Ett ketchupdygn
Som vanligt när det är något riktigt bra, t.ex. musik, man vill berätta om, så finns det inga ord. Det kan lätt bli som när Viktoria intervjuas. Otroligt, fantastiskt och fantastiskt. Och det vore ju konstigt om det funnes, för då skulle ju musiken inte behövas. En massa vackra män och en vacker kvinna spelade och sjöng på de mest osannolika instrument och fyra ännu vackrare dansare dansade som sjutton. Jag hade gärna övertagit deras extremt vackra kläder; nåja, kanske fick de tvättas lite, för det gick ganska hett till på scenen. Å, vad det är underbart med musikaliska människor! Det spelar egentligen ingen roll vilken sorts musik som spelas när musikerna är bra. Den som ännu inte har hört Ale i någon av alla hans konstellationer har något fint kvar.
Kolla mannens i mitten instrument. Det är en harpa. Tyvärr syns det inte hur vacker den var. Själva han var också oerhört vacker. Han pratade norska. Ale är han med hatten näst längst ut till vänster.
En av sångdansarna, från Senegal, talade så vackert om sin mor, som hade dött, och uppmanade alla att ta väl vara på sina föräldrar medan de fanns. Detta framkallade en tår i ögat hos mången tant, ty det var mången tant i publiken, som vanligt. Själv beslöt jag mig för att adoptera honom. Han är dock ännu ej tillfrågad.
Efter nattligt prat, övernattning i Skara i Domkyrkans skugga, fast det syns ju för all del inte på natten, fick skultornas gamla stamfik, Nockes konditori stå för frukosten. Kaffet var visserligen som diskvatten, men det rättades till. Sedan Swebus till Göteborg, hem för en snabbdusch för att inte stinka hos ortopeden, som skulle hemsökas.
Den 25 juni vaknade jag med en smärtsam axel, och eftersom det inte gått över trots idog träning och infllammationshämmande, var det läge för ett expertutlåtande. Och denne expert lät minsann om både det ena och det andra. Jag fick berätta vad jag trodde det berodde på. Och då fick jag klämma fram att jag skulle vara lika duktig som ungtupparna på stranden i somras när jag gjorde samma yogaövning som en av dem, och att det kanske var det....
Det var det.
För det första talade ortopeden om för mig, att man inte kan träna fram en ny kropp i 65-årsåldern. "Vad synd", sa jag och försökte vara rolig. Det föll dock på hälleberget. Jag frågade om det vore idé att fortsätta träna i rehabhörnan på Fysiken. Nej, se det var ingen idé.
-Tror du att du genom bättre blodcirkulation skulle bli av med smärtan?
Sen talade han om att folk (han menade bl.a. mig) inte har den ringaste aning om hur kroppen är konstruerad. Jag försökte hävda motsatsen, men inte så ihärdigt. Jag tycker nog att jag har rätt så bra koll på var saker och ting sitter i kroppen. Redan som 6-åring läste jag Nordisk Familjebok om sjukdomar. (Jag tyckte att jag var lite tjock, så jag trodde att jag hade elefantsjuka). Jag försökte igen, att man nuförtiden kan läsa på ganska bra på nätet. Nej, se det var verkligen inte tillförlitligt. Där kan man ju publicera vilket dravel som helst och sälja vad som helst för mirakelkurer. Usch nej. Och alla ungdomar som sitter framför datorn och inte vet någonting. Och alla BLOGGARE som det dräller av. Och så kom det:
Jag är ALDRIG inne på datorn, jag går ut i skogen i stället.
Då sa jag:
-Jag bloggar.
Jag sa inte: Hur kan du veta att det är så mycket dravel på nätet när du aldrig är inne utan ute?
Under tiden hade han också tjoffat in en cortisonspruta i axeln, och nu ska jag bli bra.
Trots att han tycks vara en down-to-date-ortoped, verkar han kunna sina axlar och knän. Det räcker för mig. Han är trevlig och tar sig tid, vilket inte hör till vanligheterna.
Sedan rask språngmarsch till Fysiken för att rapportera till sjukgymnasten. Där friserade jag utlåtandet lite och sa att det var inte alls farligt att fortsätta att träna. Jag tränar nämligen på frikortet, och det vill jag fortsätta att göra så länge det går.
Sedan ett litet nedslag hos tandläkaren, som får klistra fast halva tänder som hoppar ut i ström. Fort hem för att ge sig iväg till Dialekt- och Folkminnes- och Ortnamnsarkivet, där dagens historieförläsning hölls.
Nu kommer det ingen mer Ketchup förrän till helgen, då det är skivinspelning igen. Gratis konsertinspelning (Göteborgs Kammarkör + Eva Rune) lördag och söndag kl 19 i Annedalskyrkan i Göteborg. Kom gärna. Vi behöver publik.
kora (den där harpan) är kanske det vackraste instrumentet på jorden, när det kommer till musiken. och om man sedan betänker vad den är tillverkad av: en halv kalabass, koskinn, en gren, lite senor och en massa fiskelina... då blir det ännu mer magiskt. fantastisk underbar skala också.
synd bara att jag alltid ska få så ont i fingrarna när jag försöker stämma min egen...
Mina två yngsta fick höra Ale et consortes på en skolkonsert i måndags och var också helt betagna!
Vilken tråkig ortoped. Han borde ha gett dig beröm för att du underhåller din 65-åriga kropp så flitigt istället för att lägga dig på soffan och förtvina. Och berätta hur det ser ut inuti axeln istället för att vara överlägsen och säga att folk inte vet nåt. Konstiga yogaövningar utan uppvärmning kan nog få det att knaka till i yngre kroppar också.
Ja, Ale är cool och kora är ju synnerligen fränt. Du vet pärlbesatt? Hon har en vän, möjligen en vän från förr, en svenska flicka som åkte till Senegal och blev betagen i både män och instrument. Spelas tydligen av tradition enbart av män, men hon fick något slags tillåtelse att börja lära.
Om man ska ha så mycket att göra när man är pensionär, kan man väl likaväl fortsätta att jobba;)
Säg det till personalsekreteraren i Högsbo, som sa: "Såna som dej finns det ingen användning för", och så var min karriär slut.
O, den musikgruppen måste vara nåt i hästväg! Den får man nog försöka lyssna på. När fru Decibel inte hittar orden - då förstår man att det är något alldeles särskilt!
