Vem tar vem i strumplådan?

To må man vaere, det vet vi ju, och numera är det ju ganska fritt hur man kan gruppera sig. Men den friheten gäller inte i strumplådan. Där måste man ha samma kvalité, samma färg, samma storlek och samma ålder som maken. Milslånga kåserier har skrivits om strumpor som försvinner i tvättmaskinen och så vitt jag vet är det ett av få mysterier som finns kvar för naturvetenskapen att lösa. För mig är problemet just nu inte vilka som har kommit bort i tvättmaskinen utan vilka som trots otaliga tvättar ändå finns kvar.
För att spara på jordens resurser står jag alltså nu och har anordnat en återvändandets dag för strumpor. De ska äntligen efter åratals av skilsmässa äntligen få träffa varandra och flytta ihop. Det är bara det att dagen är snart uppe i en vecka. Många har träffats igen och trots olika liv som har satt spår i utseendet, så kan man se att de hör ihop. Men resten. Vad gör jag med resten? Ska jag avrätta alla som inte ser ut att ha hittat sin moatjé? Ska jag packa ner dem i en väska och ta upp till sommarvistet, där det också finns en låda med en del ensamstående strumpor? Eller är det att ta i?
Om jag skulle råka försvinna på vägen upp och det bara återstår en väska med enstaka strumpor i, blir det en spännande inledning på en deckare som någon kan skriva.
Eller ska jag utan tanke på jordens ändliga resurser utplåna alla både här och där? Hur gör alla ni andra med ert eventuella strumpöverskott?
 
Händige herrn var en gång med i en strumpklubb. Jag skrattade gott när han hade 73 par strumpor, Då hjälpte jag honom att gå ur. Men mig själv kan jag inte hjälpa. Därför förväntar jag mig nu många goda råd och glada tillrop om hur jag ska kunna organisera resten av mitt strumpliga liv.
 
 

Finalen i dur

 Som några av er redan vet, avbröt jag sommarens vegeterande i södra Dalarna och for till Köpenhamn och Lund för att vara kulturell. I ett halvår hade jag planerat att lyssna på Andreas Scholl, min idoll, den 25 augusti. Han kommer ju aldrig till Sverige, så detta var det närmaste. Jodå, han har varit i Göteborg en gång. Och vem satt då rakt nedanför honom på första bänk, ifall han skulle ramla ner? Rätt gissat. Han skulle ju då ramla rakt i min musikaliska famn.
Det första jag gjorde var ju att kolla om mina sydliga vänner skulle vara hemma så jag kunde kinesa där. Jodå, Köpenhamn skulle vara hemma, likaså Lund. Men när konsertdatum närmade sig, visade det sig att Köpenhamn var i England och Lund svarade inte på mejl alls. Då var goda råd dyra, närmare bestämt 999 kr, som ett hotellrum i Lund skulle kosta. Då uppträdde en räddande ängel, min lundensiske adoptivson, fast egentligen är det ju han som har adopterat mig, eftersom han saknar en mor. Han lånade generöst ut sin säng och sov själv någon annanstans.Jag drog en lättnadens suck.
Dagen därpå åkte jag över bron med tåget och kom tidigt på eftermiddagen till Köpenhamn. Egentligen har jag inte sett så mycket mer än Ströget och Lyngby, så jag tog det lilla turisttåget som tuffar (brummar) omkring i innerstaden för att få se lite mer. Ja, lite mer fick man se, men mycket var det inte. Men jag slapp i alla fall gå själv. Jag knäppte lite bilder, för det är ju alltid spännande.
 
 
 
De danska folkmusikerna syns överallt i världen. Här på Rådhusplatsen.
 
 
 
Tivoligardet, m.ä.
 
 
 
H.C. Anderssen var omgiven av japaner, japaner, men de nådde inte ända upp.
 
 
På Tivoli har jag inte varit sedan Alice Babs blev mormor. På min allra första turné med Göteborgs Kammarkör hann vi med att lyssna på SweDanes mellan två flygplan. Svend Asmussen annonserade tilldragelsen från scenen, och det måste varit 1970.
 
 
Här ser ni mig på Tivoli.
 
 
 
Detta är Hans Christian Lumbye med elever. Undrar om de är drogade?
 
 
 
 
Jag hittade inte min favoritattraktion, den som jag åkte 1951. Säkert var den ersatt med "Den flygande kofferten" eller någon skräckresa.
 
 
 
 
Tivoligardet gick runt runt och spelade så det skvätte om det.
 
