Nu var det 1918

"Alice på hotellet" (Järnvägshotellet i Tumleberg) var 12 år när hon skrev sin första hemuppsats. Här är den, något rättad av läraren och transkriberad till skrift som kan läsas av oss idag, men titta vilken vacker handstil 12-åringen hade!
 
 
Alice
 
 
                                                                                      Hugo
 
 
 
 

Julfirandet i mitt hem 1918

Alice Larsson klass III

 

F

örberedelserna till julfirandet i mitt hem räknar jag från den dag vi slaktade grisen, för då blev det julskinka, svinhuvud, korv och sylta. Intet av den sorten, tycker jag, skall saknas på ett svenskt julbord. Det är ju mycket arbete, innan det blir både korv å sylta. men så smakar det också bättre, när man lagar det hemma. Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.

Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte.

Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.

Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.

Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.

Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.

Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förfärliga spanska sjukan gått och flera har dött.

Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul.

Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå.

Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.

 

 

 

           
     
     
 
 
   
 

Nunk kilowatt

Jag var ganska liten när jag förstod att julen aldrig skulle bli som förr. Och på den vägen är det.
 
Folk blir intervjuade i TV om vad som är det viktigaste för dem i jul, utan vilket det inte blir jul. Nu är de väl så, att julen kommer antingen man vill eller inte, precis som det där med att livet går vidare fastän alla dör nån gång. En tyckte förresten, att julskinkan var viktigare än familjen.
Men det är klart att har man en massa barn och barnbarn, så är det bara att ställa upp, förstår jag. Men hur man än beter sig med julen, ignorerar den eller FannyochAlexanderfirar, så kan den inte passera utan att någon blir ledsen eller arg eller besviken eller jätteglad eller dör. Ja, om man dör precis före jul, så har man ju verkligen förstört julen.
Om man så beslutar sig för att fira ensam ute i en stuga på landet med en flaska starköl för att man vill, så snörper det i hjärtat på omgivningen, som  tycker lite synd om h*n. Ja, julen ställer till, hur den än gör.
 
Men det är ett himla tjôt om den där julen. Och det är ett himla tjôt om allt möjligt annat, inte utan anledning förstås. Men vad hjälper det? Vi skriver insändare om Västlänken i Göteborg som blir en miljökatastrof och om SD i hela Sverige och vi förargar oss och förfasar oss. Vi säger ut med rasismen och skriver spaltmetrar. De flesta jag känner tycker likadant, i alla fall om SD. Men vad hjälper det? Vi är många, men vad vi än skriver på Facebook och delar, så lär det inte hjälpa någon över från SD.
 
Jag har faktiskt en syssling, som är medlem i SD. Jag trodde faktiskt inte mina ögon när jag upptäckte det. Visserligen har jag inte haft någonting med honom att göra på de senaste 57 åren, men i alla fall. Han var en söt och knubbig liten gosse en gång. Ingenting kan troligen rubba honom; ingenting kan rubba SD, inte ens att en av ledarnas mamma är polska och kriminell. Hur han nu får ihop det med ideologin, det begriper inte jag.
 
Själv är jag född i Dalsland, har bott i Skåne, Blekinge (!) och Västergötland. Jag kan väl inte vara riktigt svensk.
 Jag har också levt i tron att jag var en åttondels tysk, eftersom min mors morfar sades komma från Tyskland. Min eftersökande i kyrkböckerna visade emellertid, att sagde morfader var en oäkting från Norrköping. Han dog innan min mor föddes, annars hade hon nog undrat hur han kunde prata så bra norrköpingska. Tur för mig; jag kanske slipper deporteras till Tyskland.
 
En viss sångare har lovat att förbjuda en av sina sånger om SD får 20 %. Om han hade lovat att sluta framträda själv, så hade jag ...nej, det hade jag inte. Jag bara skojade.
 
Men jag tror det blir så. Jag tror att SD gör ett jordskredsval. Igen. Jag tror dessutom att Västlänken kommer att byggas, även om hela Göteborg med Liseberg i spetsen rasar ner i leran. Jag tror inte det hjälper ett smack att vi skriver och delar och delar och skriver. Men man kan ju å andra sidan inte bara sitta bredvid och se på.
 
Under julen kommer jag att örja mig i musik om jesusbarnet och frid på jorden och halleluja och Jauchzet, frohlocket. Och så låtsas jag att det är som förr, en stund.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nej, Bodil Jönsson

så är det inte. Det kanske är så, om man är en pensionerad professor, bor i en fin villa utanför Lund, har en lång och framgångsrik karriär bakom sig, kan formulera sig, fortfarande kan jobba lite som man har lust, har tid och råd att skriva böcker som man får åka och prata om på bokmässor, har råd att köpa ekologisk mat, har råd att skaffa nya tänder om de gamla ramlar ut, har gulliga barnbarn och råd att leva ett behagligt och intressant liv trots att man är "gammal".
Det som retar upp mig, låt vara att den i mina öron dryga skånska dialekten hjälper till, det är när du docerar och säger "Vi har det så bra i Sverige". "Vi Bodil" och några till kanske, men kan det vara så, att du i ditt ombonade, goda liv, där allting har gått som på räls, inte har haft tillfälle att möta sådana som inte kan hålla med?
Så kan det ju inte vara heller, för du har ju jobbat med rehabiliteringsteknik, och då måste du ju ha träffat personer som inte är så lyckligt lottade som du. Så hur kan det vara så, att man gör sig till tolk för gamla personer och säger att vi har det så bra? Är det så, att en god ekonomi gör att man förlorar förmågan att sätta sig in i hur det är att inte ha en god ekonomi? Att man då får tid och råd att tänka på annat än hur man ska få månaden att gå jämt ut med lönen? (Ja, generellt uttalade).
Det handlar kanske inte bara om att vi inte längre behöver gå tre kilometer till sjön med tvätten innan vi själva går i sjön för att vi inte står ut.
Jag menar bara, att man kanske ska vara lite försiktigare med att göra generella uttalanden om man tillhör gräddan i Sverige och bor i Skånereservatet.
 I somras upptäckte jag dig i publiken vid en konsert som jag deltog i. Det var en församling med framstående personer i Sverige. Du log hult och såg ut som om du hade det bra. Om en vecka ser jag dig kanske igen. Du kommer inte att se mig, för jag är bara en av många. Och jag kommer inte att närma mig dig för att tala om för dig vad jag tycker om generella uttalanden.
Du är bara att gratulera till att ha ett sådant trevligt och behagligt liv tillsammans med dina gelikar.
Jag har det också bättre än många andra, och Gud må förlåta mig om jag prackar på dem min egen lycka.
 
Så här tänkte jag efter att ha sett "Sommarpratarna". Då tänkte jag också att jag är väldigt förtjust i Per Fritzell, som dock hade en blygsam framtoning i programmet. Per Fritzell är inte bara "Man ska ha husvagn". Ingenting slår humoristisk musikalisk intelligens. Tycker jag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En sång för längesen

I dagens GP föll mina ögon på en dödsannons, och den väckte musikaliska minnen. En musikrecensent har avlidit,103 år gammal. Att han var så gammal betyder att de flesta som var aktiva under hans år också är borta och spelar någon annanstans. Han var känd som en synnerligen bitsk och elak och syrlig recensent, nästan i klass med Petterson-Berger på sin tid. (Hans formuleringar borde någon skriva en avhandling om.)
Att jag minns honom väl beror på att jag av honom fått min kanske enda recension någosin .
Det var nämligen så att jag var ung en gång för längesen och hade nyss kommit in på musikhögskolan i Göteborg. På den tiden fick man lektioner i både sång, piano och ett stråkinstrument flera gånger i veckan, om man tänkte sig bli musiklärare. Nuförtiden tror jag de får två lektioner per termin eller något sådant.
Min sånglärare hade stora ambitioner med sitt andra jobb; han var organist i Vasakyrkan. Där brukade han sätta upp Juloratoriet varje år med de mest kända oratoriesolisterna i trakten på den tiden, Märta Schéle, Birgit Finnilä, Rolf Leandersson och Kåge Jehrlander (fast jag vill minnas att det  var Christer Solén). Ni som har varit med ett tag i musiksvängen, vet att det inte var småpotatis.
Nu är det så, att sopransolisten har inget ordentligt att göra förrän långt in i verket förutom åtta takter änglatoner i första delen. Som ni vet, brukar änglar sjunga i ett mycket högt läge; de är ju överjordiska. Men Märta Schéle ville inte sjunga de takterna. Hon är en sopran av den gamla sorten med stor röst och mycket vibrato.  Det var för högt och för kort. Då gick frågan till mig. Jag jublade! Äntligen skulle jag få visa framfötterna och mitt namn skulle stå på programmet! Min karriär skulle börja!
När dagen för framförandet kom, stod mitt namn inte på programmet. Om det är något som har förföljt mig genom livet, så är det detta, att mitt namn inte har kommit med på programmet eller nämnts vid någon konsert. Till och med i Sveriges radio har det hänt att alla andra räknas upp utom jag. Om det har kommit med, har jag fått fel namn, Anna-Greta eller något Så tyvärr, forskarna som ska studera min karriär kommer att betvivla att jag någonsin har funnits.
Men jag tänkte, att recensenten måste ju undra vem det är som sjunger, så han kommer naturligtvis fram och frågar.
Jag bifogar hela recensionen här och rekommenderar verkligen läsning av hela.
Han kom väldigt sent och fick sitta längst bak i en full kyrka och såg ingenting. Så här skriver han om det som var min insats:
"Var den förra (Märta Schéle) ängeln, måste hon ha bantat sin röst himmelskt, men allt är möjligt i den akustiken."
Jag vet inte vad Märta Schéle tyckte om den recensionen, men jag tog fasta på himmelskt i alla fall. Man får vara glad för det lilla.
Nu är jag säkert den enda som minns just denna recension.
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 

Ich hatte viel Bekümmernis

...tänkte Bach och så skrev han en kantat om det. Plötsligt tycker jag att jag har det också, fast det naturligtvis bara handlar om värdsliga saker, som Gud inte kan hjälpa till med. Fast han kunde gott ge mig en ledtråd, var mitt röda fina Bachparaply är, inköpt i Leipzigs Bach-shop. Paraplyer är som gjorda för att glömmas, och trots att jag har varit maniskt noggrann med just det, så är det nu borta, och jag har absolut ingen aning om var jag kan ha glömt det. Tyvärr finns de inte längre att köpa. Jag har redan mejlat Frau Heike und gefragt.
 Ingen kan jag skylla på heller. Det är annars ganska praktiskt.  Men jag är en väldigt vältränad syndabock.
 
