Konstnärens rätt att vara som han vill

Ja, jag skriver han, för det är nästan undantagslöst fråga om hannar, som ni säkert redan förstår.
 
Jag har en vän, vars far var en ganska erkänd konstnär. Jag har mycket ofta varit med och framfört dennes verk under årens lopp. Det är ömsom vin, ömsom vatten, om ni frågar mig. Om ni frågar andra, så är han lysande och borde höjas till skyarna ännu mer. Om ni frågar min vän, så har h*n tagit avstånd från sin fars verk, eftersom fadern tog avstånd från sin familj. Han dök upp någon gång och visade sig och barnen undrade väl i princip vad det var för en farbror. När konstnären fick barnbarn, så var det inte det minsta intressant, för konstnären var då i full färd med att lägga ytterligare ett antal kvinnor för sina fötter och tillverka nya barn och  konstverk.
 
När min vän antydde något om sina reservationer för sin far inför andra personer, försökte dessa att få honom att förstå, att man måste förstå en konstnär, han måste ju få utlopp för sin kreativitet. Det kunde inte min vän, och det kan inte jag heller. Det sägs att man inte ska blanda ihop konstverket med konstnären. För ett barn är det naturligtvis omöjligt. För mig också, särskilt om jag känner till båda. Får jag veta något negativt om en konstnär, kastar det omedelbart en skugga över verken och jag ser dem, hör dem, läser dem i ett annat ljus. Eller inte alls.
 
Efter att ha läst "Blåbärsmaskinen" läser jag inte längre Slas.
 
Eller som en annan av mina bekantas bekanta sa, efter att ha varit gift med en legendarisk musiker i många år:
-En sån stor musiker och en sådan liten människa.
 
Det får gå åtminstone ett par århundraden om man ska kunna ha överseende. Gesualdo är ett typexempel.
 
 

Min bästa gren

Piraten lär ha varit bra på det också. Hans gravsten är ju berömd:
 
 
 
 
 
 
De handlar alltså om prokrastinering. Jag är i det närmaste expert på det, särskilt när det gäller en speciell sak. Kropp och själ i P1 tyckte, att det var värt att ha ett program om denna företeelse. Man fick ringa in och be om råd. Men jag lyssnade inte då, utan jag sköt upp det till framtiden som var idag, så jag får väl försöka diskutera med mig själv. Nu vet jag att jag inte är alldeles ensam om att vara bra på detta, men mina jämbördiga bloggläsare kommer av kända orsaker inte att kommentera detta inlägg, åtminstone inte den dag som är. Kanske en annan dag, ett annat år.
 
Jag är medveten om, att jag inte är ett dugg bättre än en man i bekantskapskretsen, som en gång för längesedan cyklade från Västerås till Söderbärke för att hälsa på oss. Frun och barnen hyrde han en bil åt. Det är 8 mil och det tog väl några timmar. När han kom fram, gnällde han väldigt över att det var sådana fruktansvärda backar  på vägen. Jag hade god lust att skrika åt honom:
- Men varför i h-e cyklar du då? Du får väl ta vägen som den kommer om du nu är så korkad så du cyklar frivilligt i 8 mil! Eller låt bli att cykla.
 
Detsamma, fast med ett annat verb, kommer den eventuelle läsaren att vilja skrika åt mig när jag har berättat färdigt. (Varför låter det bättre med eventuelle än eventuella? Det är ju knappt några män, som läser det här inlägget?)
 
Hur som helst, jag vill öva cello varje dag men jag övar inte cello varje dag. Varje dag tänker jag nu måste jag öva cello, men kroppen lyssnar inte. Den gör allt annat först. Dricker kaffe, spelar WF, spelar Quizkampen, sover middag, facebookar, chattar, bloggar etc.etc. Varför måste jag öva cello? Jo, för den eminenta orkestern jag är medlem i (Cappella Summarum) har konsert i slutet på mars. Och man vill ju inte bli pinsam.
 
En av förklaringarna till att det inte går som smort vill jag tro är allt mackel med en cello. Den är inte som en flöjt, tuta och blås.(Min cellolärare sa en gång att "flöjt är inget instrument. Det är bara att hålla ut den  genom fönstret så blir det ton".) En cello bor vanligen i ett fodral med många knäppen. När det ska övas, ska den packas upp, stråken ska tas ut, fodralet bäras bort, notstället ska plockas fram och monteras upp, lampan monteras på, (den är motsträvig) stackelskyddet för golvet ska plockas fram och sättas fast under de två främre stolsbenen, stolen ev. hämtas från köket, stråken ska hartsas, noterna ska sättas upp, penna ska hämtas (gärna suddgummi också), rätt glasögon för notställsavstånd ska hittas, cellon ska stämmas fast det är det enklaste; förresten måste nog blommorna vattnas först och borde jag inte lyssna på Mendelssohns skotska symfoni en gång till på Spotify (här) (här) (här och här) innan jag börjar? Lägg därtill att mycket av det uppräknade ska letas upp först. I det här huset kan man inte ens vara säker på att ens BH ligger där man la den dagen före.. Leta och leta. Ibland är jag så trött på att leta, så jag ger upp innan jag har börjat. Jag hittar det säkert inte ändå. Lättare att kolla något skojigt i datorn. Den står i alla fall där den ska.
 
Jag har åtminstone ett övningsrum. Det har jag ärvt efter barnen, som delade på det när de bodde hemma. Det är på hela 6 kvadratmeter, en jungfrukammare. Barnen delade det på höjden, 3, 65 m. Men där har flyttat in en massa andra grejer också, som det plägar göra när det inte finns förvaringsutrymmen. Ibland kör jag in stråken i väggen eller något annat.
 
Belamrad jungfrukammare
 
 
Stackelskydd i pockenholtz med inläggningar i lönn; i rundeln mitt monogram i björkrot.
Verk av konstnären Kjell Sjögren.
 
Min notväska. Kan ni se vad lejonet är gjort av?
 
Jag har tänkt att om jag bodde i en sekelskiftsvilla med stora härliga rum, då skulle det gå som en dans att öva...
 
Jugendvilla i Strömsfors
 
 Nu är det dags för läsaren att ropa :Men varför slutar du inte spela cello då om det är så jädrans jobbigt? Lägg dig på soffan och spela mobil!
Svaret är: man vill ju inte dö. Än.
 
En sekelskiftsvilla är troligen ingen lösning enligt "Kropp och själ". Enligt redaktionen beror prokastrinering på att man inte har tillräcklig förmåga, att man inte får någon belöning i det man gör. Nej det är då visst och sant. Ingen kommer in med jämna mellanrum och säger å, vad fint det låter. Det ska bli roligt att lyssna till den konserten. För det låter inget vidare att öva en enskild stämma, särskilt inte när jag övar.  Och då är det inte tillfredsställande att göra något; det kan ju vem som helst förstå.
 
För andra kan det handla om att betala räkningar i tid. Inte kommer elbolaget hem och säger "Å, vad fint du betalade! Tack tack." Man vill ha belöning eller uppskattning för det man gör, och därför är det så mycket roligare att dricka kaffe, lägga in skojiga bilder på Facebook eller blogga, åtminstone när man får kommentarer.
 
Lösningen enligt P1 skulle vara att man satte upp delmål. Man skulle försöka betala en räkning i tid. För mig skulle det då betyda att jag kunde packa upp bara stråken. (Korkat.) Eller börja öva på en takt i taget. Kruxet är bara, att det är så jag gör jämt.  Det är liksom hemligheten, att man övar speciella passager. Så det gör jag redan OM jag övar. Jag är egentligen expert på att tala om hur man övar; jag är utbildad på det och har praktiserat det på två egna och en massa andra barn. Om det gick bra?  Nej. Jo, en elev har jag lyckats med, han som är kapellmästare i På Spåret och spelar med Håkan Hellström. Eller lyckats och lyckats. Han kan i alla fall försörja sig på sin musik.
 
Ja, jag om någon borde veta. Anden är villig men köttet är svagt.
 
Belöningen kommer på konserten. När man har repat med orkestern så mycket så att man åtminstone vet åt vilket håll stråken ska gå och när man ska vända blad. När hela orkestern galopperar mot samma mål, när man kan segla iväg i de vackra cellosolona och känna sig innesluten i samma musikaliska korsett som alla de andra (tom. blåsarna), ja då kommer belöningen; en eufori, som är svår att beskriva.
 
 Inte bara Berlinfilharmonikerna kan ...hrm.
 
 
Men det är så långt dit.
 
Om någon, som läser detta inlägg, kommer på konserten söndagen den 30 mars 2013 kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg, lovar jag att bjuda på tårta. En annan dag alltså.
 
 
 
 
Kanske inte en sån här, det är ju en födelsedagstårta. Men en annan tårta.
 
 
 
 
 
 

Inför studentjubileet

Som framgått på ett annat ställe har jag varit på bio och sett "Återträffen", Anna Odells film om klasskamraterna. Med mig hade jag Händige Herrn, vilket kan tyckas vara alldeles naturligt, men om man vet att det var första gången på 16 år, så förstår man att det var kors i taket. Senast var det den första Harry Potterfilmen som vi blev meddragna på av en numera tragiskt avsomnad kamrat. Jag går på bio en del, men Händige Herrn brukar vänta tills filmerna kommer på TV ...
 
 
 
 
Ni som har sett filmen reagerade antagligen precis som jag. Ni minns antagligen er egen skoltid, när ni blev mobbade, eller, ve och fasa, var det jag som mobbade kanske? I folkskolan, som det hette på forntiden, var jag mobbad ibland, men inte alls i närheten av Anna Odells upplevelser. De flesta får väl höra att de har tjocka lår, att de har en barnslig mössa, inte ,får  vara med och leka och att deras pappa är dum, åtminstone om han råkar vara skolstyrelsens ordförande. Jag tror att jag uppfattades som om jag trodde att jag var något, för jag var duktig i skolan. Det föranledde nog många att tro, att jag var mallig för det. Sanningen var dock, att jag hellre hade velat komma först på 60 meter (istället för sist, 12,2 sek.) än ha alla rätt på provräkningarna. Jag hade lyckligtvis dock flera årgångar Kalle Anka hemma i ett skåp, vilket lockade kamrater, och Kalle var kanske mitt sätt att få vara med.  Men minnena bleknar och dessutom omformas de. Jag vet inte längre. Jag har en stark känsla av att jag försvarade en flicka, som verkligen var mobbad. Men jag vet inte. Det kanske är helt fel. Jag undrar vad hon minns, om hon tänker tillbaka på skolåren. Jag skulle kunna fråga, men det skulle kanske verka lite konstigt efter mer än 50 år. Ni som har Facebook har antagligen sett mitt skolkort, som jag har som omslagsbild. Där kan ni gissa dels vem som är jag förstås, dels vem det var som var mobbad och som jag tror att jag försvarade. Ibland åtminstone. Eller?
 