 
 
 
Och så var det då äntligen dags för Andreas Scholl. Att förmedla en musikalisk upplevelse i ord är dömt att misslyckas; därför tänker jag inte ens försöka. Men hans stämma förpassar mig  så nära himlen man kan komma utan att vara död. Efteråt fick jag naturligtvis hans autograf och pratade lite med honom.  Mycket lite, men i alla fall mer än när jag en gång pratade med Michael York (Cabaret). Då sa jag som den minnesgode erinrar sig:
-Yes.
 Efter konserten var jag hög, svävade omkring på små rosa moln och fotograferade allt tjusigt.
 
 
 
 
 
Andreas Scholl efter konserten
 
.
 
Koncertsalen på Tivoli
 
 
 
 
Muhammeds palats?
 
 
 
 
Ingången, eller som i mitt fall, utgången.
 
 
Tillbaka till Lund, och nu hade Lund kommit hem, så nu fick jag kinesa där och dricka kaffe på deras 15-meters- balkong. Men vad jag egentligen skulle göra i Lund var ju att släktforska på Landsarkivet. Allting finns nämligen inte på nätet. Jag ville hitta vad som hände min mormors morfars far, när han omkom vådeliga på en seglats mellan Schlesvig och Carlshamn den 10 oktober 1828.
Men det var som förgjort. Jag vet allt om honom nu, tre fruar, skilsmässa när första frun plötligt hade en son när han kom hem efter fem år, flytt till Karlshamn, nya fruar, Coopvaërdekapten på skepp, en son (annars hade jag inte suttit här och skrivit). Men vad hände? Drunknade han, fick han bommen i huvudet eller förliste hela skeppet? Jag tycker det är intressant, men han gäckar mig.
Mina glasögon arkiverade jag där, men assistenten verkade uppriktigt glad att få skicka dem till mig. Har man inte roligt på landsarkiv? Jag gjorde nog en god gärning som glömde dem där.
 
 
Good morning, Lund!
 
Släktforskningen har annars gått bra i sommar. Jag kan nu belägga 18 släktled, inte rakt nedstigande utan lite kråkspark  här och där, ända ner till Gustav Vasa. Tala om historiens vingslag. Jag är väl inte så stolt att vara släkt med honom, om jag nu är det, men lite gemensamt har vi allt; frisyren, intresse för pengar och bekymmer med tänderna.
 
 
 
 
 

Jag sitter och tittar

När man sitter och tittar ser man andra saker än när man står och tittar. Om man sitter på bryggan och dinglar med benen, ser man förutom änder och skäggdoppingar de just nyss nämnda benen. Länge, länge kämpade jag med att få snygga ben. Sedan jag var fem år, har jag vetat att jag inte hade sådana ben som man skulle ha. Jag kompenserade genom att titta på andra barns ben och allra mest älskade jag att titta i en bok om hagasessorna och deras söte lillebror. Jag njöt av de fina bilderna. Säga vad man vill om knugen, men söta ben hade han.
 
 
 
Nåja, alla barn är ju söta. T. o. m. jag var liten och gullig en gång. Se bara på den här bilden från 1947 tagen i Skänninge. Lite sur är jag tydligen, och man kan ju nästan ana vad det beror på. Bakgrunden är ett medeltida magasin och jag hoppas verkligen att det finns kvar och inte har blivit Lidl.
 
 
Nu har jag faktiskt gett upp det där med benen. Eller det var ju faktiskt ganska längesedan. Men visst är det sorgligt att man redan som barn måste bli medveten om att ens utseende inte duger? Och likadant är det fortfarande för flickor.
Inte var de snälla mot mig heller. Titta bara här när min bror tar stryptag på mig. Det var förresten han som upplyste mig om att mina ben var fula.
 
 
 
 Annars tittar jag mest i kyrkböckerna, för jag försöker släktforska. Jag är inte så duktig än, men ibland får jag hjälp av  en facebookvän, som visar sig vara en baddare på släktforskning. Ibland kan man få hjälp på en sida som heter "Anbytarforum", och det är ju rent fantastiskt vad de kan leta fram. Men som alla som är duktiga på något har de svårt att förstå vad det är jag inte förstår, och hänvisningarna gör det ibland ändå svårare för mig.
 
Det är rörande när man anar vad som kan ha hänt i anfädernas liv. Som sjömannen som kommer hem efter fem år på haven och upptäcker att hans fru har en tvåårig son. Det blir skilsmässa och han åker till Karlshamn och blir kapten, gifter om sig, får en son och omkommer sedan vådeliga i en storm på havet. Om den händelsen finns det kanske något att läsa på Lunds landsarkiv, som har hand om sjömanshusarkiven. Dit ska jag åka i slutet på augusti och forska.
Utan den sonen hade inte jag funnits. Det är en rasande tur att du lever etc. etc.
Då ska jag också kvista över till Köpenhamn och titta på, eller kanske mer lyssna på Andreas Scholl, min idoll.
 