Mitt andra irritationsmoment är min skrivare, som konstrar. Ibland går den snällt. Visserligen skriver den då utan färg (nej, tonrarna är inte slut), men ibland skriker den och ibland blinkar det rött och det står Tranfer Belt Error och det kommer igenting. Det är en ganska ny skrivare, (nej, minns inte var jag har gjort av kvitto och garanti) och det grämer mig att det är billigare att köpa en ny än att laga. Jag blir också förgrymmad, när folk ifrågasätter om jag verkligen behöver en skrivare med skanner.
Tänk för att jag  gör det.
 
Bara för att jag inte har köpt någon ny skrivare än, måste jag sitta och skriva av foton av  Powerpointkopior från vinföreläsningarna, som magistern inte lägger ut på GUL. Det kan inte vänta, ty jag är en inert student. (Jag har i alla fall lärt mig ett nytt ord.) Det tar tid.
 
Det allra jobbigaste är ändå fuktskadan, som vi har fått i ett rum. Det har varit översvämning i stupröret och då rann vattnet där det kunde, dvs. på våra väggar. Det trängde in och tapeten buktade. Tapetlagren (7) är nu bortslitna i hörnet och en fläkt har gått i dag- och nattligen i 14 dagar, men det är fukt kvar. Någon luftavfuktare tycks vi inte få; det skulle ju varit mer effektivt, men då får vi betala själva. Föreningen tycks inte tycka det är en förenings ansvar. Det går heller inte på försäkringen när vattnet kommer utifrån.
Som den uppmärksamme tittaren ser, är det två hus och ett stuprör. Grannhuset tyckte helt enkelt att det var billigt och bekvämt att koppla ihop sig med vårt stuprör. Lite bôs i vattkoppen och några skyfall och översvämningen är ett faktum. Vem som är ansvarig går naturligtvis inte att utreda.
 
Hemma hos oss.
När det är torrt, måste ALLT rivas ned, putsen knackas bort (varför?) och tapetseras och taket som har spruckit måste lagas och vi ska bo också.
 
Som om inte detta räckte till, så har mitt cellofodral gått sönder. Det råkade puttas omkull med cellon i. Cellon klarade sig nog den här gången, men kolfiberfodralet, som jag trodde var okrossbart, fick ett hål och en spricka. Med cellofodral och mig är det nu en gång så, att de måste vara superlätta, om jag ska orka bära omkring ett sånt där, och jag måste ha det på ryggen som en ryggsäck, annars blir det snedbelastning på ryggen, och ryggen blir inte glad åt det. Hålet sitter precis där fästet för bärremmen är, så det håller inte att bära på ryggen nu.
 
 
Har jag försäkring? Ja. Har jag kvitto? Nej, bara kontoutdrag. Är skaderegleraren på jobbet? Nej, hon har nog semester. Så jag vet inget. Får jag något på försäkringen? Vet ej. Om inte, betyder det ytterligare en utgift på 10 000. Jag kan ju naturligtvis sluta spela cello också.  I vissa fall (Atterberg, Roussel) skulle det nog vara att föredra, men jag tror inte att  jag vill slänga in stackelskyddet än.
 
 
Snart ska jag åka till Bilbao på vinstudieresa. Det är i alla fall roligt, förutom att det blir väldigt dyrt. Och inte minst detta är orsaken till att jag i år inte bor på Bokmässan 4 dagar från morgon till kväll. Som student får man gå på alla seminarier och allting för 750 kr, och det är ju billigt med tanke på att ett seminarium kostar tusentals kronor. Ni kan ju räkna ut varför jag läser och läser på universitetet vartenda år. Det är inte för att få se Jan Guillou ...Nåja. Det är massor av folk som inte går på bokmässor, och de tycks överleva.
Men mitt paraply skulle jag vilja ha tillbaka.
 
 
 
 
 
 
 

Det går så där

Nej, springer gör jag inte av en del orsaker. Men motionera bör man ju.  Själv har jag periodvis lite svårt med motivationen. Att göra det för att jag ska må bra och inte få tarmcancer eller osteoporos eller infarkt etc.etc. det slår inte igenom i min hjärna. Ofta kan jag få mig till motion ändå, för det är ju skönt efteråt i alla fall. Men jag behöver starkare incitament för att det ska bli något.
 
I ungdomens dar sprang man som en galning för att bli vacker för att något föremål för ens ömma låga skulle uppmärksamma att det brann. Det gick ju så där, kan jag tala om. Gudskelov.
Bantat har jag gjort sedan jag var 14. Inte hela tiden förstås, men jag minns Svensk Damtidnings bantningsbilaga 1959 med alla kaloriangivelser och en välformad flicka i ljusblå gymnastikdräkt framför en spegel på framsidan. Det gick så där kan jag tala om.
 
På 60-talet kom det några slags kex som man skulle erätta en måltid med. Då gick jag på gymnasiet i Borås;  var inackorderad hos en tant, och det gick så där kan jag tala om. Jag åt både hennes mat och det där kexet.
 
En gång var jag med i viktväktarna och det gick så bra så att en väktare ringde och sa att jag inte fick vara med längre, för jag hade gått ner för mycket. Det var en lycka att äntligen vara ack som ett fjun så lätt. Men säg den lycka som varar beständigt.
För att göra en lång historia kort, så har jag hittat fram till något slags jämvikt som passar till min längd genom att utesluta bröd, pasta, potatis, socker (förstås) och vitt mjöl så mycket som möjligt.
Så att bli smalare är inte längre något incitament för att vara motiverad för motion. Jag är en lagom tjock dam med mina bästa år bakom mig.
 
Friskis och svettis har jag hållit på med av och till sedan 1985. Ganska mycket av faktiskt. Jag vill ju inte gärna få ondare än jag redan har överallt, och jag har en viss förmåga att få ont i fötter och axlar. Nuvarande aktivitet består av seniordans en gång i veckan, och det är verkligen ingen dans på rosor, om någon trodde det. Synapserna går varma och svetten rinner både här och där.
 
Men det räcker ju inte enligt alla förståsigpåare. Jag måste nog uppsöka Friskisgymmet också. Där är min ömma punkt, för det är så tråkigt.
 
Idag har jag börjat höstens vandringar uppå Skansenkronanberget och ner igen med mina tunga stavar. Det är inte så enkelt som det kan tyckas. Först ska man hitta några kläder och det är inte det lättaste i det här huset. För tillfället har jag mina kläder i ett avstängt rum där det står en värmefläkt och torkar muren efter en vattenskada. Dessutom går garderobsdörrarna inte att öppna på grund av ett snickarlager. Nåväl, när jag hade hittat ett par byxor upptäckte jag, att det inte fanns någon ficka för mobilen. Det måste ju finnas, eftersom jag har stavar i händerna. Hittade nya byxor men upptäckte att de var väldigt mycket för stora och skulle de verkligen sitta uppe med en mobil i fickan? Jag prövade, och ja, kanske, om ingen rycker.
Detta kan jag förmå mig till genom att ha tänkt ut att jag ska ta ett foto från samma ställe varje gång och göra ett hösten kommmer-album. Jag är en frenetisk fotograf. Då får jag också vila mig en stund på en lämpligt utplacerad soffa. Jag satte igång Run keeper och S Health och tänkte att något skall väl fungera. Det gick så där kan jag tala om. Inget av fotona jag tog sparades. Kameran fungerar tydligen inte när man har  sådana där motionsprogram i gång. Måste tydligen gå i morgon också ...
 
Jag har i alla fall gått 0,67 km och förbrukat 38 kalorier!
 
 Eftersom kameran inte fungerade idag, kommer här ett foto från förra hösten. Här brukar jag stanna och titta uppåt och konsterar att världen tycks bestå.
 
 
 
 

Den fjortonde sommaren

 Sommaren ebbar ut liksom bloggandet. Det känns som "ett rapande i intet" för att citera författaren Urban Torhamn, som jag aldrig hade hört talas om.
Kanske är det precis det det är. Inte många hör mina rapningar. Det blogginlägg som ständigt får nya läsare och kommentatorer är  "Miljonlotteriet är en bluff". De flesta håller med, en del påpekar argt att de faktiskt har vunnit 4 miljoner. En del kommentarer publiceras inte; jag vet inte varför, då blir de i alla fall arga för det. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Lotter köper jag inte heller.
Sommaren 2014 går till historien som skogsbrandens och kalasens sommar. Vi var aldrig direkt hotade, men om Norberg hade fått evakueras, så hade det varit en enkel sak för elden att svinga sig i trädtopparna och hota vår by. Jag hade gjort i ordning lite saker som jag ville ha med för jag ville inte bli överraskad. Norberg klarade sig med ett nödrop. Vi var insvepta i tät rök och ibland såg man knappt grannens hus.
 