I vår firar min avgångsklass från gymnasiet 50-årsjubileum. Hur kan det vara möjligt? Jag har sett min fars bilder från hans 30-årsjubileum, och det var gubbar, verkliga gubbar... Vi, i synnerhet jag, är ju inga gubbar. Visst det är en annan tid, men tidens tand gnager väl lika envetet. Han fick aldrig fira något mer jubileum, men om jag lever och inget annat roligare inträffar, ska jag försöka åka på mitt.
 
Jag tänker lite på Anna Odell nu. Tänk om jag skulle ställa mig upp och säga vad jag inte kunde formulera på den tiden. Det är helt otänkbart. De flesta skulle undra vem jag var, om jag verkligen gick på Borås Högre Allmänna Läroverk? De kan säkert inte minnas mig. För så var det. På studentexamen presenterades alla elever (168 st) en och en på trappan under jubel och hejarop och fick ett aliasnamn. (Det tog tre dagar att ta studenten på den tiden). Min bästa vän kallades för "Sidovagnen" för hon hade förlovat sig med en som hade motorcykel med sidovagn eller något liknande som hon åkte med i. Jag presenterades som "Tystnaden". Ja, just det, Ingmar Bergmans film hade haft premiär. Jag blev inte så glad, men det var sant. Jag sa aldrig något frivilligt. Hade inga synpunkter som absolut måste ut offentligt. Än idag är jag likadan. Det värsta jag vet är när alla har pratat jättelänge om någonting och så vänder man sig till mig i all välvilja och säger "nu AM vill vi höra din åsikt!" Fastnaglad i ett hörn, måste avkrävas ett yttrande, nej då vill jag gömma mig; jag kommer inte på en enda vettig tanke.
Anna Odell pratade i filmen med några av sina klasskamrater, som hon aldrig hade pratat med under nio år. Jag funderar på om det finns någon i gymnasieklassen, som jag aldrig pratade med. Ja, den där politikern, som blev politiker kanske.Han pratade själv hela tiden då, men nu har jag närmat mig honom på Facebook, och säkert har jag förvånat honom genom att finnas.
Ändå framstår ungdomsårens mobbning och osynlighet som små problem om man har genomlevt vuxenlivets. Vuxenmobbning är mycket värre, för då går det inte att säga att "Jag vill också vara med och leka, jag vill också ha ett högt lönepåslag eller varför säger du aldrig mitt namn på konserterna eller varför sa ingen någonting till mig när jag slutade efter 27 år i kommunen etc.etc. Då är man gnällig och "överkänslig", i synnerhet om man är kvinna.  Jag hoppas att det inte ska bli värre för Anna Odell när hon blir stor. Men en ruskigt bra film gjorde hon, tycker jag.
 
Här skulle man kunna sätta in mitt studentkort. men det är så fruktansvärt fult, så jag gör inte det.
Vi förbigår det med tystnad.

Ett stycke tyg

 
 
Som några av er vet, håller jag på att släktforska. Inte nog med det; jag har också en hel del gamla foton att fundera över. Det är en historieresa bland människor och kläder och arbete och liv och död, förstås. Ingenstans blir man så medveten om sin egen förestående bortgång som i kyrkböckerna. Det verkar faktiskt som om ingen undgår döden. Eller som jag sa en gång hos en läkare i ett anfall av humor: Ska jag dö, så ska det då inte vara i XXXX (en ärftlig sjukdom som hon trodde att jag hade men som jag visste att jag inte hade). Läkaren, som var tysk, uppfattade inte skämtet.
Tack vare Photoshop kan man nu locka fram bilder ur det förflutna som man inte har kunnat se förut. Det är oerhört spännande att vänta och se, om man kan urskilja vem det är och vad fotot berättar.
 
I min gröna låda finns mängder med foton från min mors barn- och ungdom. Från min fars -bara några få. Det säger en del om de ekonomiska förutsättningarna. Jag gissar att det inte var helt vanligt med en kamera i hemmen i början av 1900-talet.
 
 
Här är min gröna låda.
Några julsaker fick visst vara med också. Det är ju snart jul igen.
 
Lille Ellen, som min mor kallades, föddes i Maspelösa i Östergötland 1913. Det ville hon aldrig erkänna, för hon tyckte att Maspelösa lät så bonnigt. Hon sa Linköping, vilket också står i födelseboken. Redan det måste ha varit ovanligt, för de flesta föddes väl hemma på gården på den tiden.
 
Lille Ellens pappa hade handelsbod i Maspelösa. Den såg ut så här:
 
 
 
 
 
Ingenting ska saknas i en välsorterad handelsbod. På originalbilden ser man att det står KRUT OCH DYNAMIT på skylten på väggen. Förmodligen är det min morfar Einar som står på trappen.
 
I somras fick jag tillfälle att göra en resa genom släktbygderna i Östergötland. Jag önskade mig till Maspelösa, där jag aldrig varit. Jag ville se, om det fanns något hus, som skulle ha kunnat vara morfars affär, ombyggt naturligtvis, men ändå. De historiska vingslagen skulle man ju kunna känna ändå. Maspelösa var inte stort, man var ute nästan innan man kom in. Vi vände därför och åkte tillbaka. Utanför ett hus kunde man stanna till, och jag klev ut och tog ett foto bara för att ha ett minne från Maspelösa.
Det såg ut så här.
 
 
Tja, inte alltför fagert, men i alla fall Maspelösa.
 
Nu har en expert på gamla kartor kommit fram till var handelsboden måste ha legat. Med hjälp av ett förmodat fördelaktigt  läge på en handelsbod, vägarna på bilden och husets utseende och Google Maps, var det just det huset jag klev ut och fotograferade fast från baksidan! Jag vet också vem som bor i det nu, och han ska få ett mejl så småningom. Jag är bara rädd att han inte är ett dugg historiskt intresserad av sitt hus ...
 
 
Klicka.
 
 
 Och så här ser det ut från ett annat håll. Jag tycker själv det är svårt med tredimensionellt tänkande, eftersom detta foto inte visar huset från samma håll som det gamla. Men experten är säker.
 
 
Hur som helst, åter till fotolådans hemligheter. Ett mycket bleknat kort på en parant dam med en elegant barnvagn såg ju spännande ut. Jag hade aldrig hört något om det kortet, förmodligen för att det hade varit bleknat så länge och ingen hade kunnat säga vem det föreställde. Jag photoshoppade det och se vad som kom fram:
 
 
 
 Se, vilken barnvagn! Vilken dam och vilket välmående barn! Det kunde ju vara vem som helst. Men hjärtat hoppade högt när jag såg täcket över barnvagnen. Det tygstycket finns i mina gömmor och jag har lekt med det som barn. Jag har alltid undrat vad det var, men inte ens Lille Ellen, min mor, visste det. Detta är nog ett av de  första fotona på Lille Ellen, taget omkring 1914 i Maspelösa.
Lille Ellens mamma var modist, vilket framgår av fotona i gröna lådan. Henne ska jag berätta om en annan gång.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bak ånglokens slöja

Det här är ett flygfoto över Olofström. Olofström ligger i Blekinge, och där bodde jag mellan åren 1945 och 1948. Det var inte mitt första hem; jag hade hunnit flytta ett par gånger redan, från Bengtsfors till Kristianstad och så till Olofström. När jag kom dit var jag ett år, så det är alltså här som mina första minnen uppstår. Och visst är det alltid lite skimmer över de första minnena, oavsett var man bor.
 
 
Mina föräldrar, min bror och jag bodde i den stora vita lådan vid torget. Det var ett konstigt hus. Vi bodde på andra våningen på framsidan och på fjärde på baksidan. På första våningen var det affärer, Hedbergs bokhandel bl.a. och i nedre vänstra hörnet var det en biograf. Där såg jag min första film, kanske 1947 eller -48. Den handlade om en gubbe som var stygg och inte tyckte om barn och i slutscenen hoppar alla barn rep på torget framför gubbens balkong och han har blivit snäll. Trots efterforskningar har jag inte kunnat få reda på vilken film det var. Är det någon som vet, så berätta gärna.
 
Om man har goda ögon, ser man på torget en liten glassvagn borta vid Konsum. Det är det vita huset med markiser. Dit fick min bror och jag gå och köpa glass. Jag vill minnas att en rund pinne med päronglass kostade 15 öre. Jag är fortfarande väldigt förtjust i riktig päronglass. Kanske är det vi som står där borta, om man tittar riktigt noga.
Ett skyltfönster hade rinnande vatten. Kanske var det fiskaffären. Det var i alla fall väldigt spännande att stå och titta på.
 
På baksidan av huset låg rangerbangården. Var det en rangerbangård? Det är så jag minns att de vuxna sa. Där var mycket trafik för mittemot låg redan då Volvos karossfabrik. Baksidan var också vår lekplats.
 
 
 
Här åker vi på en kärra. Jag är den lilla minsta i ljus overall
och min bror står längst fram till höger. Fina skor har jag.
 
 
 
Ett foto till blev det när mamma ändå var i farten.
Här står vi på en låda gården och vid trappan bakom låg biografen. Bollen var röd.
Undrar förresten om inte mamma tog upp den lådan och hade tvätt i resten av livet.
Tycker att jag känner igen hålet på locket.
 
