FruDecibel

som varar för evigt. Det gör i alla fall inte snickarglädjen. Den är jättefin att titta på och så långt är det gott och väl. Men snickarglädje kräver underhåll, så när det kommer till målningen, då håller man sig lätt för skratt. Det är ganska så krävande att skrapa och borsta och feja och skrapa igen.


Detta är alltså ett staket eller räcke runt lekstugeverandan som ropade på uppfiffning, och en entusiastisk Åsna grep sig an verket. Men så blev det alldeles för varmt. Så blev det alldeles för regnigt. Så galopperade Åsnan hem och staketet stod kvar och såg lite tandlöst och ofärdigt ut. På måndag kommer det 80 mm nytt regn, så nu blev det bråttom när solen behagade lysa ett par dagar. Varje pinne har 12 ytor som man inte får glömma.  Jag glömmer alltid någon sida. Jag är nämligen en sådan människa som lätt kan diska en hel disk, men glömma ett glas mitt framför näsan.
Nåja, jag har gjort så gott jag kan.
Men de små stjärnorna är för dj-vliga.
Det är lite meditativt att skrapa. Jag ältar något TV-program jag just sett. Den här gången var det reprisen av Stieg Larssonkonflikten, som jag inte hade sett förut. Jag bara undrar: hur kan en sådan intelligent och skicklig författare ha sådana släktingar? Obegripligt.
Nu är allt målat en gång. Det behövs nog ytterligare två gånger, men nu kommer det ju regn, så jag blir nog tvungen att lösa korsord och spela Lexulous ett par dagar.
Jag börjar få en viss förståelse för dem som rev ner snickarglädjen och satte upp eternitplattor. Det kanske inte bara var för att de inte förstod sig på det vackra i tillvaron....
Men det gör ju jag.