 
 
 
Kalas är man tvungen att ha ibland, och denna sommar var det dags för oss. Det är roligt, men jobbigt. Fast visst är det roligt att folk vill komma överhuvudtaget. Tänk om det var tvärtom.
 
Något takfönster får jag inte, för Händige Herrn tycker att han är för gammal för att klättra på taket och såga.Det tycker jag nog faktiskt också. I stället ska det bli ett spröjsat fönster med spegelglas i att ha på väggen över det riktiga fönstret för att öka ljuset i storstugan. Det har jag börjat att ta bort färgen och kittet på, men värmen och röken gjorde att jag kom av mig. Men det är ingen brådska. Det kan bli nästa år, om man råkar leva fortfarande. Annars spelar det ju ännu mindre roll.
 
Som kulturtant har jag också ställt upp, t.o.m. i Gp:s bildtävling. Tyckte att det kunde passa med en tantbild bland alla hoppande badare och solnedgångar och hundar som äter glass. I dag, måndag, skall det avgöras vilka som vinner. Det är inte allt för svårt att gissa vem det inte blir. Men här är bilden.
 
 
 
 
Bilden är något arrangerad, men sant är att vi båda två hade läst boken om Emma Zorn innan vi åkte upp till Zorngården för att se allting i verkligheten.
Några böcker har jag hunit med, fast ännu fler Wordfeudmatcher och Quizkamper. Tyvärr också några tusen Shoot Bubble, bana 113.
Den roligaste var nog "Grejen med verb" av Sara Lövenstam. Den tråkigaste "Morfar skrev inga memoarer" av Gustav Fridolin. Han är en bra person men ingen författare.
En som jag måste titta i igen är "Göra kärlek" av Mats Söderlund. Så många bra formuleringar! Man får verkligen syn på sig själv. Om männen, som den egentligen är skriven för, får syn på sig själva, är en annan sak.
 
När jag får syn på månen, blir jag smått galen. Jag är en ganska dålig fotograf men försöker envist att bli bättre, och så fort månen dyker upp, skall jag ut och fotografera. precis som många andra, som rycker fram kameran så fort månen visar sig. Utan stativ, utan att se riktigt bra för det är ju så mörkt, chansar jag på inställningar, och ibland blir det riktigt snyggt.
 
 
 
Den här bilden heter "Det ryker på månen", för den är tagen just när det rök som värst. Det påminner mig om bibliotekarien på Högsbo bibliotek, som blev helt ställd när en låntagare frågade efter "Det blåser på månen" . . -Vad är det? sa hon.
Det tycker jag fortfarande är konstigt.
Dessutom var hon inte snäll.

Hur svårt kan det vara?

-Hur svårt kan det vara! utropade jag på senaste bokcirkeln, väl vetandes, att det möjligen kunde vara det. Svårt alltså.

Vi läser Alice Munros noveller, en samling som heter ”Nära hem”.

Från början var jag inte helt förtjust; jag tyckte inte att de handlade om någonting. Men med tiden, när vi hade pratat om novellerna i cirkeln, ökade min förståelse och jag började upptäcka saker tack vare mina läsvana cirkelkamrater. Men inte var väl novellerna ändå så märkvärdiga …

-Jag tror att vi allihopa kan åstadkomma en novell av det här slaget, klämde jag ur mig.

 Jag vet vilka pärlor somliga i min cirkel kan åstadkomma, och jag tror faktiskt att resten också  skulle kunna åstadkomma en novell, om den bara sutte ner och toge tid på sig.  

Til min förvåning föll mitt förslag i god jord. Alla började tänka sig själva som inte bara läsare utan också skrivare.

Visst har jag skrivit en massa blogginlägg i många år, men en novell …då måste man ju ha en bärande idé. Hm. Har jag någon idé?

Jag vet inte. Är det någon som har en idé åt mig? Det är i alla fall roligt att tänka på.

Alice Munro kräver lite tillvänjning. Efter hand börjar man förstå, att det faktiskt kunde räcka till ett Nobelpris.

Men det ska bli minst lika spännande att läsa våra noveller ….

 

 

 

 

 


Tiden är ingenting

Så konstigt att det var 50 år sedan jag tog studenten. Ofattbart. Vad är tid? Tiden är ingenting.
 
Politikern och jag kom samtidigt med våra olika bussar och tåg. Vi gjorde sällskap till träffpunkten och på en kilometer hade jag fått hela hans liv rekapitulerat. Mitt var inget att tala om.
 
Så roligt det var att återse folket. Inte så konstigt att det tog några sekunder innan tioöringen damp ner.
(Ja, på vår tid fanns det tioöringar. Och det var sådana man stoppade i telefonautomaterna.) Visst hade några fått några kilon extra och några hade smalnat av, hårfärgerna var sällan desamma som förr och en del killar hade en blå nyans i ansiktet, en del hade en frisk golfbränna på skulten; man såg spår av svunnen skönhet, men visst var vi desamma. Vi som i tre år delat ljuvt och lett, hukat undan Rosanders spottande svador, kopierat laborationer så att Sprithalten skulle bli nöjd, pustat under Tjofilas hårdhänta regemente och tröstat oss med smågodis och kokosbollar.
 
 Vi var många som tog studenten 1964, 168 stycken. Jag gick på Allmänna linjen språkliga grenen. Det fanns också en social gren på den linjen. Dessutom fanns Latinlinjen, hel och halvklassisk gren, Reallinjen, 3- och 4-årig, biologisk och matematisk gren.
På studentexamen var det  munta med censorer, som skulle fria eller fälla. En kamrat klarade inte muntan utan fick faktiskt gå ut bakvägen. Det sas att hans mamma hade hyrt en massa porslin för festen. Grymt var det på den tiden.
93 stycken hade nåtts av jubileumsinbjudan och tackat ja. Tjugo hade laga förfall eftersom de hade haft oturen att dö.
 
 
 Igenkännandets glädje! Javisst, det är ju du! Ibland var man dock tvungen att ha ett kompletterande namn från gymnasietiden innan synapserna kopplade upp sig. Så många öden, så mycket liv som har passerat, och vi hinner bara glänta på livets dörr en kväll i maj.
 
Största överraskningen var återseendet av en kollega från Komvux. Vi gapskrattade när vi förstod att vi hade arbetat på samma arbetsplats i många år utan att ha en aning om att vi var studentkamrater från Borås. Vi gick alltså på olika linjer.
 
I min egen klass kände jag igen allihop. I de andra klasserna var det si och så, men de som vi  läste spanska och tyska med och som gick på latinlinjen,  kunde man efter viss ansträngning minnas, när man hörde namnet. Men för vissa var det lite klent med hågkomsten.
 
-Å, du hade kort, alldeles vitt hår, minns jag, sa jag.
-Hade jag det?
 
-Hej, våra pappor var lantmätare och vi har hälsat på hemma hos varandra.
-Jaså, vad heter du då?
 
-Hej, du var min bordskavaljer på studentbalen.
Var jag det?
 
-Vad hette du?
-Anne Marie Larsson hette jag på den tiden.
-Jaså, dig minns jag inte.
 
(Jag påminde inte den damen om att jag satt i intagningsnämnden på Skara seminarium när hon sökte in. Det var oerhört pinsamt för oss båda eftersom hon var en studentkamrat som skulle göra ett muntligt prov. kände hon igen mig. Hon kom inte in.)
 
-Hej, jag åkte med dig i din bil varje fredag morgon från Svenljunga.
-Jaså, det minns jag inte.
 
Men det var en del, som mindes mig faktiskt, men jag tror nog att jag mindes flera. Jag lyssnade och iakttog, då som nu.
 
En av våra lärare fanns kvar, läraren i filosofi och religion. Han var 83 år och såg ut ungefär som om han också kunde gått i vår klass. När vi förhörde oss om några av de andra lärarna fanns kvar, förklarade han att han hade begravt dem allihopa.
Jag påminde honom om ett av hans citat, som vi tog till oss. Ett sant påstående vill jag minnas att det var.
"Gröna hästar med sex ben har svansen fram." Detta citat hade jag på väggen i många år.
 
-Man säger så mycket dumt, sa 83-åringen.
 
Vi talade om vår teckningslärare, Ragnar Horner. Konstigt nog var det flera som inte mindes honom. Han fick en son 1962 när vi kämpade med linearritning, men det berättade han inte för oss. Han var mycket strikt. Sonen fick i alla fall namnet Nils och sköts i Afghanistan den 11 mars 2014.
 
Vi har haft 5 jubileer. På det första (10-års) var det väldigt mycket skryt om jobb och bostad och resor och barn och hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte var så lyckad.) Samma på det andra. Sedan bytte skrytet fokus och på 30- och 40-årsjubileet var det mest barnens jobb och barnbarn, som om barnbarnen var ett mått på hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte hade några barnbarn.)
 
Nu hade de flesta taggat ner, tilltufsade av livet, av skilsmässor, av barn som dött, av olika krämpor, alkohol, utbrändhet, artros, hjärtat, ögon och annat och med en medvetenhet om att vi befinner oss på upploppet och att alla kanske inte hinner fram. Till vad? Till 60-årsjubileet kanske.
Var det ett förebud att ambulansen fick komma och hämta två personer?
 
En liten aning fanns dock kvar av den välkända känslan av att man förflyttas 50 år tillbaka i tiden och blir sedd så som kamraterna såg en då. Det avtrycket som man en gång gjort är väldigt svårt att skaka av sig och ersätta med ett annat. Särskilt om man fortfarande inte hörs när man försöker säga något. Tiden är för kort, ingenting faktiskt. Men det kändes väldigt mycket bättre nu. Kanske håller man på att bli stor?
 