 
Mycket trafik var det alltså på bangården. Ångloken rastade där och då släppte de ut ånga. Ingen av mina bloggläsare torde veta hur det låter, eftersom inte så många kan ha åkt ångtåg, men det låter fruktansvärt kan jag tala om. Ljudet kunde väcka upp döda och även tvååringar, som sov i ett rosa rum mot järnvägen. Det berättas att jag blev så rädd en gång och gallskrek så mycket att jag glömde suga på tummen och kom aldrig mera ihåg det. Faktum är att jag minns det, kanske inte just den gången, men jag minns skräcken, att vakna av ett hemskt dån i ett rum utan mamma.
 
 
 
Precis så här såg det ut, fast för mig var ju loken ännu större. Den här bilden är från 1946.
 
 En gång lekte jag med en flicka som hette Berit. Hon ville att jag skulle gå med henne hem. Hon bodde på andra sidan järnvägen. Det föll mig inte in att fråga någon om jag fick. Hon var ju stor, kanske 6 år, och jag var ju van att göra som de stora sa. Närmaste vägen var ju över bangården så vi traskade iväg. När vi kom hem till henne, fick jag inte komma in, utan jag fick sitta i trappan. De grälade där inne. Till slut ville jag inte vänta längre utan jag gick hem. Mitt på bangården hörde jag ett skri. Det var inte någon som blev överkörd utan det var min mamma som uppe på fjärde våning hade fått se en rosa prick som knallade omkring bland ångloken därnere. 
- Anne-Mariiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Mamma var väldigt arg och som straff fick jag inte smaka på hennes nybakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för bullar var så stora och min mun var så liten. Men det sa jag inte.
Man var väl inte dum.
 
Min pappa var lantmätare och hade kontor hemma och hade två kartritare som hjälp. Mamma var hemmafru, men hade ändå hembiträde. Det skulle man ha på den tiden om man var en fin fru. Hembiträdet hette Elvy och hennes uppgift var nog mest att passa mig. Hon kom till oss i Bengtsfors, följde med till Kristianstad och sedan till Olofström. Där blev hon kvar eftersom hon gifte sig.
 
Jag har varit i Olofström på senare år, men jag har inte kunnat gå in i huset och ännu mindre ringt på i vår gamla lägenhet. Allting är ju låst nu för tiden. Men vad jag gärna skulle vilja komma dit, även om det är renoverat till oigenkännlighet! Det skulle vara så roligt. Vem bor i hörnlägenheten vid torget nuförtiden?
På 80-talet hälsade jag på Elvy och hon kunde berätta saker som jag inte kunde komma ihåg. Det var fantastiskt. Det var som att öppna en dörr till det förflutna.
 
 
Här är Elvy och jag på balkongen.
 
Vad gjorde en fin fru då? Hon passade på sin man naturligtvis. Hängde upp hans kläder etc. Jag minns att hon städade, för en gång hade hon fått ryggskott och gick dubbelvikt med sopborste och sopskyffel.. Ganska ofta spelade hon piano. Ibland satt jag under flygeln och då och då gick jag runt en stol och släpade tummen i en fåra på stolen, som Erik XIV på bordet på Gripsholm, fast det visste jag förstås inte då. Jag minns att hon spelade Beethovens Pathetique.  Att den hette så kunde jag ju inte konstatera förrän många år efteråt, men jag minns ju hur den lät. Den var väldigt svår och mamma såg arg ut. Pathetiquen gillar jag alltså inte. Troligen var det dock under de där tråkiga stunderna under flygeln, som  mitt absoluta gehör utvecklades. Det är ju just den tiden  som det absoluta-gehör-fönstret är öppet i hjärnan.
 
Det var fyra rum i lägenheten plus ett serveringsrum. Där förvarades porslinet. En gång när jag satt på golvet i ett rum medan mamma höll på att bädda, upptäckte jag en råtta som smatt in bakom mammas symaskin. Jag undrade lite försynt vad det var som krypte, och sedan blev det en väldigt fart på de vuxna och min far stängdes in i serveringsrummet tillsammans med råttan och en kvast. Ett väldigt dunsande vittnade om vad som pågick och råttan fick  till slut krypa vidare till råtthimlen.
 
Förr i världen var det som bekant präktiga vintrar. Barns vinterkläder var också präktiga. Man paltades på och ställdes ut i snön nästan med armarna rakt ut. Så minns jag det i alla fall.
 
 
Här står vi och min bror får skotta snö medan jag får bara just stå.
 
 
 Här står vi allihop. Ganska gullig mössa hade jag i alla fall.
 
 
 
 
Påbyltad var det ja.
 
Och förr i världen hette det adventskalender och inte julkalender. Jag tror att jag fortfarande säger adventskalender. Det är ju det det är. Vi fick Aina Stenberg-Masolles kalendrar, och på en av dem minns jag en fågelholk till vänster. När jag nu kollar vilket år det fanns en fågelholk på hennes kalendrar, visar det sig att det var 1945. Jag var alltså 21 månader.
 
 
 
Min bror var 4 år äldre och därmed mycket bättre på allting och dessutom var han ju pojke. Jag anade tidigt att jag tävlade i en annan klass.
 
 
Här är det dags (1947) för min bror att börja skolan.
Bilden över det oändliga torget är tagen från vår balkong.
Jag tror att småskolan låg bakom husen t.v. någonstans,
men där är minnet inte så glasklart.
 
En gång varnade min bror mig för att äta det vita på apelsinskal, för då kunde man bli en ko. Jag minns exakt var i köket jag stod när han sa det. Lite skeptisk var jag väl så liten jag var och frågade mamma för säkerhets skull. Hon hade inte hört talas om just den åkomman.
Något av det vita har man väl fått i sig under åren, men så värst koliknande har jag väl inte blivit. Ja, det skulle vara när jag försökte spela Mamma Mu. Fast det blev inte så likt det heller.
 
 
Lite mera konsumtion av det vita på apelsinen hade kanske gjort susen.
 
 Pappa skrev dagbok om allt vad min bror gjorde som liten, men om mig finns bara antecknat att gossen hade fått en syster. Jag är glad att mamma hade en kamera.
1948 förstatligades Lantmäteriet och vi flyttade till Svenljunga. Men det är en annan historia!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Katten i granen

Sedan många år har vi gett katten i granen. En gran kan ju vara gles, spretig, sned, barrlös, ful och tråkig ...etc.
 
När jag var liten hade vi världens vackraste gran i mitt hem  Svenljunga. Den var alltid tät och jämn (utom en gång). Min mor köpte något som hette "Glattes Engelhaar" på Brobergs bokhandel. Det var långa, smala, släta glitterremsor som man fäste så högt upp som möjligt i granen, och så bredde man ut det "som ett vattenfall" brukade min mor säga. Hon sparade alltid det gamla glittret, som ju gulnade under året, ifall det skulle vara krig året därpå. Vi kunde ju inte vara utan glitter. Sedan hade vi förstås ljus och många kulor i olika färger, ganska små. Glitter på tvären i snygga girlanger. Bara mamma och jag visste hur man klädde en fin gran. Nåja, vi var ju ensamma i familjen sedan 1965, så det var inte någon som la sig i. Min far brukade tidigare hugga en gran i skogen. Han var god vän med nästan alla bönder i trakten, så det var inga problem. En gång hade han dock misslyckats totalt med granvalet. Jag grät, så han fick åka och skaffa en ny.
 
När jag blev stor, letade jag efter "Glattes Engelhaar" i affärerna, men det fanns tydligen inte längre. Jag letar fortfarande. Kanske finns det på någon julmarknad i Tyskland? Jag är beredd att åka dit för att leta.
 
När barnen var små, blev inte granen som jag ville ha den. Det kom allt möjligt krafs i den, som de hade tillverkat på dagis etc. Jag försökte hålla god min, fast ibland gjorde jag nog inte det. Då kanske jag smög upp på natten och rättade till det värsta.
Ett problem blev det när vi började fira jul i Dalarna. Kommer man till Dalarna den 22 december och ska försöka få tag på en gran, är det inte säkert att det går. Man säljer inte granar så ofta på de små platser som vi befann oss på. Man har egen skog eller också snor man en. En gång var jag tvungen att köpa två Bingolotter för att få en gran, som försäljaren i Smedjebacken råkade ha över hemma på sin altan. Det är enda gången som jag har spelat Bingo f.ö. Jag vann inget.
Det var efter det vi köpte plastgran. Den har gjort sitt nu och är också pensionerad.
Nej, julen är inte som förr. Men hittar jag "Glattes Engelhaar", då blir det gran igen.
 
 
Ja, vi har gett katten i granen. Men en liten, liten katt skulle trots allt inte vara fel.

En minnesvärd blogg

Ja, just det. Det finns en blogg som heter Minnesvärt. Idén med den är följande:
 
MINNESVÄRT är en folkbildande blogg som bedrev sin första kampanj 1–31 augusti 2013. Idén är att gästbloggare – allt från glada amatörer till publicerade författare – skriver om svenska kulturpersonligheter som har fallit eller riskerar att falla i glömska, inte minst bland personer som är födda efter 1980.
Nu under hösten har bloggens publiceringsfrekvens gått ner till en text i veckan i väntan på nästa kampanj som kommer att genomföras i januari 2014 och spinna på temat MUSIK.
 
Om nu någon misstänker att ni möjligen eventuellt, även om det är föga troligt, har en liten lucka i allmänbildningen, trots att ni inte är födda på senare tid, så kan jag rekommendera denna blogg.
Själv rodnar jag upp över öronen för att jag aldrig hade hört talas om Modesty Blaise när jag först hörde talas om henne. Och jag minns dåvarande ordföranden i min eminenta kör, som trodde att Göran Tunström var vaktmästare i kyrkan där vi just skulle ha vår första konsert tillsammans med honom. Mina barn vet inte vem farbror Sven var eller Lasse Lucidor. Nåja, farbror Sven kanske inte var någon kulturpersonlighet, men han hör ju i alla fall till radiohistorien trots att jag aldrig fick sjunga hos honom.
Naturligtvis kan inte alla generationer ha samma referensramar, men det är ju väldigt kul att titta in i andras, tycker jag.
Hur som helst, den 4 januari är det jag som skriver ett inlägg, och vill ni se vem jag skriver om, så får ni faktiskt titta in där, för jag tänker inte tala om det här!
 
 
 God hälg. Jaja, men visst är den gullig?

