Alla dessa födelsedagar
Det börjar bli många nu, men det är i alla fall bättre än motsatsen. Alla minns man väl inte längre. På 7-årsdagen fick jag en cykel, en blå Rex. Den minns jag. En kamrat hade en röd Monark. Det var lite mesigt. Monark, Monark tål ingen spark; är gjord utav papper och bark, sa vi. På 25-årsdagen serverade jag kolatårta med glasyr, som var så hård att den fick skäras itu med hjälp av hammare. 50-årsdagen minns jag än och 60 likaså. Förra året fick jag ett överraskningskalas, som jag tror att jag ska minnas ett bra tag.
Födelsedagen inleddes med att jag svalde förtreten över att inte vara bjuden på Orestiens premiärfest och gick på eftersläckning kl 24 och lät mig bjudas på ett glas vin.
Att hyra en lokal som inte rymmer alla utan att man måste utsluta två statistgrupper, det är ingenting som ledningen kan prata bort. Att vi är 36 statister kom efter tre månaders arbete tydligen som en överraskning för festplaneraren. Det allra fulaste var emellertid, att vi först dagen före fick veta, att den gruppen som spelade på premiären skulle få gå på fest. Det verkade som om de tänkte "vi säger ingenting, så kanske de andra inte märker något". Men det kröp ju fram ändå. Det är ett brott att utsluta någon grupp från gemenskapen, och vi förväntar oss nu en ursäkt av damen, som inte tyckte att hon behövde presentera sig för oss, men som visade sig vara Folkans nya VD.
I år dröjde uppvaktarna så länge så jag var tvungen att gå upp själv och göra frukost, eftersom jag skulle iväg med Kammarkören på konsert. Det var inte så konstigt, med tanke på hur de sliter häckarna av sig för att tapetsera i hallen. Jag hann emellertid att läsa tidningen, spela Lexoulus och lite annat innan de kom igång. Då fick jag slänga mig i sängen igen och öppna några paket med goda oliver och badkulor.
På Gustav Adolfs torg väntade kören och bussen, och där blev jag sjungen för och jag fick en liten Anton Berg-kaka (kallade den just för Alban Berg-kaka!) med flagga i av en sopran. Den gladde mig mycket. Alla i kören sa grattis och jag sken som en sol.
Födelsedagen inleddes med att jag svalde förtreten över att inte vara bjuden på Orestiens premiärfest och gick på eftersläckning kl 24 och lät mig bjudas på ett glas vin.
Att hyra en lokal som inte rymmer alla utan att man måste utsluta två statistgrupper, det är ingenting som ledningen kan prata bort. Att vi är 36 statister kom efter tre månaders arbete tydligen som en överraskning för festplaneraren. Det allra fulaste var emellertid, att vi först dagen före fick veta, att den gruppen som spelade på premiären skulle få gå på fest. Det verkade som om de tänkte "vi säger ingenting, så kanske de andra inte märker något". Men det kröp ju fram ändå. Det är ett brott att utsluta någon grupp från gemenskapen, och vi förväntar oss nu en ursäkt av damen, som inte tyckte att hon behövde presentera sig för oss, men som visade sig vara Folkans nya VD.
I år dröjde uppvaktarna så länge så jag var tvungen att gå upp själv och göra frukost, eftersom jag skulle iväg med Kammarkören på konsert. Det var inte så konstigt, med tanke på hur de sliter häckarna av sig för att tapetsera i hallen. Jag hann emellertid att läsa tidningen, spela Lexoulus och lite annat innan de kom igång. Då fick jag slänga mig i sängen igen och öppna några paket med goda oliver och badkulor.
På Gustav Adolfs torg väntade kören och bussen, och där blev jag sjungen för och jag fick en liten Anton Berg-kaka (kallade den just för Alban Berg-kaka!) med flagga i av en sopran. Den gladde mig mycket. Alla i kören sa grattis och jag sken som en sol.
Alla sa grattis utom en,
ty han har ett hjärta av sten.
ty han har ett hjärta av sten.