Jag försökte fråga om mina kamrater skulle valt samma yrke igen om de kunde välja om. Läkaren skulle definitivt välja samma igen. De lärare som satt vid bordet just då skulle nog välja samma men skulle kanske inte haft något emot att pröva någonting annat. Men jag skulle velat fråga alla 93.
Det är ju för att jag hann att ångra mig ordentligt när Komvuxskutan i Göteborg gick i kvav. Om inte om hade varit hade jag kanske varit cellist, journalist, författare och suttit i Svenska Akademien eller konstnär av något slag ...  nåja. Men det finns faktiskt en hel massa yrken som jag inte hade en aning om när jag var en ung och tyst student. Det var synd, men jag är ju student igen. Vad månde bliva ...
 
Träffen började med en förhandsvisning av Borås nya textilcentrum med bl.a. textilhögskolan och museet i nygamla lokaler. Det ska invigas den 23 maj. Utanför höll de på att sätta upp ett konstverk, som nu är täckt med ett skynke, för att ingen ska få se det före den 23 maj.
Så här såg det ut:
 
 Klicka på bilden, så blir den stor.
 
 Inne var det stiligt också. Bl.a. hade Victoria glömt kvar sin bröllopspresent, som hon fick av Borås stad.
 
Foto: Lena Nyberg
 
 
 
 Här står den i den stora hallen. I förgrunden lyssnande f.d. gymnasister.
 
Finge jag bestämma, skulle vi träffas igen, snart. Om tio år kan det vara försent för många.
Även om tiden är ingenting.
 
 
 
 

Ett öga vitt

Det började när jag stod på Folkteaterns scen och sjöng i Brechts "Den heliga Johanna från Slakthusen". Vi fick inte ha glasögon på scenen men ändå kändes det som om jag hade glömt att putsa glasögonen. Vi skulle stå stilla och sjunga och sjunga långa stunder och vi fick naturligtvis inte blunda. De oerhört starka scenspotlightarna lyste rakt in i mina ögon. Jag kände att det inte var bra, men vad gör man? Säger en statist till regissören att du får hitta på en annan scenlösning här, för jag kan inte stå så här? Nej, man härdar ut.
 
Så småningom fick jag konstaterat att jag hade drabbats av starr. Jag pep lite försiktigt hos läkaren, att jag hade stått i strålkastarljus ganska många gånger, men visst inte. Starr får man inte av det.
Men man kan få det av starkt solljus.
 
Jag vet att det debuterade då, men att övertyga en läkare om det, det är som att trycka in en fyrkantig plugg i ett runt hål typ. Visst, det kan ha varit på väg redan, men jag är övertygad om att det blev mycket värre under den där tiden. Inget att göra åt så här i efterhand och riktiga skådespelare har ju andra möjligheter att påverka sceneriet.
Första gången för ett par år sedan när jag sökte för detta, viftade läkaren bort det och sa att det inte var någon ko på isen. Fast det sa han inte, för han var iranier.
 
27 november förra året fick jag tid andra gången, nu på Aveny ögonklinik. Eftersom det är en privat klinik, remitterades jag till Mölndal för diskussion och ev. operation. I slutet av februari fick jag brev från Mölndal, som hälsade att de hade då rakt inte tid med mig, så jag remitterades till Aveny Ögonklinik. I slutet på mars fick jag brev från Aveny som hade bokat operationstid för mig den 23 april. Någon diskussion var det alltså inte tal om längre. Jag hade velat diskutera om jag kanske var ovanligt kinkig som ville se bra och det finns ju så mycket annat som är värre här i världen.
5 månader tog det. Orkar inte fundera på hur vårdgaranti fungerar.
 
Gråstarroperationer är de vanligaste operationerna som utförs. De brukar gå bra nästan jämt, ungefär som kärnkraftverken. Aveny gör 15-20 operationer om dagen.
Någon med insikt i läkarvärlden har sagt att många ögonläkare är iranier, för det går att tjäna pengar på ögonoperationer. Jag har bara träffat tre, så jag vet inte. Men de tre var iranier.
Jag kan annars tänka mig en annan orsak till att bli kataraktkirurg. Man opererar på löpande band, det går fort och man behöver inte prata med patienten. Om patienten pratar, kan ju det löpande bandet stanna.
Det är anledningen till att jag föredrar svenska läkare. Jag vill kunna kommunicera.
 
Läkaren frågade mig om jag ville ha lugnande. Jag sa nej tack, för jag kände mig ganska lugn och litade på att han kunde. Då kom han med en mugg lugnande slurp. Jag, i min operationsklänning och mössa, vågade inte dra upp en diskussion, för då hade kanske Ali uppskäraren blivit nervös. En patient som pratade! Som inte betedde sig som de andra delarna på löpande bandet.! Nej men usch. Lappen som jag plitat ihop om mediciner och närmaste anhörig var det ingen som frågade efter. Jag frågade om jag skulle lämna den, men läkaren svarade något obegripligt, så jag vet inte.
 
Sen gick det fort, som jag visste. Det kändes ingenting. Visserligen såg jag knappt någonting, men det kommer väl, tänkte jag. Men det visade sig, att det bara var det ena ögat som såg ordentligt. I det andra var det vitt.
 
Man blir ju lite orolig. Jag försökte ringa för att fråga om det var ok att det flimrade och var helt suddigt. "Tyvärr tar vi inte emot några samtal idag". Ringde på rekommendation till Mölndals ögonklinik. Damen i telefonen sa:
"Jaså, har du opererat dig på stan?" Ungefär som om jag raggat upp en kirurg på en nattklubb och lurat med mig honom upp på rummet och blivit opererad. Efter tio minuters väntan i telefonen kom damen tillbaka och sa "det kan inte vi veta för vi har inte dina papper här."
Nu efter två dagar ser jag något bättre. Men det känns inte helt ok, och jag skulle önskat lite bättre omhändertagande efteråt.
 
 
Volvobilar får ju åtminstone någon som tar hand om dem och vårdar dem ömt när de lämnar löpande bandet.
 
 
 
 
 
 
 

Åååå, hur ska jag nånsin ....

Nästan alla människor flyger och far över hela världen nuförtiden och de flesta har varit på konstiga platser, men ingen har nog fått en resa till Nossebro i födelsedagspresent av två väninnor. Det fick inte jag heller, men täcknamnet var under glada fniss just Nossebro. Självklart låtsades jag inte fatta någonting, men man är ju inte född i farstun, så jag räknade ut att Nossebro egentligen betydde Toscana. Detta på grund av vissa omständigheter, som t.ex. att en av väninnorna har en dotter där. Händige Herrn, som var indragen i komplotten trodde inte att jag begrep något (inget ovanligt i och för sig)( att han tror det alltså), så han sa åt mig att skriva en lapp med resmålet a la Leif GW och lägga i ett kuvert för att öppnas efter hemkomsten. Det gjorde jag.
Jag var tillsagd att ha en liten resväska packad, passet framme och vara försedd med euro. Redan här blir man ju misstänksam. Skulle de vara så internationella i Nossebro?
 
Den 3:e april (Doris Days 90-årsdag) begav vi oss alltså till Göteborg City flygplats. Vi, det var alltså mina två väninnor, vilka utan att från början känna varandra så väldigt väl, hade kokat ihop denna present åt mig, och jag.
 
 
Så här såg vi ut då. Vi sjöng oavbrutet "Vi ska ha roligt sa gummorna de små etc." De två gummorna som skall hedras för detta överraskningspresentreseinitiativ heter Eva Bergholtz Tålig och Ulla-Karin Snaar.
 
 
Vi landade i Pisa, hämtades av två infödingar och forslades till FLORENS! Jag måste väl erkänna att jag inte var 100 på det slutliga målet; det kunde ju varit Pisa eller där i närheten. Därav utropet på Facebook:
- Jösses, jag är i Florens!
 
Infödingarna (Maja Snaar och Filippo Conservi) hade bokat en lägenhet åt oss vid Arno och vi tappade nästan andan när vi hade klivit in genom den ganska oansenliga dörren. (Dörren t.v.)
 
   
 
Vi kom in i en etagelägenhet (tre våningar), som visade sig vara inredd av en designer som jobbade för Gucci. 
 
 
 
Vardagsrummet på bottenvåningen
 
 Väntande välkomstvin (Montepugliano d'Abruzzo). Vårt försök att öppna vinflaskan utan korkskruv med hjälp av en herrsko misslyckades, eftersom vi saknade herrar vid tillfället.
 
 
 
Trappan upp till köket
 
 
 
Köket
 
 
 
Biblioteket var arrangerat på golvet.
Här samsas routern med bl.a. en bok med Molières pjäser, utgiven år 1799.
Vi repeterade en av dem.
 
 
 
Okonventionell belysning i mitt sovrum.
 
 
 
Men detta är inte godkänt!
Mina möbelomklädningsfröknar Hedvig Mott och Astrid Bengtsson skulle  rysa!
 
 
 
Ett rum med utsikt.
 
 
 
Bilden är arrangerad ...
 
 
 
Trapphallen var gudomligt vacker, tyckte vi.
 
Förra gången jag var i Italien, 1994, köpte jag skor, som har hängt med på snart alla konserter jag har gjort sedan dess. De såg ut så här:
 
 
Tyvärr tycks jag ha tappat den ena. Kanske blev den kvar i Göteborgs universitets aula efter en konsert. Verkar lite knäppt att gå och fråga ett år efteråt. Men bästa sättet att hitta den är ju att köpa ett par nya konsertkängor, så det gjorde jag med hjälp av familjens generösa bidrag till reskassan.
 
 
 
 
Konsertkängor
 
Många har ju varit i Florens, inte bara japanerna och mina två barn. Därför behöver jag inte presentera sevärdheterna, för dem känner alla till. (Jag vet nämligen hur det är att sitta och titta på diabilder från Egypten och få höra allt om pyramiderna och "Snifixen" (han sa så), som om fotografen var den förste som hade gjort den resan.)
Men för mig var Florens första gången.
 