Som ett glas vatten

Det är inte så mycket bevänt med bloggandet nu för tiden. De flesta som jag brukade läsa har mer eller mindre lagt av. Jag också. Jag undrar varför? Endast den oförtröttliga Lotten.se strävar på, nu i december med sin julkalender. Omöjligt att förstå, som det heter i en julvisa.
 
För min del är det väl så att jag börjar inse, efter alla desa år, att mina skriverier inte tillför världen så värst mycket. Nej, förresten, det har jag nog vetat förut också.  Men ibland behöver man skriva av sig om någon har varit dum eller så, och då är det skönt. Jo, man skriver nog mest för sin egen skull. Men om man inte har något  som vill ut? Något verbalt alltså. Kanske man kan skriva ändå, som jag gör nu. Inspirerad av två noveller av Alice Munro, som min bokcirkel skulle läst tills igår, när cirkeln bröts och inte ens blev en litet segment, inser jag att man kan skriva om ingenting just och ändå få nobelpriset. Alice Munro är som ett glas vatten, som en beläst person i min närhet säger.
 
Vid den här tiden i livet är det skönast om ingenting händer. För om det händer något, så är det oftast av mindre trevlig art, någons sjukdom eller död etc. Eller också upprörs man (föräldrar i pressen, inte jag)  över att barnen inte får vara pepparkaksgubbar och tomtar i Luciatåget. På min tid, alltså 1954, när jag inte fick vara Lucia, vill jag minnas att de som inte kunde sjunga fick vara tomtar och stå i vrårna. Lucia kunde faktiskt inte heller sjunga, men hon behövde inte stå i någon vrå, för hon var ju söt.
Det var inte bättre förr.
 
 
Teckning av Pollyanna Wederspendh
 
Tidigare i höst inträffade dock Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum, vilket kunde ha omskrivits lite mer, åtminstone i pressen. Men GP, som tidningen heter i Göteborg, skriver inte så gärna om musik, som inte är av det populära slaget. Det finns helt enkelt ingen kompetent människa på tidningen, som vet att det existerar andra kulturyttringar än Håkan Hellström & Co. (Inget ont om honom, han är ok.)
Hur som helst, nu är det över och faktum är att det känns ganska skönt. Jag har jobbat som en blå utan att det egentligen har märkts, men jag kan väl få basunera ut det här, förlåt. Just därför blev själva jubileumskonserten och festen en liten besvikelse för mig. Alla dessa människor som återvände, det var ju "här har jag mitt liv", och så hann jag ju knappt prata med dem. Så var det slut. Poff, hokus pokus borta.
 
Ibland blir vissa saker väldigt tydliga för en. T.ex. detta att jag ofta hamnar i skuggan av någon annan. (Det skriver jag bara för att osökt kunna publicera en bild.) Det beror naturligtvis i första hand på min egen blygsamma och tystlåtna framtoning, men i många år har jag t.ex. spelat i celloskugga. Det betyder att en annan person spelar starkt och egensinnigt utan hänsyn till resten av stämman. Egna stråk, egen frasering, egen intonation, ja, man kan bli galen. Jag är galen nu. Och hur ofta har man inte sagt något roligt, vilken ingen noterar, men i nästa sekund säger någon annan samma sak och de närvarande viker sig av skratt. Detta kanske är en vanlig erfarenhet? Jag vet ju inte, för jag har ju bara stått där i skuggan och skurit tänder. Ja, jag vet vad ni tänker. Ok, jag är på väg ut ur skuggan, men det tar väl något decennium till.
 
Hur som helst, på 50-årsfesten efteråt ingick jag i ett musikquiz och min uppgift var att spela näsflöjt. Jag spelade Nordqvists "Till havs" med dundrande pianokomp av den skicklige pianisten Harald Svensson, och Jussi Björling kunde gått och lagt sig, om han inte redan hade gjort det. Det blev faktiskt succé.
 
 
 
Ingen skugga må falla över fotografen. Det var så här det såg ut.

Men, nu står Lucia för dörren och här kommer en favorit i repris. Alice Munro får ursäkta, men nu slår vi andra saker i glasen.
 
 Stephan estas hippolog
Hej dankom generosan!
Il duschas hippans mini-tjog,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!

Nunc ist "flams à la kamin".
Hej dankom generosan!
Yul-puré et d:o swin
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!

Nunc ist humor in tambur.
Hej dankom generosan!
Yul-buskage et -armatur,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
 
Nobelpriset åt Ludoviko Hagwaldo!

 
 

Vem tar vem i strumplådan?

To må man vaere, det vet vi ju, och numera är det ju ganska fritt hur man kan gruppera sig. Men den friheten gäller inte i strumplådan. Där måste man ha samma kvalité, samma färg, samma storlek och samma ålder som maken. Milslånga kåserier har skrivits om strumpor som försvinner i tvättmaskinen och så vitt jag vet är det ett av få mysterier som finns kvar för naturvetenskapen att lösa. För mig är problemet just nu inte vilka som har kommit bort i tvättmaskinen utan vilka som trots otaliga tvättar ändå finns kvar.
För att spara på jordens resurser står jag alltså nu och har anordnat en återvändandets dag för strumpor. De ska äntligen efter åratals av skilsmässa äntligen få träffa varandra och flytta ihop. Det är bara det att dagen är snart uppe i en vecka. Många har träffats igen och trots olika liv som har satt spår i utseendet, så kan man se att de hör ihop. Men resten. Vad gör jag med resten? Ska jag avrätta alla som inte ser ut att ha hittat sin moatjé? Ska jag packa ner dem i en väska och ta upp till sommarvistet, där det också finns en låda med en del ensamstående strumpor? Eller är det att ta i?
Om jag skulle råka försvinna på vägen upp och det bara återstår en väska med enstaka strumpor i, blir det en spännande inledning på en deckare som någon kan skriva.
Eller ska jag utan tanke på jordens ändliga resurser utplåna alla både här och där? Hur gör alla ni andra med ert eventuella strumpöverskott?
 
Händige herrn var en gång med i en strumpklubb. Jag skrattade gott när han hade 73 par strumpor, Då hjälpte jag honom att gå ur. Men mig själv kan jag inte hjälpa. Därför förväntar jag mig nu många goda råd och glada tillrop om hur jag ska kunna organisera resten av mitt strumpliga liv.
 
 

Finalen i dur

 Som några av er redan vet, avbröt jag sommarens vegeterande i södra Dalarna och for till Köpenhamn och Lund för att vara kulturell. I ett halvår hade jag planerat att lyssna på Andreas Scholl, min idoll, den 25 augusti. Han kommer ju aldrig till Sverige, så detta var det närmaste. Jodå, han har varit i Göteborg en gång. Och vem satt då rakt nedanför honom på första bänk, ifall han skulle ramla ner? Rätt gissat. Han skulle ju då ramla rakt i min musikaliska famn.
Det första jag gjorde var ju att kolla om mina sydliga vänner skulle vara hemma så jag kunde kinesa där. Jodå, Köpenhamn skulle vara hemma, likaså Lund. Men när konsertdatum närmade sig, visade det sig att Köpenhamn var i England och Lund svarade inte på mejl alls. Då var goda råd dyra, närmare bestämt 999 kr, som ett hotellrum i Lund skulle kosta. Då uppträdde en räddande ängel, min lundensiske adoptivson, fast egentligen är det ju han som har adopterat mig, eftersom han saknar en mor. Han lånade generöst ut sin säng och sov själv någon annanstans.Jag drog en lättnadens suck.
Dagen därpå åkte jag över bron med tåget och kom tidigt på eftermiddagen till Köpenhamn. Egentligen har jag inte sett så mycket mer än Ströget och Lyngby, så jag tog det lilla turisttåget som tuffar (brummar) omkring i innerstaden för att få se lite mer. Ja, lite mer fick man se, men mycket var det inte. Men jag slapp i alla fall gå själv. Jag knäppte lite bilder, för det är ju alltid spännande.
 
 
 
De danska folkmusikerna syns överallt i världen. Här på Rådhusplatsen.
 
 
 
Tivoligardet, m.ä.
 
 
 
H.C. Anderssen var omgiven av japaner, japaner, men de nådde inte ända upp.
 
 
På Tivoli har jag inte varit sedan Alice Babs blev mormor. På min allra första turné med Göteborgs Kammarkör hann vi med att lyssna på SweDanes mellan två flygplan. Svend Asmussen annonserade tilldragelsen från scenen, och det måste varit 1970.
 
 
Här ser ni mig på Tivoli.
 
 
 
Detta är Hans Christian Lumbye med elever. Undrar om de är drogade?
 
 
 
 
Jag hittade inte min favoritattraktion, den som jag åkte 1951. Säkert var den ersatt med "Den flygande kofferten" eller någon skräckresa.
 
 
 
 
Tivoligardet gick runt runt och spelade så det skvätte om det.
 
 
 
 
Och så var det då äntligen dags för Andreas Scholl. Att förmedla en musikalisk upplevelse i ord är dömt att misslyckas; därför tänker jag inte ens försöka. Men hans stämma förpassar mig  så nära himlen man kan komma utan att vara död. Efteråt fick jag naturligtvis hans autograf och pratade lite med honom.  Mycket lite, men i alla fall mer än när jag en gång pratade med Michael York (Cabaret). Då sa jag som den minnesgode erinrar sig:
-Yes.
 Efter konserten var jag hög, svävade omkring på små rosa moln och fotograferade allt tjusigt.
 
 
 
 
 
Andreas Scholl efter konserten
 
.
 
Koncertsalen på Tivoli
 
 
 
 
Muhammeds palats?
 
 
 
 
Ingången, eller som i mitt fall, utgången.
 
 
Tillbaka till Lund, och nu hade Lund kommit hem, så nu fick jag kinesa där och dricka kaffe på deras 15-meters- balkong. Men vad jag egentligen skulle göra i Lund var ju att släktforska på Landsarkivet. Allting finns nämligen inte på nätet. Jag ville hitta vad som hände min mormors morfars far, när han omkom vådeliga på en seglats mellan Schlesvig och Carlshamn den 10 oktober 1828.
Men det var som förgjort. Jag vet allt om honom nu, tre fruar, skilsmässa när första frun plötligt hade en son när han kom hem efter fem år, flytt till Karlshamn, nya fruar, Coopvaërdekapten på skepp, en son (annars hade jag inte suttit här och skrivit). Men vad hände? Drunknade han, fick han bommen i huvudet eller förliste hela skeppet? Jag tycker det är intressant, men han gäckar mig.
Mina glasögon arkiverade jag där, men assistenten verkade uppriktigt glad att få skicka dem till mig. Har man inte roligt på landsarkiv? Jag gjorde nog en god gärning som glömde dem där.
 
