år sedan sörjde vi henne som död när hon hade varit borta i en vecka. Men så kom brandkåren och tog ner henne ur tallen. Då var vi glada. Vilken känsla när hon stod och trampade mig på magen igen, som hon gjorde varje kväll i 16 år.
Det hade varit lättare för oss om hon åtminstone hade slutat att äta och spinna. Men hon var glad och nöjd, om än lite trött.
Här sitter hon intet ont anandes på verandan, där hon suttit så många gånger. Och jag känner mig som en bödel i alla fall.
Hej då allihop.
Kommentarer
Postat av: bäver
:(
Hon fick ett vackert och värdigt slut och ni hann ta avsked i lugn och ro. Inte mycket tröst nu ändå iofs, men jag tror att Semla hade det bästa liv en katt kan få.
Postat av: otsi
Usch så sorgligt. Juvertumörer fick min gamla perserflicka, min gråa drottning. Hon blev 13 år och det vara bara hemskt. Nu har jag mina halvvilda svarta bondisar som fyllde 14 i våras och - ta i trä - verkar ok än så länge. Många tröstetankar till er. Och jag håller med Bäver i allt - ett gott kattliv verkar hon ha haft. Det är också viktigt. kram
Trackback