Ponte Vecchio är ju ett måste i Florens. Man måste fotografera den och gå på den. 
 
 

 
 
 För 18 år sedan satt en mig närstående konstnär, som önskar vara anonym, på Ponte Vecchio och målade akvareller. Det gick ganska (väldigt) bra, och jag har i min ägo ett antal utsökta miniatyrer.
 
 
Det här ser ut att vara Ponte Vecchio målad av den anonyma konstnären.
 
En annan kändis i Florens är ju statyn av David. En kopia står ute i friska (?) luften och originalet inne i ett museum. I slutet på 90-talet var en  annan mig närstående familjemedlem på skolresa med sin musikklass i Florens.  Snäll som han var, den lille gossen, köpte han en present till sin mor. En musmatta  med detta motiv tyckte han skulle passa henne.
 
 
 
 När musikfröknarna lyfte på ögonbrynen, sa den lille gossen:
-Mamma är så intresserad av konst.
 
På väg till flygplatsen fick vi naturligtvis tillfälle att titta på det lutande tornet i Pisa.
 
 
 
Unikt att få tornet med på bild utan japanerna, som verkligen är med överallt. De brukar stötta tornet på sina bilder. Men vi var tidiga och tänkte egentligen mest på frukost.
 
 
 
 
 
Det fina med frukostar i Italien är ju att man kan glömma alla rekommendationer och med dem det dåliga samvetet. Det finns bara bakverk med utsökt klet i och cappuccino. Här på bilden sitter de fantastiska kvinnorna, vilka jag har att tacka för överraskningsresan till Nossebro. Mille grazie!
 
I bakgrunden pisatornet, som jag äntligen fått rakt med hjälp av Photoshop.
 
Snipp snapp snut, så var denna trevliga resa slut.
 
(På min lapp i det igenklistrade kuvertet stod det: Italien, Toscana, Pisa, Empoli, Florens.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Konstnärens rätt att vara som han vill

Ja, jag skriver han, för det är nästan undantagslöst fråga om hannar, som ni säkert redan förstår.
 
Jag har en vän, vars far var en ganska erkänd konstnär. Jag har mycket ofta varit med och framfört dennes verk under årens lopp. Det är ömsom vin, ömsom vatten, om ni frågar mig. Om ni frågar andra, så är han lysande och borde höjas till skyarna ännu mer. Om ni frågar min vän, så har h*n tagit avstånd från sin fars verk, eftersom fadern tog avstånd från sin familj. Han dök upp någon gång och visade sig och barnen undrade väl i princip vad det var för en farbror. När konstnären fick barnbarn, så var det inte det minsta intressant, för konstnären var då i full färd med att lägga ytterligare ett antal kvinnor för sina fötter och tillverka nya barn och  konstverk.
 
När min vän antydde något om sina reservationer för sin far inför andra personer, försökte dessa att få honom att förstå, att man måste förstå en konstnär, han måste ju få utlopp för sin kreativitet. Det kunde inte min vän, och det kan inte jag heller. Det sägs att man inte ska blanda ihop konstverket med konstnären. För ett barn är det naturligtvis omöjligt. För mig också, särskilt om jag känner till båda. Får jag veta något negativt om en konstnär, kastar det omedelbart en skugga över verken och jag ser dem, hör dem, läser dem i ett annat ljus. Eller inte alls.
 
Efter att ha läst "Blåbärsmaskinen" läser jag inte längre Slas.
 
Eller som en annan av mina bekantas bekanta sa, efter att ha varit gift med en legendarisk musiker i många år:
-En sån stor musiker och en sådan liten människa.
 
Det får gå åtminstone ett par århundraden om man ska kunna ha överseende. Gesualdo är ett typexempel.
 
 

Min bästa gren

Piraten lär ha varit bra på det också. Hans gravsten är ju berömd:
 
 
 
 
 
 
De handlar alltså om prokrastinering. Jag är i det närmaste expert på det, särskilt när det gäller en speciell sak. Kropp och själ i P1 tyckte, att det var värt att ha ett program om denna företeelse. Man fick ringa in och be om råd. Men jag lyssnade inte då, utan jag sköt upp det till framtiden som var idag, så jag får väl försöka diskutera med mig själv. Nu vet jag att jag inte är alldeles ensam om att vara bra på detta, men mina jämbördiga bloggläsare kommer av kända orsaker inte att kommentera detta inlägg, åtminstone inte den dag som är. Kanske en annan dag, ett annat år.
 
Jag är medveten om, att jag inte är ett dugg bättre än en man i bekantskapskretsen, som en gång för längesedan cyklade från Västerås till Söderbärke för att hälsa på oss. Frun och barnen hyrde han en bil åt. Det är 8 mil och det tog väl några timmar. När han kom fram, gnällde han väldigt över att det var sådana fruktansvärda backar  på vägen. Jag hade god lust att skrika åt honom:
- Men varför i h-e cyklar du då? Du får väl ta vägen som den kommer om du nu är så korkad så du cyklar frivilligt i 8 mil! Eller låt bli att cykla.
 
Detsamma, fast med ett annat verb, kommer den eventuelle läsaren att vilja skrika åt mig när jag har berättat färdigt. (Varför låter det bättre med eventuelle än eventuella? Det är ju knappt några män, som läser det här inlägget?)
 
Hur som helst, jag vill öva cello varje dag men jag övar inte cello varje dag. Varje dag tänker jag nu måste jag öva cello, men kroppen lyssnar inte. Den gör allt annat först. Dricker kaffe, spelar WF, spelar Quizkampen, sover middag, facebookar, chattar, bloggar etc.etc. Varför måste jag öva cello? Jo, för den eminenta orkestern jag är medlem i (Cappella Summarum) har konsert i slutet på mars. Och man vill ju inte bli pinsam.
 
En av förklaringarna till att det inte går som smort vill jag tro är allt mackel med en cello. Den är inte som en flöjt, tuta och blås.(Min cellolärare sa en gång att "flöjt är inget instrument. Det är bara att hålla ut den  genom fönstret så blir det ton".) En cello bor vanligen i ett fodral med många knäppen. När det ska övas, ska den packas upp, stråken ska tas ut, fodralet bäras bort, notstället ska plockas fram och monteras upp, lampan monteras på, (den är motsträvig) stackelskyddet för golvet ska plockas fram och sättas fast under de två främre stolsbenen, stolen ev. hämtas från köket, stråken ska hartsas, noterna ska sättas upp, penna ska hämtas (gärna suddgummi också), rätt glasögon för notställsavstånd ska hittas, cellon ska stämmas fast det är det enklaste; förresten måste nog blommorna vattnas först och borde jag inte lyssna på Mendelssohns skotska symfoni en gång till på Spotify (här) (här) (här och här) innan jag börjar? Lägg därtill att mycket av det uppräknade ska letas upp först. I det här huset kan man inte ens vara säker på att ens BH ligger där man la den dagen före.. Leta och leta. Ibland är jag så trött på att leta, så jag ger upp innan jag har börjat. Jag hittar det säkert inte ändå. Lättare att kolla något skojigt i datorn. Den står i alla fall där den ska.
 
Jag har åtminstone ett övningsrum. Det har jag ärvt efter barnen, som delade på det när de bodde hemma. Det är på hela 6 kvadratmeter, en jungfrukammare. Barnen delade det på höjden, 3, 65 m. Men där har flyttat in en massa andra grejer också, som det plägar göra när det inte finns förvaringsutrymmen. Ibland kör jag in stråken i väggen eller något annat.
 
Belamrad jungfrukammare
 
 
Stackelskydd i pockenholtz med inläggningar i lönn; i rundeln mitt monogram i björkrot.
Verk av konstnären Kjell Sjögren.
 
Min notväska. Kan ni se vad lejonet är gjort av?
 
Jag har tänkt att om jag bodde i en sekelskiftsvilla med stora härliga rum, då skulle det gå som en dans att öva...
 
Jugendvilla i Strömsfors
 
 Nu är det dags för läsaren att ropa :Men varför slutar du inte spela cello då om det är så jädrans jobbigt? Lägg dig på soffan och spela mobil!
Svaret är: man vill ju inte dö. Än.
 
En sekelskiftsvilla är troligen ingen lösning enligt "Kropp och själ". Enligt redaktionen beror prokastrinering på att man inte har tillräcklig förmåga, att man inte får någon belöning i det man gör. Nej det är då visst och sant. Ingen kommer in med jämna mellanrum och säger å, vad fint det låter. Det ska bli roligt att lyssna till den konserten. För det låter inget vidare att öva en enskild stämma, särskilt inte när jag övar.  Och då är det inte tillfredsställande att göra något; det kan ju vem som helst förstå.
 
För andra kan det handla om att betala räkningar i tid. Inte kommer elbolaget hem och säger "Å, vad fint du betalade! Tack tack." Man vill ha belöning eller uppskattning för det man gör, och därför är det så mycket roligare att dricka kaffe, lägga in skojiga bilder på Facebook eller blogga, åtminstone när man får kommentarer.
 
Lösningen enligt P1 skulle vara att man satte upp delmål. Man skulle försöka betala en räkning i tid. För mig skulle det då betyda att jag kunde packa upp bara stråken. (Korkat.) Eller börja öva på en takt i taget. Kruxet är bara, att det är så jag gör jämt.  Det är liksom hemligheten, att man övar speciella passager. Så det gör jag redan OM jag övar. Jag är egentligen expert på att tala om hur man övar; jag är utbildad på det och har praktiserat det på två egna och en massa andra barn. Om det gick bra?  Nej. Jo, en elev har jag lyckats med, han som är kapellmästare i På Spåret och spelar med Håkan Hellström. Eller lyckats och lyckats. Han kan i alla fall försörja sig på sin musik.
 