 
Good morning, Lund!
 
Släktforskningen har annars gått bra i sommar. Jag kan nu belägga 18 släktled, inte rakt nedstigande utan lite kråkspark  här och där, ända ner till Gustav Vasa. Tala om historiens vingslag. Jag är väl inte så stolt att vara släkt med honom, om jag nu är det, men lite gemensamt har vi allt; frisyren, intresse för pengar och bekymmer med tänderna.
 
 
 
 
 

Jag sitter och tittar

När man sitter och tittar ser man andra saker än när man står och tittar. Om man sitter på bryggan och dinglar med benen, ser man förutom änder och skäggdoppingar de just nyss nämnda benen. Länge, länge kämpade jag med att få snygga ben. Sedan jag var fem år, har jag vetat att jag inte hade sådana ben som man skulle ha. Jag kompenserade genom att titta på andra barns ben och allra mest älskade jag att titta i en bok om hagasessorna och deras söte lillebror. Jag njöt av de fina bilderna. Säga vad man vill om knugen, men söta ben hade han.
 
 
 
Nåja, alla barn är ju söta. T. o. m. jag var liten och gullig en gång. Se bara på den här bilden från 1947 tagen i Skänninge. Lite sur är jag tydligen, och man kan ju nästan ana vad det beror på. Bakgrunden är ett medeltida magasin och jag hoppas verkligen att det finns kvar och inte har blivit Lidl.
 
 
Nu har jag faktiskt gett upp det där med benen. Eller det var ju faktiskt ganska längesedan. Men visst är det sorgligt att man redan som barn måste bli medveten om att ens utseende inte duger? Och likadant är det fortfarande för flickor.
Inte var de snälla mot mig heller. Titta bara här när min bror tar stryptag på mig. Det var förresten han som upplyste mig om att mina ben var fula.
 
 
 
 Annars tittar jag mest i kyrkböckerna, för jag försöker släktforska. Jag är inte så duktig än, men ibland får jag hjälp av  en facebookvän, som visar sig vara en baddare på släktforskning. Ibland kan man få hjälp på en sida som heter "Anbytarforum", och det är ju rent fantastiskt vad de kan leta fram. Men som alla som är duktiga på något har de svårt att förstå vad det är jag inte förstår, och hänvisningarna gör det ibland ändå svårare för mig.
 
Det är rörande när man anar vad som kan ha hänt i anfädernas liv. Som sjömannen som kommer hem efter fem år på haven och upptäcker att hans fru har en tvåårig son. Det blir skilsmässa och han åker till Karlshamn och blir kapten, gifter om sig, får en son och omkommer sedan vådeliga i en storm på havet. Om den händelsen finns det kanske något att läsa på Lunds landsarkiv, som har hand om sjömanshusarkiven. Dit ska jag åka i slutet på augusti och forska.
Utan den sonen hade inte jag funnits. Det är en rasande tur att du lever etc. etc.
Då ska jag också kvista över till Köpenhamn och titta på, eller kanske mer lyssna på Andreas Scholl, min idoll.
 
Annars spelar jag mycket WF och Quizkampen. Tänk, att det kan vara så roligt. Och tänk att man måste försvara sitt spelande. Det tycks alltid finnas någon, som tycker att man hellre borde ägna sig åt något annat. Ofta det personen själv ägnar sig åt, som alltid förutsätts vara bättre. Gå ut i skogen och titta på fåglarna eller läsa en god bok eller plocka svamp.
Jag plockar inte svamp. Till och med kantareller kan klä ut sig och vara något annat, giftigt.
 
En god bok har jag läst, flera stycken t.o.m. Jag håller på att tröska igenom böcker skrivna av eller om mer eller mindre avsomnade Bernadotter. Nu känner jag omedelbart att jag måste försvara mig igen. Man kan läsa sådana böcker utan att vara agressiv rojalist. Man kan vara historiskt intresserad. En av dem hette "Käre prins, godnatt" skriven av Lennart Bernadotte. Men man skulle ju önska att hans fruar också skrivit sina memoarer.
 
"Även en ihålig nöt vill bli knäckt" heter Barbro Lindgrens senaste, där hon tar sig för att läsa gamla filosofer och blandar in dem i sitt öländska pensionärsliv. Det gör hon fint, för hon liknar mig i sitt tänkande ... eller det är kanske jag som liknar henne.
 
Schopenhauer, Kant, Sokrates ...min egen sympati hamnar nog trots allt hos ultrahedonisterna, i synnerhet när man har tillbringat så mycket tid i Riksarkivets dödsböcker. "Ät, drick och var glad, för rätt som det är, är du död." Barbro Lindgren menar att det är en förkristen variant av "Hej tomtegubbar".
 
Men det motsägs ju av den senaste kostflugan, den som kallas 5:2. Äta fem dagar, fasta två. Eller att äta bara en bråkdel av de kalorier vi brukar tro att vi behöver. Själv har jag nu i ett halvår prövat att utesluta pasta, potatis, ris, bröd och socker, med resultat att jag har fått min röst tillbaka, lättat några centimetrar och blivit gladare rent allmänt. Tyvärr har dieten ingen positiv inverkan på benens utseende, men man kan ju inte få allt.
 
Ibland känner jag mig dock sprittande och går till Lidl som Petra Mede. Alltså med långa steg, rak i ryggen och osannolikt vacker. I skyltfönstren ser jag en kutryggig gumma, och jag förstår inte vem det är.
 
"Jag förstod redan tidigt, att livet skulle bli en svår sak". Det var Nietzsche, som sa det. Utan alla andra jämförelser kunde jag ha sagt det själv. Nåja, allting är ju relativt och snart är det jul. Hej tomtegubbar!
 
 
 
 

Mormors brudklänning

Ja, prinsessan Madeleines brudklänning var väl inte så pjåkig. Den var som vi kunde läsa gjord av Valentino Garavani. Min egen, för 35 år sedan, inköptes på Anarkali, som ni har kunnat se på Facebook. Tyvärr var det av ekonomiska skäl då otänkbart för oss att tåga in  i en kyrka med massor av gäster i något liknande Madeleines kreation. Vi hade inte heller råd att bjuda in Händige Herrns alla släktingar, (hans farmor hade ju 18 barn) vilket orsakade sura miner hos somliga. Somliga skickade därför en kaktus som gratulation. Somliga fick därför en bild på kaktusen med tårtbrudparet placerat i krukan som tackkort.
Men om inte om hade varit, hade jag kunnat tåga in i min mormors klänning. Min mormor var modist och sydde säkert klänningen själv, med hjälp av sin mamma, som också var modist. Det hade varit något.
 
Här är mormor, Edith Schmidt.
 
 
 
 
Här är hennes klänning. Den är lika fin bak som fram.
 
 
Den är lite skrynklig, för den ligger bara i en amerikakista år efter år.  Kanske den skulle in på något museum?
Både bak och fram hänger det någonting, som säkert har ett namn och det är absolut inte ett slöfse, annars är det ett bra namn tycker jag. Någon syfröken kanske vet?
 
 
Här en närbild på det som alltså inte heter slöfse.
 
 
Och här nedan en närbild på broderierna på överdelen.
 
 
 
 Naturligtvis hade hon sidenskor också. Tyvärr lite för stora för mig. Jag hade ju träskosandaler.
 
 
Bröllopet hölls på Stadshotellet i Valdemarsvik 1912. Jag har aldrig hört varför det inte var i kyrkan. Min mamma var inte på väg än. Kanske morfar Einar var "lite lustig", som de säger i Östergötland. Min mor föddes 1913 och 1927 var båda hennes föräldrar och mormor döda och hon skickades till en sträng faster. Men det är en annan historia.

Viktigt i veckan?

I GP finns varje vecka ett inslag där någon journalist har hoppat på ett antal människor och frågat dem om vad som var viktigast för dem i veckan. Det brukar vara att de har passat sina barnbarn, att de har hittat något klädesplagg i någon hipp butik eller att de har piercat sig i näsan.
Jag fasar för att de skulle hitta mig att hoppa på. Jag skulle nämligen inte komma ihåg någonting från veckan. Till nöds kan jag komma ihåg vad som hände igår, oavsett om det var viktigt eller ej. Igår hoppade 200 människor på Götaplatsen och en fotograf tog en bild på dem uppifrån en kran. (Det syntes alltså inte att de hoppade). Jag passerade just bakom dem, och hade jag skyndat mig kunde jag gjort ett solohopp strax bakom. Längst fram stod en lisebergskanin som var omklädd till isbjörn. Idag framgår det i tidningen att de hoppade för att rädda Antarktis. Hoppa (s) att de lyckades.
Jag var på väg till Konserthuset för att se och höra min första konsert med El Sistema-barnen och Göteborgs Symfoniorkester. El Sistema får ni läsa om någon annanstans, men det var riktigt roligt att se alla små knortar mitt ibland musikerna och hur de fick ihop, naturligtvis med specialarrangerade låtar, färggranna scarfs och stråkarna i högsta hugg. En del spelade mycket och en del drog bara på lösa strängar. men de var med. Jag är grön av avund. Tänk var roligt barn kan få ha nu för tiden. Själv tyckte jag det var vansinnigt roligt att ruska kastanjetten till den stora notplanchen på torsdagsmorgnar kl 8 i Svenljunga Folkskola medan läraren spelade Im Salzkammergut på pianot. Jag hade med lätthet kunnat sköta de andra instrumenten också, triangeln och tamburinen. Samtidigt. Jag var en outnyttjad kapacitet.
Av de 150 barnen var kanske tio pojkar. Vad betyder det för kulturens framtid?
 