Så var det med det. Sedan förflöt dagen med repetition och konsert. Jag har tillbringat en hel del födelsedagar med Kammarkören och konserter under årens lopp. Ja, sämre kan man naturligtvis tillbringa dagar. 1975 sjöng vi i Konserthuset, "La fine della Diaspora" av Gunnar Bucht. Dirigent var Charles Bruch, föga populär i symfoniorkestern. Jag hade 5 toner solo, på ett h. Det skulle vara svagt men kom lite oförmodat, så det var väl därför jag anförtroddes denna storstilade uppgift. Jag blev emellertid tillsagd att jag sjöng för starkt, vilket jag tog som en komplimang. Det har nästan aldrig hänt sedan dess.
1987 sjöng vi i Lund och bekantade oss med Midnattskören, vars ledare klädde ut sin 4-årige son till apa och stod och vevade positiv på lundagårdarna. Genial extrainkomst. Tyvärr har jag aldrig haft något positiv, så barnen har inte behövt apa sig mer än normalt.
Annars hade jag kanske inte fått någon Budapestrulle av sonen. Det var vad som väntade mig när jag kom hem från konserten. Den hade visserligen stjälpts upp via en vända på golvet, men det var inget man tänkte på. Där ser man vad söner kan kunna utan att man har en aning om hur det har gått till.
Egentligen började födelsedagen redan samma kväll som premiär-ofesten. Av en väninna fick jag nedanstående, uppskruvbara mackapär:
1987 sjöng vi i Lund och bekantade oss med Midnattskören, vars ledare klädde ut sin 4-årige son till apa och stod och vevade positiv på lundagårdarna. Genial extrainkomst. Tyvärr har jag aldrig haft något positiv, så barnen har inte behövt apa sig mer än normalt.
Annars hade jag kanske inte fått någon Budapestrulle av sonen. Det var vad som väntade mig när jag kom hem från konserten. Den hade visserligen stjälpts upp via en vända på golvet, men det var inget man tänkte på. Där ser man vad söner kan kunna utan att man har en aning om hur det har gått till.
Egentligen började födelsedagen redan samma kväll som premiär-ofesten. Av en väninna fick jag nedanstående, uppskruvbara mackapär:
Den åtföljdes av ett meddelande:
Innehavaren av denna rullatorburna äldre dam i plast, äger tillträde till det årligen återkommande racet, som inträffar i augusti i donatorns hem.
En grupp bestående av 5-6 medlemmar träffas och tävlar.
Samtliga har ett dylikt ekipage och en eller två enväldiga domare bedömer:
1: Hastighet
2:Tillyggalagd sträcka
3: Stil och elegans
Priser delas ut till vinnarna.
Förvara denna gåva väl och du blir kallad till racet i augusti.
Fint! Nu har jag något att fokusera på efter Orestien, som tar slut i maj.
Innehavaren av denna rullatorburna äldre dam i plast, äger tillträde till det årligen återkommande racet, som inträffar i augusti i donatorns hem.
En grupp bestående av 5-6 medlemmar träffas och tävlar.
Samtliga har ett dylikt ekipage och en eller två enväldiga domare bedömer:
1: Hastighet
2:Tillyggalagd sträcka
3: Stil och elegans
Priser delas ut till vinnarna.
Förvara denna gåva väl och du blir kallad till racet i augusti.
Fint! Nu har jag något att fokusera på efter Orestien, som tar slut i maj.
Kommentarer
Postat av: Ö-helena
Åh, en actionfigur (tror jag bestämt att det heter)! Vad fin!
Postat av: Ö-helena
På tal om premiärfesten så rullades det visst hatt ordentligt bland de yngre statisterna i alla fall. Tove kom hem klockan halv fem i söndags morse efter eftersläckning på Kåren tillsammans med Nordiska och Unikorus. Håhåjaja, om ett par veckor får jag inte ens veta hur dags hon kommer hem om kvällarna ...
Postat av: Huskorset
Ja, jag tänker minsann bara gå och kolla när det är eran statistgrupp som spelar! :)
Postat av: Fru Decibel
Bra talat! Nu fick vi dessutom veta, att Nordiska, som fick gå på festen, får TV-inspelningen på onsdag...grrrr. Och de ville dessutom ha sista föreställningen! Men där sa vi stopp. Någon djävla ordning får det väl vara på en teater!
Postat av: Huskorset
Jo, det tycker man.
Hur får man veta när det är ni då? Vänta, det kan jag själv svara på: Man ringer Översättarhelena. Häpp!
Postat av: Fru Decibel
Fredagar + 27 mars + 24 april
Trackback