Ja, jag om någon borde veta. Anden är villig men köttet är svagt.
 
Belöningen kommer på konserten. När man har repat med orkestern så mycket så att man åtminstone vet åt vilket håll stråken ska gå och när man ska vända blad. När hela orkestern galopperar mot samma mål, när man kan segla iväg i de vackra cellosolona och känna sig innesluten i samma musikaliska korsett som alla de andra (tom. blåsarna), ja då kommer belöningen; en eufori, som är svår att beskriva.
 
 Inte bara Berlinfilharmonikerna kan ...hrm.
 
 
Men det är så långt dit.
 
Om någon, som läser detta inlägg, kommer på konserten söndagen den 30 mars 2013 kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg, lovar jag att bjuda på tårta. En annan dag alltså.
 
 
 
 
Kanske inte en sån här, det är ju en födelsedagstårta. Men en annan tårta.
 
 
 
 
 
 

Inför studentjubileet

Som framgått på ett annat ställe har jag varit på bio och sett "Återträffen", Anna Odells film om klasskamraterna. Med mig hade jag Händige Herrn, vilket kan tyckas vara alldeles naturligt, men om man vet att det var första gången på 16 år, så förstår man att det var kors i taket. Senast var det den första Harry Potterfilmen som vi blev meddragna på av en numera tragiskt avsomnad kamrat. Jag går på bio en del, men Händige Herrn brukar vänta tills filmerna kommer på TV ...
 
 
 
 
Ni som har sett filmen reagerade antagligen precis som jag. Ni minns antagligen er egen skoltid, när ni blev mobbade, eller, ve och fasa, var det jag som mobbade kanske? I folkskolan, som det hette på forntiden, var jag mobbad ibland, men inte alls i närheten av Anna Odells upplevelser. De flesta får väl höra att de har tjocka lår, att de har en barnslig mössa, inte ,får  vara med och leka och att deras pappa är dum, åtminstone om han råkar vara skolstyrelsens ordförande. Jag tror att jag uppfattades som om jag trodde att jag var något, för jag var duktig i skolan. Det föranledde nog många att tro, att jag var mallig för det. Sanningen var dock, att jag hellre hade velat komma först på 60 meter (istället för sist, 12,2 sek.) än ha alla rätt på provräkningarna. Jag hade lyckligtvis dock flera årgångar Kalle Anka hemma i ett skåp, vilket lockade kamrater, och Kalle var kanske mitt sätt att få vara med.  Men minnena bleknar och dessutom omformas de. Jag vet inte längre. Jag har en stark känsla av att jag försvarade en flicka, som verkligen var mobbad. Men jag vet inte. Det kanske är helt fel. Jag undrar vad hon minns, om hon tänker tillbaka på skolåren. Jag skulle kunna fråga, men det skulle kanske verka lite konstigt efter mer än 50 år. Ni som har Facebook har antagligen sett mitt skolkort, som jag har som omslagsbild. Där kan ni gissa dels vem som är jag förstås, dels vem det var som var mobbad och som jag tror att jag försvarade. Ibland åtminstone. Eller?
 
I vår firar min avgångsklass från gymnasiet 50-årsjubileum. Hur kan det vara möjligt? Jag har sett min fars bilder från hans 30-årsjubileum, och det var gubbar, verkliga gubbar... Vi, i synnerhet jag, är ju inga gubbar. Visst det är en annan tid, men tidens tand gnager väl lika envetet. Han fick aldrig fira något mer jubileum, men om jag lever och inget annat roligare inträffar, ska jag försöka åka på mitt.
 
Jag tänker lite på Anna Odell nu. Tänk om jag skulle ställa mig upp och säga vad jag inte kunde formulera på den tiden. Det är helt otänkbart. De flesta skulle undra vem jag var, om jag verkligen gick på Borås Högre Allmänna Läroverk? De kan säkert inte minnas mig. För så var det. På studentexamen presenterades alla elever (168 st) en och en på trappan under jubel och hejarop och fick ett aliasnamn. (Det tog tre dagar att ta studenten på den tiden). Min bästa vän kallades för "Sidovagnen" för hon hade förlovat sig med en som hade motorcykel med sidovagn eller något liknande som hon åkte med i. Jag presenterades som "Tystnaden". Ja, just det, Ingmar Bergmans film hade haft premiär. Jag blev inte så glad, men det var sant. Jag sa aldrig något frivilligt. Hade inga synpunkter som absolut måste ut offentligt. Än idag är jag likadan. Det värsta jag vet är när alla har pratat jättelänge om någonting och så vänder man sig till mig i all välvilja och säger "nu AM vill vi höra din åsikt!" Fastnaglad i ett hörn, måste avkrävas ett yttrande, nej då vill jag gömma mig; jag kommer inte på en enda vettig tanke.
Anna Odell pratade i filmen med några av sina klasskamrater, som hon aldrig hade pratat med under nio år. Jag funderar på om det finns någon i gymnasieklassen, som jag aldrig pratade med. Ja, den där politikern, som blev politiker kanske.Han pratade själv hela tiden då, men nu har jag närmat mig honom på Facebook, och säkert har jag förvånat honom genom att finnas.
Ändå framstår ungdomsårens mobbning och osynlighet som små problem om man har genomlevt vuxenlivets. Vuxenmobbning är mycket värre, för då går det inte att säga att "Jag vill också vara med och leka, jag vill också ha ett högt lönepåslag eller varför säger du aldrig mitt namn på konserterna eller varför sa ingen någonting till mig när jag slutade efter 27 år i kommunen etc.etc. Då är man gnällig och "överkänslig", i synnerhet om man är kvinna.  Jag hoppas att det inte ska bli värre för Anna Odell när hon blir stor. Men en ruskigt bra film gjorde hon, tycker jag.
 
Här skulle man kunna sätta in mitt studentkort. men det är så fruktansvärt fult, så jag gör inte det.
Vi förbigår det med tystnad.

Ett stycke tyg

 
 
Som några av er vet, håller jag på att släktforska. Inte nog med det; jag har också en hel del gamla foton att fundera över. Det är en historieresa bland människor och kläder och arbete och liv och död, förstås. Ingenstans blir man så medveten om sin egen förestående bortgång som i kyrkböckerna. Det verkar faktiskt som om ingen undgår döden. Eller som jag sa en gång hos en läkare i ett anfall av humor: Ska jag dö, så ska det då inte vara i XXXX (en ärftlig sjukdom som hon trodde att jag hade men som jag visste att jag inte hade). Läkaren, som var tysk, uppfattade inte skämtet.
Tack vare Photoshop kan man nu locka fram bilder ur det förflutna som man inte har kunnat se förut. Det är oerhört spännande att vänta och se, om man kan urskilja vem det är och vad fotot berättar.
 
I min gröna låda finns mängder med foton från min mors barn- och ungdom. Från min fars -bara några få. Det säger en del om de ekonomiska förutsättningarna. Jag gissar att det inte var helt vanligt med en kamera i hemmen i början av 1900-talet.
 
 
Här är min gröna låda.
Några julsaker fick visst vara med också. Det är ju snart jul igen.
 
Lille Ellen, som min mor kallades, föddes i Maspelösa i Östergötland 1913. Det ville hon aldrig erkänna, för hon tyckte att Maspelösa lät så bonnigt. Hon sa Linköping, vilket också står i födelseboken. Redan det måste ha varit ovanligt, för de flesta föddes väl hemma på gården på den tiden.
 
Lille Ellens pappa hade handelsbod i Maspelösa. Den såg ut så här:
 
 
 
 
 
Ingenting ska saknas i en välsorterad handelsbod. På originalbilden ser man att det står KRUT OCH DYNAMIT på skylten på väggen. Förmodligen är det min morfar Einar som står på trappen.
 
I somras fick jag tillfälle att göra en resa genom släktbygderna i Östergötland. Jag önskade mig till Maspelösa, där jag aldrig varit. Jag ville se, om det fanns något hus, som skulle ha kunnat vara morfars affär, ombyggt naturligtvis, men ändå. De historiska vingslagen skulle man ju kunna känna ändå. Maspelösa var inte stort, man var ute nästan innan man kom in. Vi vände därför och åkte tillbaka. Utanför ett hus kunde man stanna till, och jag klev ut och tog ett foto bara för att ha ett minne från Maspelösa.
Det såg ut så här.
 
 
Tja, inte alltför fagert, men i alla fall Maspelösa.
 
Nu har en expert på gamla kartor kommit fram till var handelsboden måste ha legat. Med hjälp av ett förmodat fördelaktigt  läge på en handelsbod, vägarna på bilden och husets utseende och Google Maps, var det just det huset jag klev ut och fotograferade fast från baksidan! Jag vet också vem som bor i det nu, och han ska få ett mejl så småningom. Jag är bara rädd att han inte är ett dugg historiskt intresserad av sitt hus ...
 
 
Klicka.
 
 
 Och så här ser det ut från ett annat håll. Jag tycker själv det är svårt med tredimensionellt tänkande, eftersom detta foto inte visar huset från samma håll som det gamla. Men experten är säker.
 