Jag minns en annan gång när jag faktiskt blev påhoppad av en journalist från Aftonbladet.
Det var i november 1984 och jag hade varit uppe i Stockholm eftersom Olle Adolphson och den eminenta kören  jag är medlem i var nominerad till en Grammis. (Här är det plats för forskning, för i Wikipedia står det att grammisgalorna tog paus mellan 1973 och 1987 eftersom någon hade uppfört sig illa.) Jag ville så gärna gå fram på scenen i Berwaldhallen och hämta priset för körens räkning. Men dessvärre var jag gravid, inte så mycket, men i alla fall tillräckligt för att må FRUKANSVÄRT illa när det var dags. Jag hade inte kunnat gå fram på podiet och hämta priset om de så hade jagat mig med pukor eller trumpeter eller vad de kan ha där. Jag minns inte, men jag kanske rentav bad till Gud att det inte skulle bli vi. Jag blev bönhörd, för det blev Sven-Bertil Taube, som knep priset. Han har dock inte visat mig någon tacksamhet för det.
 
Sedan var det ju bara att åka hem, och det var då jag blev påhoppad av en journalist. På Stockholms central kom två personer fram och frågade om jag tyckte att poliserna skulle hålla efter fortkörande cyklister bättre. Den ena tog kort medan jag funderade på hur jag skulle överleva 5 minuter till, om jag skulle kunna hitta mitt tåg i detta fruktansvärda men välsignade tillstånd. Om allt detta sa jag förstås ingenting. I tidningen står detatt jag svarar: Det finns väl värre saker.
 
En annan sak som jag minns alldeles tydligt är essän om den Heliga Birgitta, som jag just har lagt sista handen vid. Den ska skickas in idag till kulturbärarfröken på universitetet.
 
Det är ju svårt att göra något roligt av henne, Heliga Birgitta alltså, och det ska man kanske inte göra heller. Man vet ju inte hur kulturbärarfröknar reagerar då. Dock tyckte jag det var lite uppiggande att hon, Birgitta alltså, hade en problemson, som inte gjorde som mamma ville utan skämde ut henne stup i kvarten. En gång hände detta:
I stället för att uppföra sig höviskt och hälsa på en drottning genom att kyssa hennes fötter, kysste han henne rakt på munnen. Mamma gick bort och bad och efter några dagar avled sonen. Det var ju inte så kul förstås, men det var sådant som hände förr i tiden.
 
Birgittas benknotor ligger ju i Vadstena kloster. Trodde man. Nu har man kommit fram till att det inte kan vara Heliga Birgitta som ligger där. Det stämmer inte tidsmässigt med C-14-metoden. Kraniet är ungefär 100 år äldre än vad det borde vara om det var Birgittas. Såvida inte Birgitta råkade äta mycket fisk, för då blir man äldre när man dör. Kanske det inte är så nyttigt med fisk?
 
Drottning Kristina åkte till Vadstena en gång för att titta på benknotorna. Hon hade med sig sin franske balettmästare. I ett obevakat ögonblick stal han det kraniet, som han trodde var Birgittas. Men sedan började hans trikåklädda franska ben skaka. De skakade såpass att han lämnade skallen till ett kloster i Frankrike, som sedan efter några hundra år skickade det vidare till ett birgittinerkloster i Holland. Här är det återigen plats för forskning. Vem är det som har hamnat där och vad åt den?
 
Det kunde gärna vara lite fler frågor om Heliga Birgitta i Quizkampen. Det är jobbigt att konfronteras med sin okunnighet. Ibland är jag så dålig så jag tror jag skulle komma in på lärarutbildningen.
 

Vad gör du?

Det är en fråga som man ofta får, när man har blivit pensionär. Det är en svår fråga, för jag vet inte riktigt. Ibland gör jag ingenting, ibland gör jag vanliga saker som alla andra gör också, ibland gör jag saker som ingen normal människa skulle komma på att göra vid min ålder.
Jag håller mig kvar på universitetet och läser något varje termin. Senast var det latin. Det var en distanskurs och jag läste ihop med Åsnan, som ju är en baddare på språk. Det måste ju i grunden vara min förtjänst, så nu fick hon betala tillbaka lite. Det gick alltså mycket bra för oss och roligt var det också. Men latinfröken tyckte inte att vi skulle gjort nättentan ihop. Det gjorde vi nämligen, och till och med tentan var rolig. Men eftersom fröken misstyckte, så drog jag mig tillbaka och nöjde mig med 7,5 poäng i latin. Åsnan fortsatte dock och tänk att det gick precis lika bra för henne utan mig ... I stället läser jag nu en kurs som heter "Latinet som språk och kulturbärare". Den är snart slut, bara jag har fått ihop en essä också. Men den är snart klar. Nästa termin ska jag anmäla mig till danska.
Mycket av min studieflit har jag min tandläkare att tacka för. Han ger nämligen 25 % rabatt till studenter. Så tack vare honom är jag nu uppe i 397,5 poäng, och då är inte mina lärarutbildningar medräknade, för det var före ladoksystemets tid. Så när jag ska sluta mina ögon och dagar, så kommer jag att ha många pengar i käften och många poänger i ryggsäcken.
En distanskurs är en ganska konstig företeelse. Man förstår ju att det är ett krampaktigt grepp för att få ihop pengar till institutionen. Har man otur, får man lyssna på en lärare med polyper och stark göteborgsaccent, och det passar liksom dåligt i latin, tycker jag. Ska det vara accent så ska det inte vara Johannebergska, utan ungefär som jag talar. (Ironi, ifall någon inte fattar.) Dessutom ska man varje vecka svara skriftligt på nätet på en fråga som kursfröken ställer. Det blir babbel babbel och sedan måste man kommentera någon annans babbel babbel för att få godkänt.
Det första man skulle svara på var, varför man hade valt den här kursen. Babbel babbel. Jag svarade att jag alltid hade velat verka mer bildad än jag är. Naturligtvis var det folk som tog mig på orden.
 
Annars spelar jag mycket WordFeud och mycket Quizkampen (fanifåtöljerna) och är mycket på  Facebook.. Jag tycker det är hemskt roligt. Bekanta förfasar sig och säger stolt, att de har så mycket annat för sig så de skulle aldrig hinna ägna sig så mycket åt sådant. "Slöseri med tid", säger de. "Skaffa dig ett liv", säger de. Jag vet inte riktigt vad de menar. Min uppfostrargärning är slut, inga barnbarn smittar ner mig med sina dagisbakterier, vännerna  avgår med döden eller får andra intressen än mig (Inte så konstigt, men ett faktum), ekonomin skrumpnar ihop; vad är det de menar att jag skulle göra istället, för att ha ett liv?
 
Sista halvåret har jag jobbat med en fotobok till Göteborgs Kammarkörs 50-årsjubileum. I den är det bara foton och mycket knapphändig text. Jag har hållit på sedan i november med att tjata på folk att jag skulle få tillgång till deras diabilder, som jag då skulle kunna skanna. Så småningom fick jag det, jag fick låna en diaskanner och skannade på. Jag gjorde fel, jag fick göra om. Mina egna lådor med pappersbilder har jag också gått igenom. Letat igenom ett antal gånger. Skannat fel, skannat rätt.  Kanske har jag skannat 600 bilder. Två gånger.  Det har varit ett väldigt roligt arbete, men svårt fast lätt. Lätt att jobba i det programmet, men ändå mycket estetiskt att tänka på. Det kommer bara att finnas 200 ex, så det gäller att vara först till kvarn.
Dessutom har jag varit med och skickat ansökningar om bidrag till körens jubileum till höger och vänster. Också till Statens Kulturråd, men det har inte gått så bra hittills. När man ser vilka som sitter och bedömer ansökningarna, så förstår man varför.
En sak som jag har svårt att få till numera är motionen. Det är som om luften har gått ur mig. Jag orkar inte riktigt själv ta tag i mig och säga till mig på skarpen, som Pippi. Inte har jag någon hund som tvingar ut mig och verkligen ingen make. Jo, jag har en, men inte en sådan som frivilligt går några steg med mig eller ägnar sig åt motion. Ingen granne i huset. Alla håller sig för sig själva. Det är verkligen ett asocialt hus. Promenader med väninnor inträffar emellanåt, men jag skulle behöva ha en regelbunden motionskompis, som drog ut mig till Friskis eller Fysiken.
Läste nyss om "tantbalett". Vad tror ni om det? Kan Maria Montazami så kan väl jag. Vem hänger på?

Att vakna före hjärnan

Jag drömde inatt att jag bloggade om det som jag inte drömde om, som verkligen hände.
Det händer esomoftast (fint ord), att jag vaknar med ett ryck och slår upp ögonen och så är det inget mer. För jag vet ingenting. Inte dag, tid, årstid eller vem jag är. Ändå är det något som fungerar, för jag inser ju att hjärnan inte har vaknat än. Jag kan tänka -ja här ligger jag i en säng i ett rum och tittar. Undrar om jag ska få veta någonting. Sedan är det som om det går en våg genom hjärnan och medvetandet kommer tillbaka och jag kommer på vem jag är och vad det är för dag och lite annat.
Lite otäckt är det innan hjärnan vaknar. Så måste det ju vara när man har tappat minnet. Fast då kanske man inte är medveten om att man tappat minnet.
Det påminner mig om en av de mest rörande böcker jag läst, den om Clive Wearing. Det finns en film också.  En musiker, som förlorade korttidsminnet. Han kan spela piano och dirigera, men när han har slagit av kören, så undrar han var alla dessa människor kommer ifrån. Den enda människa han känner igen är frun och varje dag hon kommer och hälsar på honom undrar han, var hon har varit alla dessa år. Det finns några youtubeklipp om honom. Hans kortidsminne är ca 7 sek. Boken heter "Forever today."
Brukar ni vakna före hjärnan?

Kör tills man dör?

(Till Göteborgs Kammarkörs jubileum skall det utges en bok, där mer eller mindre kända personer skriver något trevligt. Jag hade inte tänkt att skriva något egentligen, men till slut gjorde jag det i alla fall. Jag har ju svårt för att låta bli att skriva. Jag är ju inte känd men lite unik eller konstig eller vad ni vill, eftersom jag har varit med så länge. Här är mitt bidrag och efteråt ska jag berätta vad som har inträffat.)

 

 Kör tills man dör?

-Men Herregud, är du fortfarande med, säger gamla körmedlemmar när de kommer fram till mig efter Göteborgs Kammarkörs konserter.

-Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, förment underförstått att kören inte skulle klara sig utan mig. Vad jag egentligen menar är: hur skulle det gå för mig om jag inte var med?

Visst har jag väl undanröjt ett och annat haveri i något stycke med svåra toner, men då har ju haveriet aldrig inträffat och är följaktligen inget att tala om.

Att ha varit med i 45 år i samma kör verkar kanske lite inskränkt, och det är kanske det som föresvävar frågeställarna, när de förvånas över  att jag fortfarande står där. Men kören är ju inte samma kör hela tiden. Den förändras  ständigt  och jag känner mig ofta som den nya sopranen, om än lite mer er-  och medfaren. Man har växt ihop med begreppet Göteborgs Kammarkör; det har blivit till en av mina identiteter, och det är svårt för att inte säga omöjligt att nu tänka sig alternativet.

En gång i början på 70-talet minns jag att en av altarna meddelade, att hon skulle sluta i kören.

-Man blir ju mätt, sa hon. Jag fattade inte då hur man kan bli mätt på att sjunga och jag har fortfarande inte fattat det. Även om hovmästaren är densamme, bjuder han ju på olika rätter hela tiden: svenska, engelska, tyska, franska, makedonska, kubanska, palestinska etc. En del smakar bättre än andra. Ja, vissa rätter är faktiskt så goda så att de måste återkomma  med jämna mellanrum för det musikaliska välbefinnandets skull. En del är rent av livsnödvändiga.

  Fortfarande kan jag under konserter drabbas av en plötslig eufori (trots att ryggen värker och fötterna domnat redan i tredje stycket), när jag kommer att tänka på att ”här står jag mitt i alltihop och är en förhållning som snart ska lägga sig tillrätta som kvinten i ett g-durackord”. Så lägger jag mig där och världen är fullkomlig, en stund.

År läggs nästan omärkligt till år, och många i 2013 års kör var inte ens påtänkta när jag började. Jag är dock inte ensam övervintrare, och just åldersspridningen känns väldigt trevlig för alla när vi jobbar ihop.

Nej, riktigt mätt är jag väl inte än. Nog skall det gå att klämma ner några fler godbitar innan jag blir utdukad.

Ibland har jag undrat vad som skulle hända om man ramlar ner och dör under en konsert. Sparkar de undan en och sjunger vidare, eller blir det ett avbrott? Det är retligt att man i så fall inte får veta.

 

Livet det går vidare …tam ta di dam

(Slut på texten)


 

Livet det går vidare ...(tamta di dam) fastän alla dör, fastän alla dör nån gång är en sång av Stefan Forssén, som vi har sjungit många gånger. Väldigt många gånger. Min text och bilden (av en viss Åsna) skickades in  till redaktören.

På senaste styrelsemötet berättade redaktören att han hade ändrat på min titel. Va? sa jag förvånat. Vadå?

Jo, han tyckte att rubriken skulle vara "Var med år 88 ren". Varför då? sa jag.

Kanske finns det någon mer som ställer sig samma fråga. Kanske finns det någon enstaka person, som inte automatiskt associerar till Sven Dufva och Fänriks Ståls sägner (ironi). Kanske tycker redaktören att jag är lika svagt begåvad som Sven Dufva, men i så fall är det ju inte snällt att basunera ut det.

Jag känner mig som om jag mycket lätt skulle kunna bli en vit kränkt kvinna nu. Därför förklarade jag att jag inte tyckte det var någon bra ändring och att jag inte ville ha den rubriken. Sedan har jag envist hävdat, att man väl inte går in och ändrar i en text utan författarens medgivande? Om redaktören tycker att han är roligare än författaren, har han rätt att ändra på eget bevåg då?

Man borde inte ens behöva förklara, att titeln och bilden hänger ihop, och att det var själva kvintessensen i det hela. Det fina i kråksången alltså.

Jag skulle gärna vilja ha lite medhåll, tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Skithusen

Kära bloggläsare!
Ni undrar väl vart jag har tagit vägen? Jag undrar detsamma om er, kan jag tala om. Men saken är den att det inte händer så särskilt mycket att blogga om i mitt liv, och jag vill ju inte trötta ut er med allmänt gnäll. Därför kommer det nu lite allmänt gnäll, för det kan ni ju inte vara ett dugg trötta på.
Först undrar jag: för vem är världen till egentligen? Äsch, jag kan svara själv. Den är till för folk 18-50 år. Det senaste beviset härpå är att man måste ha mobiltelefon för att kunna gå på toaletten på de flesta stationer i Sverige. JERNHUSEN tycker att de har förenklat för kunderna. Att hålla på med mynt blir så besvärligt för JERNHUSEN. I stället ska man stå och läsa ett litet anslag om att man måste skicka ett sms till ett nummer och sedan få en kod tillbaka som man ska trycka in på en knappsats på dörren. Detta måste vara uttänkt av personer, jag gissar män, som ser bra, som har en smartphone och som aldrig har rest med kissnödiga ungar och som är vana att tänka att det de tycker är bra är det bästa och som ännu inte har varit gamla med dålig syn och blåsa. Dem behöver man ju inte räkna med, de gamla. För att ni inte ska tro att jag talar i egen sak, så vill jag meddela att jag kan många konster med min smartfåne. (Men jag vet många (yngre förmågor) som blir panikslagna när det kommer ett sms och de har ingen aning om hur man ska göra.) Liksom att Försäkringskassan inte ersätter tandimplantat efter tand nr 4, för äldre personer anses inte behöva några kindtänder.
Jag manar till uppror! Låt oss skita i Jernhusen! Eller på dem. Och på Försäkringskassan! Och på några andra när vi ändå är i farten.
 
Och så vill jag klaga på mina vantar. Väldigt ofta när jag ska gå ut och står färdigklädd och bara ska ta på mig vantarna, så ska de trilskas. De är inte där de ska vara. Jag får klä av mig alltihopa igen och börja leta. Jag är då alltid orolig att jag skall ha tappat dem eller glömt dem på något ställe. De fanns alltså ingenstans. Det är ju stressigt i kassan när man ska upp och ner med kortet, upp och ned med lilla kortbehållaren, ned med varorna i kasse eller upp med lånekortet, in med böckerna under ljusstrålen och hela tiden ska man hålla reda på de där två vantarna. Oftast går det bra, men nu hade det hänt något. Nåja, eftersom jag av en händelse skulle ut idag till samma ställen som igår, när vantarna troligen lämnade mig (LIDL, Hemköp och Kurs-och tidningsbiblioteket) så var det ju inte så besvärligt att samtidigt fråga efter ett par vantar. De är dessutom märkta med mitt nam och telefonnummer och ett får för att de ska kunna hitta hem igen. Efter att ha fått negativa besked på alla ställena, kom hjärnan på, att jag kanske hade lagt dem i tvätten, för de måste vara ganska bemängda med spårvagnsbakterier. Hur länge lever bakterier i vantar förresten? Jag skyndade hem på lätta fötter, glad över att jag hade varit så förståndig. Låt vara att jag i så fall hade glömt bort det.
 
Vantarna var inte där. Jag förstod nu att fru Alzheimer verkligen hade flyttat in. Hon har varit på besök många gånger, men nu verkade det ju ha blivit mer stadigvarande. Återstod spårvagnen, men att kolla med hittegodsavdelningen, nej då får man nog ha tappat sin dator eller ett guldörhänge eller något, annars är det för krångligt.
 
Missmodigt vände jag mig sakta om (om jag vänder mig snabbt får jag kristallsjuka; är det någon som känner till det?) och då såg jag vantarna. Gungstolsbjörnen hade puttat ner dem mellan sin stol och skåpet med fina saker! Så taskigt av honom!
Nu är jag en snäll natur, så jag skällde inte alls på honom, som antagligen mr. Bean skulle ha gjort.
 
 
 
Ni ser? Jag gjorde inte det. Misstänkte honom inte ens.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det går utför

eller jag vet inte vart det går egentligen. Man försöker ju stå på benen i alla fall för att inte belasta sjukvården med benbrott. Jag har dock lyckats belasta den med en käkröntgen tidigare i december och ett jourbesök på juldagen med anledning av förmodad och konstaterad halsfluss.
 
Med den aktningsvärda ålder som man (en ska skriva en om en är feminist har jag lärt mig, men jag tycker det låter lite obildat) uppnått, så ligger det nära till hands att göra jämförelser och sammanfatta året.
Men tack vare den aktningsvärda åldern, så kommer en inte ihåg vad en skulle kunna sammanfatta. Vad har hänt i år? Minns knappt något.
Nu förtiden är det bra om ingenting händer. Händer det någonting så är det någon som dör eller någon som har slarvat bort något (ofta jag men inte alltid), någon som säger något surt, någon som vinner tio miljoner pengar och säger att pengar inte betyder allt. Väldigt sällan händer det att en får några diamanthalsband el. dyl. Förresten, när sulle en ha dum?
 
Har jag gjort något bra?
Jag har bytt bank. Det tror jag blir bra, inte bara för mig.
Jag har sökt pengar till Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum (med viss hjälp). Visserligen ser det inte ut att ha lyckats, men det var ett par goda försök, som måste rendera mig ett par guldstjärnor i körhimlen.
 
Tandläkaren har erkänt att jag är hans bästa kund.
 
Arenorna blir färre när man åldras, det kommer ni ungdomar också att märka. Man försöker hålla igång både här och där för att det ska verka som om man är ungefär 45, alltså i sina bästa år. Men inne på sin kammare märker man, eller en, att det märks.
Nu ska jag inte räkna upp alla mina tillkortakommanden, ånej, så roligt ska vi inte ha.
Vänta, någon spelade WF. Måste kolla.
 
WF och Draw something, det är arenor där jag inte måste draw mig tillbaka. Än. Men jogging och geocaching har jag fått lämna av olika orsaker, om än motvilligt.
Det kommer inte så många nya möjligheter. I år har jag haft ett jobb, ett cellojobb till en amatörkör. Det renderade mig 700 kr före skatt. Det finge gärna droppa in lite sådana jobb, men det gör det inte, för cellister växer på träd i Göteborg och det var bara för att två stycken andra tackade nej, som budet gick till mig. Jag har varit nödsolist och nu blev jag nödcellist också.
 