 
Hur som helst, åter till fotolådans hemligheter. Ett mycket bleknat kort på en parant dam med en elegant barnvagn såg ju spännande ut. Jag hade aldrig hört något om det kortet, förmodligen för att det hade varit bleknat så länge och ingen hade kunnat säga vem det föreställde. Jag photoshoppade det och se vad som kom fram:
 
 
 
 Se, vilken barnvagn! Vilken dam och vilket välmående barn! Det kunde ju vara vem som helst. Men hjärtat hoppade högt när jag såg täcket över barnvagnen. Det tygstycket finns i mina gömmor och jag har lekt med det som barn. Jag har alltid undrat vad det var, men inte ens Lille Ellen, min mor, visste det. Detta är nog ett av de  första fotona på Lille Ellen, taget omkring 1914 i Maspelösa.
Lille Ellens mamma var modist, vilket framgår av fotona i gröna lådan. Henne ska jag berätta om en annan gång.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bak ånglokens slöja

Det här är ett flygfoto över Olofström. Olofström ligger i Blekinge, och där bodde jag mellan åren 1945 och 1948. Det var inte mitt första hem; jag hade hunnit flytta ett par gånger redan, från Bengtsfors till Kristianstad och så till Olofström. När jag kom dit var jag ett år, så det är alltså här som mina första minnen uppstår. Och visst är det alltid lite skimmer över de första minnena, oavsett var man bor.
 
 
Mina föräldrar, min bror och jag bodde i den stora vita lådan vid torget. Det var ett konstigt hus. Vi bodde på andra våningen på framsidan och på fjärde på baksidan. På första våningen var det affärer, Hedbergs bokhandel bl.a. och i nedre vänstra hörnet var det en biograf. Där såg jag min första film, kanske 1947 eller -48. Den handlade om en gubbe som var stygg och inte tyckte om barn och i slutscenen hoppar alla barn rep på torget framför gubbens balkong och han har blivit snäll. Trots efterforskningar har jag inte kunnat få reda på vilken film det var. Är det någon som vet, så berätta gärna.
 
Om man har goda ögon, ser man på torget en liten glassvagn borta vid Konsum. Det är det vita huset med markiser. Dit fick min bror och jag gå och köpa glass. Jag vill minnas att en rund pinne med päronglass kostade 15 öre. Jag är fortfarande väldigt förtjust i riktig päronglass. Kanske är det vi som står där borta, om man tittar riktigt noga.
Ett skyltfönster hade rinnande vatten. Kanske var det fiskaffären. Det var i alla fall väldigt spännande att stå och titta på.
 
På baksidan av huset låg rangerbangården. Var det en rangerbangård? Det är så jag minns att de vuxna sa. Där var mycket trafik för mittemot låg redan då Volvos karossfabrik. Baksidan var också vår lekplats.
 
 
 
Här åker vi på en kärra. Jag är den lilla minsta i ljus overall
och min bror står längst fram till höger. Fina skor har jag.
 
 
 
Ett foto till blev det när mamma ändå var i farten.
Här står vi på en låda gården och vid trappan bakom låg biografen. Bollen var röd.
Undrar förresten om inte mamma tog upp den lådan och hade tvätt i resten av livet.
Tycker att jag känner igen hålet på locket.
 
 
Mycket trafik var det alltså på bangården. Ångloken rastade där och då släppte de ut ånga. Ingen av mina bloggläsare torde veta hur det låter, eftersom inte så många kan ha åkt ångtåg, men det låter fruktansvärt kan jag tala om. Ljudet kunde väcka upp döda och även tvååringar, som sov i ett rosa rum mot järnvägen. Det berättas att jag blev så rädd en gång och gallskrek så mycket att jag glömde suga på tummen och kom aldrig mera ihåg det. Faktum är att jag minns det, kanske inte just den gången, men jag minns skräcken, att vakna av ett hemskt dån i ett rum utan mamma.
 
 
 
Precis så här såg det ut, fast för mig var ju loken ännu större. Den här bilden är från 1946.
 
 En gång lekte jag med en flicka som hette Berit. Hon ville att jag skulle gå med henne hem. Hon bodde på andra sidan järnvägen. Det föll mig inte in att fråga någon om jag fick. Hon var ju stor, kanske 6 år, och jag var ju van att göra som de stora sa. Närmaste vägen var ju över bangården så vi traskade iväg. När vi kom hem till henne, fick jag inte komma in, utan jag fick sitta i trappan. De grälade där inne. Till slut ville jag inte vänta längre utan jag gick hem. Mitt på bangården hörde jag ett skri. Det var inte någon som blev överkörd utan det var min mamma som uppe på fjärde våning hade fått se en rosa prick som knallade omkring bland ångloken därnere. 
- Anne-Mariiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Mamma var väldigt arg och som straff fick jag inte smaka på hennes nybakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för bullar var så stora och min mun var så liten. Men det sa jag inte.
Man var väl inte dum.
 
Min pappa var lantmätare och hade kontor hemma och hade två kartritare som hjälp. Mamma var hemmafru, men hade ändå hembiträde. Det skulle man ha på den tiden om man var en fin fru. Hembiträdet hette Elvy och hennes uppgift var nog mest att passa mig. Hon kom till oss i Bengtsfors, följde med till Kristianstad och sedan till Olofström. Där blev hon kvar eftersom hon gifte sig.
 
Jag har varit i Olofström på senare år, men jag har inte kunnat gå in i huset och ännu mindre ringt på i vår gamla lägenhet. Allting är ju låst nu för tiden. Men vad jag gärna skulle vilja komma dit, även om det är renoverat till oigenkännlighet! Det skulle vara så roligt. Vem bor i hörnlägenheten vid torget nuförtiden?
På 80-talet hälsade jag på Elvy och hon kunde berätta saker som jag inte kunde komma ihåg. Det var fantastiskt. Det var som att öppna en dörr till det förflutna.
 
 
Här är Elvy och jag på balkongen.
 
Vad gjorde en fin fru då? Hon passade på sin man naturligtvis. Hängde upp hans kläder etc. Jag minns att hon städade, för en gång hade hon fått ryggskott och gick dubbelvikt med sopborste och sopskyffel.. Ganska ofta spelade hon piano. Ibland satt jag under flygeln och då och då gick jag runt en stol och släpade tummen i en fåra på stolen, som Erik XIV på bordet på Gripsholm, fast det visste jag förstås inte då. Jag minns att hon spelade Beethovens Pathetique.  Att den hette så kunde jag ju inte konstatera förrän många år efteråt, men jag minns ju hur den lät. Den var väldigt svår och mamma såg arg ut. Pathetiquen gillar jag alltså inte. Troligen var det dock under de där tråkiga stunderna under flygeln, som  mitt absoluta gehör utvecklades. Det är ju just den tiden  som det absoluta-gehör-fönstret är öppet i hjärnan.
 
Det var fyra rum i lägenheten plus ett serveringsrum. Där förvarades porslinet. En gång när jag satt på golvet i ett rum medan mamma höll på att bädda, upptäckte jag en råtta som smatt in bakom mammas symaskin. Jag undrade lite försynt vad det var som krypte, och sedan blev det en väldigt fart på de vuxna och min far stängdes in i serveringsrummet tillsammans med råttan och en kvast. Ett väldigt dunsande vittnade om vad som pågick och råttan fick  till slut krypa vidare till råtthimlen.
 
Förr i världen var det som bekant präktiga vintrar. Barns vinterkläder var också präktiga. Man paltades på och ställdes ut i snön nästan med armarna rakt ut. Så minns jag det i alla fall.
 
 
Här står vi och min bror får skotta snö medan jag får bara just stå.
 
 
 Här står vi allihop. Ganska gullig mössa hade jag i alla fall.
 
 
 
 
Påbyltad var det ja.
 
Och förr i världen hette det adventskalender och inte julkalender. Jag tror att jag fortfarande säger adventskalender. Det är ju det det är. Vi fick Aina Stenberg-Masolles kalendrar, och på en av dem minns jag en fågelholk till vänster. När jag nu kollar vilket år det fanns en fågelholk på hennes kalendrar, visar det sig att det var 1945. Jag var alltså 21 månader.
 
 
 
Min bror var 4 år äldre och därmed mycket bättre på allting och dessutom var han ju pojke. Jag anade tidigt att jag tävlade i en annan klass.
 
 
Här är det dags (1947) för min bror att börja skolan.
Bilden över det oändliga torget är tagen från vår balkong.
Jag tror att småskolan låg bakom husen t.v. någonstans,
men där är minnet inte så glasklart.
 
En gång varnade min bror mig för att äta det vita på apelsinskal, för då kunde man bli en ko. Jag minns exakt var i köket jag stod när han sa det. Lite skeptisk var jag väl så liten jag var och frågade mamma för säkerhets skull. Hon hade inte hört talas om just den åkomman.
Något av det vita har man väl fått i sig under åren, men så värst koliknande har jag väl inte blivit. Ja, det skulle vara när jag försökte spela Mamma Mu. Fast det blev inte så likt det heller.
 
 
Lite mera konsumtion av det vita på apelsinen hade kanske gjort susen.
 
 Pappa skrev dagbok om allt vad min bror gjorde som liten, men om mig finns bara antecknat att gossen hade fått en syster. Jag är glad att mamma hade en kamera.
1948 förstatligades Lantmäteriet och vi flyttade till Svenljunga. Men det är en annan historia!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Katten i granen

Sedan många år har vi gett katten i granen. En gran kan ju vara gles, spretig, sned, barrlös, ful och tråkig ...etc.
 
När jag var liten hade vi världens vackraste gran i mitt hem  Svenljunga. Den var alltid tät och jämn (utom en gång). Min mor köpte något som hette "Glattes Engelhaar" på Brobergs bokhandel. Det var långa, smala, släta glitterremsor som man fäste så högt upp som möjligt i granen, och så bredde man ut det "som ett vattenfall" brukade min mor säga. Hon sparade alltid det gamla glittret, som ju gulnade under året, ifall det skulle vara krig året därpå. Vi kunde ju inte vara utan glitter. Sedan hade vi förstås ljus och många kulor i olika färger, ganska små. Glitter på tvären i snygga girlanger. Bara mamma och jag visste hur man klädde en fin gran. Nåja, vi var ju ensamma i familjen sedan 1965, så det var inte någon som la sig i. Min far brukade tidigare hugga en gran i skogen. Han var god vän med nästan alla bönder i trakten, så det var inga problem. En gång hade han dock misslyckats totalt med granvalet. Jag grät, så han fick åka och skaffa en ny.
 