Tre vänner har försvunnit. En barndomsläkting, alltså vi träffade första gången när vi var ett par månader, dog oväntat i våras och läkarna hittar ingen förklaring. Jag är fortfarande arg, fast jag vet inte på vem. Vi hade en lång historia tillsammans. En kollega hittades i sin hall när polisen bröt sig in för att han inte kommit till sin operation. Och en vän har gått vidare i livet med andra vänner, som är roligare, och det kan man ju förstå. Jag klandrar ingen, men det är då visst och sant, att man inte kan få nya verkliga vänner när man blir äldre. Man får ta vara på dem man har, och det försöker jag. Ibland tror jag att jag har försökt lite för mycket. Förr i världen skrev jag så mycket brev, så mina vänner blev olyckliga, för det var alltid de som var skyldiga mig brev.
 
15 poäng har jag knogat ihop. I latin och Sibelius.
 
En rolig sak har ju inträffat förstås. Jag har fått träffa en ev. blivande svärdotter in spe peppar peppar ta i trä (kan man vara mer försiktig i ett uttalande?) och oavsett hur det går med det, så tänker jag vara glad, för då har jag fått vara glad åtminstone en gång.
 
 

Toppless i Svenljunga

Idag har jag gjort en Svenljungasafari. Som alla bildade människor vet, ligger Svenljunga 3 mil öster om Kinna och 3 mil söder om Borås. Anledningen var helt enkelt att jag passade på att hälsa på en skolkamrat från forntiden som tillfälligtvis befann i sig i denna Kindsmetropol (Sjuhäradsbygden; Kinds härad och dialekten heter Kindbo).
Här bodde jag från 1948 och min mor och huset fanns kvar till 1987 och 1988, när jag äntligen blev av med det. Huset alltså. Min mor var det lite synd om, men nu vilar hon mittemot sitt hus eftersom kyrkogården ligger där.
 
 
 
Så här ser mitt föräldrahem ut idag. Inte är det vackert inte, ett rappat hus byggt i mitten på 40-talet.Vi bodde på första våningen och mitt rum var fönstret längst till höger. Där inne har jag gråtit mycket för att jag inte klarade 60 meter och för att folk var dumma och för att min katt var död. Där drömde jag också om Frank Sinatra, och kanske, kanske jag bloggar om det någon gång.
I dag är det om möjligt fulare än det var på min tid. I översta fönstret till vänster sitter en katt. I huset till vänster som inte syns, bodde en släkting till Sverker Åström, men det hade Sverker Åström inte en aning om.
 
På 50-talet, när folk började tända ljus på gravarna, gick min far ut på natten och släckte ljusen, för det var en katolsk sed. Katolskt var usch.
Vi hade hyresgäster och 1957 ville de skaffa TV och sätta upp en antenn på taket. Min far sa nej. "Hur skulle det se ut om det var sådana där antenner på alla hus?" sa han.
De satte upp en antenn.
 
 
 
Här vilar min mor. Hon fick ett mosshjärta idag. Hoppas ingen snor det. Hennes grav"sten" fick jag slåss med kyrkorådet om. Inte fick man ha sådana! Nej, nej, det fanns ju ingen järnsmidestradition i Svenljunga. Men jag stod på mig, krånglig som jag är.
Sedan åkte vi runt och tittade på alla hus som inte alls såg ut som de såg ut sist jag såg dem, kanske 50 år sedan. Och vi pratade om alla som hade bott där och vad det hade blivit av dem etc. och sånt där som är vansinnigt tråkigt att lyssna på för någon som inte har samma minnen. Det var väldigt skönt att ingen annan var med för då hade vi kanske känt oss tvungna att ta upp något ämne av allmänintresse, SD eller SD. Nu kunde vi verkligen örja oss i våra minnen och uppdatera varandra.
 
Förr i världen hade Svenljunga en gästgivargård från 1600-talet och ett lika gammalt vackert tingshus.
Gästgivaregården fick förfalla och såg till slut så anskrämligt ut så att man beslöt att åtminstone måla det på tre sidor, de sidorna som syntes mot gatan. Ett tag skulle det rivas också. Nu är det faktiskt rivet men uppbyggt nästan precis som det såg ut. Fast hotell är det inte längre.
 
 
 
Förfall
 
 
 
Tingshuset hade finka också och blev tidigt K-märkt och har sedan varit bibliotek men vad det är nu vet jag inte.
 
 
Hotellet ligger numera i Goos hörna. Undrar egentligen varför hörnan hette så? Kanske någon vet. Därifrån har man utsikt över Svenljungas centrala delar.
 
Man ser t.ex. Pengalösa hörnet där Handelsbanken låg. Uppe i tornet som inte syns bakom träden försökte jag mig på att kyssa en gosse. Vi var 8 år. Han vek undan.
 
 
 
 
 
Ett hus har blivit rosa och heter kanske därför Casa Rosa.
 
 
 
 
Där bodde tandläkaren och hans fru. Innanför fönstret däruppe har jag lidit alla helvetes kval. Han hade ingen tandsköterska av vissa orsaker. Ja, alla i köpingen kände nog till det. Han hade nämligen haft en sådan en gång i tiden. Säkert var hon både ung och snygg,  och de brukade vila sig tillsammans i det lilla rummet innanför kliniken, som säkert var väldigt varmt, så de tog av sig lite kläder. En gång kom hans fru på dem, och sedan blev det ingen mer tandsköterska där. I stället skaffade han sig en ful vinthund.
Tandläkarinnan hade vi i tyska i realskolan. Hon var modell större och vi brukade säga att först kom hennes mage och sedan efter en stund kom huvudet in i klassrummet. Det var faktiskt väldigt dumt sagt, för hon var egentligen en väldigt rolig människa, fast det blev ju inte så många tillfällen att visa det på just tysklektionerna. Jag upptäckte det senare.
 
När vi skulle ha slöjd i skolan, fick vi ränna genom halva byn till detta vackra hus, som heter Annehill.
 
 
 
 
 Slöjdfröken hette Linderkull och hade peruk och väldigt mycket puder och rouge. En gång skulle en flicka viska något i örat på fröken, men i stället pustade och frustade hon så att pudret stod som en sky från stackars frökens kinder.
Eftersom julen står för dörren, så står granen på torget. Men hallå? Vad är detta för mode? Toppless i Svenljunga? Finns det inte granar nog i detta kompakta barrskogsområde så man kunde fått en gran med topp?
Annat var det förr ...
 
 
..
 
Svenljunga är visst på fallrepet nu. Jobben är slut och husen går inte att sälja, som på så många andra platser. Men nog kunde man ha en gran med topp?

Sommaren med Göran

Kanske någon såg filmen igår på TV?  Den var ganska rolig vill jag minnas.
En mig närstående Händig Herr heter Göran och jag tillbringar alla somrar (och vintrar och höstar och vårar) med honom. Men en vecka sommaren 1999 tillbringade jag med en annan Göran, nämligen Tunström, och den framstår som "lite högre" än alla andra somrar. Tillbringade är en liten överdrift och jag hade dessutom  hjälp av en hel kör att tillbringa, för vi gjorde ett konsertprogram med honom. Hur som helst, veckan var nog en av de mest givande av mina veckor överhuvudtaget.
 
Han pratade med alla. Han lärde sig alla namn. Han var intresserad. Det var roligt att prata med honom. En tjej var han så intresserad av så han ringde hem till sin fru och sa att han hade förälskat sig. Detta finns beskrivet i boken "Krönikor" och jag satt mittemot medan detta drama utspelade sig.
 
En eftermiddag fick vi intervjua honom. Han berättade allt som han förmodligen berättat många gånger förut; om sin avgudade far Hugo, som dog när han var 12 år; om sin bror Staffan, som var organist och död, om sin hustru Lena Cronqvist och New York och gravad lax och lite om mamma Rosa.
 
En alt frågade försynt vilket stjärntecken han var född i.
-Höller du på mä tocket trams, sa han nog ungefär.
 
Han sa också att han hade 8 röda skrivmaskiner och att han avskydde operett och marscher. Han sa att alla människor har något att berätta om någon lyssnar. Jag antecknade som en liten blå och skulle sedan publicera det skrivna i skoltidningen på Vuxengymnasiet. Men innan detta nummer skulle komma ut, skulle Göran Tunström vara död, och artikeln blev aldrig skriven.
 
Jag kände mig väldigt befryndad med honom, kanske för att min pappa hette Hugo, min son Staffan och min man Göran. Vi blev "som släkt".
Mamman hette Rosa och var då fortfarande livet. (Någon Rosaanknytning har jag inte. Bara att vi sa, att tant Rosa hade kommit när det var lingonvecka ...)
När han hade pratat mycket om sin far, frågade någon om hans mamma, vad hon hade betytt för honom.
-Äsch, sa han, hon höll bara på att säga att man skulle ha vantar på sig och fryser du inte och så.
 
Jag har funderat på vad hon skulle ha sagt om någon hade lyssnat. Hon hade då varit änka i 50 år.  Kan hon ha haft något att berätta?  Varför skrev han inte om henne?
 
En del pojkar har tydligen bara vant- och frys-mammor. Andra har en sån mamma som man kan hålla sommarprogram om, som Mustafa Can.
 
Jag kom att tänka på mamma Rosa i morse, när sonen for iväg till Norge i kortärmad T-shirt kl 6 på morgonen, 4 grader varmt.
-Men ska du inte ha tröjan?
-Vet inte var den är.
Har du den i bilen?
-Vet inte.
Pang! slog dörren igen och jag gick ut i köket och hittade tröjan.
Ring, ring; inget svar. Sms, sms; inget svar. Här stod jag med min omsorg. Jag: en frys- och vantmamma.
Nåja, Norge är väl fullt av lusekoftor, så det ordnar sig nog.
 
I september 2013, under Göteborgs Kammarkörs guldbröllopsår, finns det chans att återknyta bekantskapen med det s.k. Tunströmprogrammet. Det är en av jubileumskonserterna och Tomas von Brömssen ersätter Göran Tunström, som har laga förfall. Bl.a. ingår "När mammor dör" i programmet.
Trots detta kan jag utlova skrattsalvor.
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0