När jag blev stor, letade jag efter "Glattes Engelhaar" i affärerna, men det fanns tydligen inte längre. Jag letar fortfarande. Kanske finns det på någon julmarknad i Tyskland? Jag är beredd att åka dit för att leta.
 
När barnen var små, blev inte granen som jag ville ha den. Det kom allt möjligt krafs i den, som de hade tillverkat på dagis etc. Jag försökte hålla god min, fast ibland gjorde jag nog inte det. Då kanske jag smög upp på natten och rättade till det värsta.
Ett problem blev det när vi började fira jul i Dalarna. Kommer man till Dalarna den 22 december och ska försöka få tag på en gran, är det inte säkert att det går. Man säljer inte granar så ofta på de små platser som vi befann oss på. Man har egen skog eller också snor man en. En gång var jag tvungen att köpa två Bingolotter för att få en gran, som försäljaren i Smedjebacken råkade ha över hemma på sin altan. Det är enda gången som jag har spelat Bingo f.ö. Jag vann inget.
Det var efter det vi köpte plastgran. Den har gjort sitt nu och är också pensionerad.
Nej, julen är inte som förr. Men hittar jag "Glattes Engelhaar", då blir det gran igen.
 
 
Ja, vi har gett katten i granen. Men en liten, liten katt skulle trots allt inte vara fel.

En minnesvärd blogg

Ja, just det. Det finns en blogg som heter Minnesvärt. Idén med den är följande:
 
MINNESVÄRT är en folkbildande blogg som bedrev sin första kampanj 1–31 augusti 2013. Idén är att gästbloggare – allt från glada amatörer till publicerade författare – skriver om svenska kulturpersonligheter som har fallit eller riskerar att falla i glömska, inte minst bland personer som är födda efter 1980.
Nu under hösten har bloggens publiceringsfrekvens gått ner till en text i veckan i väntan på nästa kampanj som kommer att genomföras i januari 2014 och spinna på temat MUSIK.
 
Om nu någon misstänker att ni möjligen eventuellt, även om det är föga troligt, har en liten lucka i allmänbildningen, trots att ni inte är födda på senare tid, så kan jag rekommendera denna blogg.
Själv rodnar jag upp över öronen för att jag aldrig hade hört talas om Modesty Blaise när jag först hörde talas om henne. Och jag minns dåvarande ordföranden i min eminenta kör, som trodde att Göran Tunström var vaktmästare i kyrkan där vi just skulle ha vår första konsert tillsammans med honom. Mina barn vet inte vem farbror Sven var eller Lasse Lucidor. Nåja, farbror Sven kanske inte var någon kulturpersonlighet, men han hör ju i alla fall till radiohistorien trots att jag aldrig fick sjunga hos honom.
Naturligtvis kan inte alla generationer ha samma referensramar, men det är ju väldigt kul att titta in i andras, tycker jag.
Hur som helst, den 4 januari är det jag som skriver ett inlägg, och vill ni se vem jag skriver om, så får ni faktiskt titta in där, för jag tänker inte tala om det här!
 
 
 God hälg. Jaja, men visst är den gullig?

Som ett glas vatten

Det är inte så mycket bevänt med bloggandet nu för tiden. De flesta som jag brukade läsa har mer eller mindre lagt av. Jag också. Jag undrar varför? Endast den oförtröttliga Lotten.se strävar på, nu i december med sin julkalender. Omöjligt att förstå, som det heter i en julvisa.
 
För min del är det väl så att jag börjar inse, efter alla desa år, att mina skriverier inte tillför världen så värst mycket. Nej, förresten, det har jag nog vetat förut också.  Men ibland behöver man skriva av sig om någon har varit dum eller så, och då är det skönt. Jo, man skriver nog mest för sin egen skull. Men om man inte har något  som vill ut? Något verbalt alltså. Kanske man kan skriva ändå, som jag gör nu. Inspirerad av två noveller av Alice Munro, som min bokcirkel skulle läst tills igår, när cirkeln bröts och inte ens blev en litet segment, inser jag att man kan skriva om ingenting just och ändå få nobelpriset. Alice Munro är som ett glas vatten, som en beläst person i min närhet säger.
 
Vid den här tiden i livet är det skönast om ingenting händer. För om det händer något, så är det oftast av mindre trevlig art, någons sjukdom eller död etc. Eller också upprörs man (föräldrar i pressen, inte jag)  över att barnen inte får vara pepparkaksgubbar och tomtar i Luciatåget. På min tid, alltså 1954, när jag inte fick vara Lucia, vill jag minnas att de som inte kunde sjunga fick vara tomtar och stå i vrårna. Lucia kunde faktiskt inte heller sjunga, men hon behövde inte stå i någon vrå, för hon var ju söt.
Det var inte bättre förr.
 
 
Teckning av Pollyanna Wederspendh
 
Tidigare i höst inträffade dock Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum, vilket kunde ha omskrivits lite mer, åtminstone i pressen. Men GP, som tidningen heter i Göteborg, skriver inte så gärna om musik, som inte är av det populära slaget. Det finns helt enkelt ingen kompetent människa på tidningen, som vet att det existerar andra kulturyttringar än Håkan Hellström & Co. (Inget ont om honom, han är ok.)
Hur som helst, nu är det över och faktum är att det känns ganska skönt. Jag har jobbat som en blå utan att det egentligen har märkts, men jag kan väl få basunera ut det här, förlåt. Just därför blev själva jubileumskonserten och festen en liten besvikelse för mig. Alla dessa människor som återvände, det var ju "här har jag mitt liv", och så hann jag ju knappt prata med dem. Så var det slut. Poff, hokus pokus borta.
 
Ibland blir vissa saker väldigt tydliga för en. T.ex. detta att jag ofta hamnar i skuggan av någon annan. (Det skriver jag bara för att osökt kunna publicera en bild.) Det beror naturligtvis i första hand på min egen blygsamma och tystlåtna framtoning, men i många år har jag t.ex. spelat i celloskugga. Det betyder att en annan person spelar starkt och egensinnigt utan hänsyn till resten av stämman. Egna stråk, egen frasering, egen intonation, ja, man kan bli galen. Jag är galen nu. Och hur ofta har man inte sagt något roligt, vilken ingen noterar, men i nästa sekund säger någon annan samma sak och de närvarande viker sig av skratt. Detta kanske är en vanlig erfarenhet? Jag vet ju inte, för jag har ju bara stått där i skuggan och skurit tänder. Ja, jag vet vad ni tänker. Ok, jag är på väg ut ur skuggan, men det tar väl något decennium till.
 
Hur som helst, på 50-årsfesten efteråt ingick jag i ett musikquiz och min uppgift var att spela näsflöjt. Jag spelade Nordqvists "Till havs" med dundrande pianokomp av den skicklige pianisten Harald Svensson, och Jussi Björling kunde gått och lagt sig, om han inte redan hade gjort det. Det blev faktiskt succé.
 
 
 
Ingen skugga må falla över fotografen. Det var så här det såg ut.

Men, nu står Lucia för dörren och här kommer en favorit i repris. Alice Munro får ursäkta, men nu slår vi andra saker i glasen.
 
 Stephan estas hippolog
Hej dankom generosan!
Il duschas hippans mini-tjog,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!

Nunc ist "flams à la kamin".
Hej dankom generosan!
Yul-puré et d:o swin
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!

Nunc ist humor in tambur.
Hej dankom generosan!
Yul-buskage et -armatur,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
 
Nobelpriset åt Ludoviko Hagwaldo!

 
 

Vem tar vem i strumplådan?

To må man vaere, det vet vi ju, och numera är det ju ganska fritt hur man kan gruppera sig. Men den friheten gäller inte i strumplådan. Där måste man ha samma kvalité, samma färg, samma storlek och samma ålder som maken. Milslånga kåserier har skrivits om strumpor som försvinner i tvättmaskinen och så vitt jag vet är det ett av få mysterier som finns kvar för naturvetenskapen att lösa. För mig är problemet just nu inte vilka som har kommit bort i tvättmaskinen utan vilka som trots otaliga tvättar ändå finns kvar.
För att spara på jordens resurser står jag alltså nu och har anordnat en återvändandets dag för strumpor. De ska äntligen efter åratals av skilsmässa äntligen få träffa varandra och flytta ihop. Det är bara det att dagen är snart uppe i en vecka. Många har träffats igen och trots olika liv som har satt spår i utseendet, så kan man se att de hör ihop. Men resten. Vad gör jag med resten? Ska jag avrätta alla som inte ser ut att ha hittat sin moatjé? Ska jag packa ner dem i en väska och ta upp till sommarvistet, där det också finns en låda med en del ensamstående strumpor? Eller är det att ta i?
Om jag skulle råka försvinna på vägen upp och det bara återstår en väska med enstaka strumpor i, blir det en spännande inledning på en deckare som någon kan skriva.
Eller ska jag utan tanke på jordens ändliga resurser utplåna alla både här och där? Hur gör alla ni andra med ert eventuella strumpöverskott?
 
Händige herrn var en gång med i en strumpklubb. Jag skrattade gott när han hade 73 par strumpor, Då hjälpte jag honom att gå ur. Men mig själv kan jag inte hjälpa. Därför förväntar jag mig nu många goda råd och glada tillrop om hur jag ska kunna organisera resten av mitt strumpliga liv.
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0