Annars spelar jag mycket WF och Quizkampen. Tänk, att det kan vara så roligt. Och tänk att man måste försvara sitt spelande. Det tycks alltid finnas någon, som tycker att man hellre borde ägna sig åt något annat. Ofta det personen själv ägnar sig åt, som alltid förutsätts vara bättre. Gå ut i skogen och titta på fåglarna eller läsa en god bok eller plocka svamp.
Jag plockar inte svamp. Till och med kantareller kan klä ut sig och vara något annat, giftigt.
 
En god bok har jag läst, flera stycken t.o.m. Jag håller på att tröska igenom böcker skrivna av eller om mer eller mindre avsomnade Bernadotter. Nu känner jag omedelbart att jag måste försvara mig igen. Man kan läsa sådana böcker utan att vara agressiv rojalist. Man kan vara historiskt intresserad. En av dem hette "Käre prins, godnatt" skriven av Lennart Bernadotte. Men man skulle ju önska att hans fruar också skrivit sina memoarer.
 
"Även en ihålig nöt vill bli knäckt" heter Barbro Lindgrens senaste, där hon tar sig för att läsa gamla filosofer och blandar in dem i sitt öländska pensionärsliv. Det gör hon fint, för hon liknar mig i sitt tänkande ... eller det är kanske jag som liknar henne.
 
Schopenhauer, Kant, Sokrates ...min egen sympati hamnar nog trots allt hos ultrahedonisterna, i synnerhet när man har tillbringat så mycket tid i Riksarkivets dödsböcker. "Ät, drick och var glad, för rätt som det är, är du död." Barbro Lindgren menar att det är en förkristen variant av "Hej tomtegubbar".
 
Men det motsägs ju av den senaste kostflugan, den som kallas 5:2. Äta fem dagar, fasta två. Eller att äta bara en bråkdel av de kalorier vi brukar tro att vi behöver. Själv har jag nu i ett halvår prövat att utesluta pasta, potatis, ris, bröd och socker, med resultat att jag har fått min röst tillbaka, lättat några centimetrar och blivit gladare rent allmänt. Tyvärr har dieten ingen positiv inverkan på benens utseende, men man kan ju inte få allt.
 
Ibland känner jag mig dock sprittande och går till Lidl som Petra Mede. Alltså med långa steg, rak i ryggen och osannolikt vacker. I skyltfönstren ser jag en kutryggig gumma, och jag förstår inte vem det är.
 
"Jag förstod redan tidigt, att livet skulle bli en svår sak". Det var Nietzsche, som sa det. Utan alla andra jämförelser kunde jag ha sagt det själv. Nåja, allting är ju relativt och snart är det jul. Hej tomtegubbar!
 
 
 
 

Mormors brudklänning

Ja, prinsessan Madeleines brudklänning var väl inte så pjåkig. Den var som vi kunde läsa gjord av Valentino Garavani. Min egen, för 35 år sedan, inköptes på Anarkali, som ni har kunnat se på Facebook. Tyvärr var det av ekonomiska skäl då otänkbart för oss att tåga in  i en kyrka med massor av gäster i något liknande Madeleines kreation. Vi hade inte heller råd att bjuda in Händige Herrns alla släktingar, (hans farmor hade ju 18 barn) vilket orsakade sura miner hos somliga. Somliga skickade därför en kaktus som gratulation. Somliga fick därför en bild på kaktusen med tårtbrudparet placerat i krukan som tackkort.
Men om inte om hade varit, hade jag kunnat tåga in i min mormors klänning. Min mormor var modist och sydde säkert klänningen själv, med hjälp av sin mamma, som också var modist. Det hade varit något.
 
Här är mormor, Edith Schmidt.
 
 
 
 
Här är hennes klänning. Den är lika fin bak som fram.
 
 
Den är lite skrynklig, för den ligger bara i en amerikakista år efter år.  Kanske den skulle in på något museum?
Både bak och fram hänger det någonting, som säkert har ett namn och det är absolut inte ett slöfse, annars är det ett bra namn tycker jag. Någon syfröken kanske vet?
 
 
Här en närbild på det som alltså inte heter slöfse.
 
 
Och här nedan en närbild på broderierna på överdelen.
 
 
 
 Naturligtvis hade hon sidenskor också. Tyvärr lite för stora för mig. Jag hade ju träskosandaler.
 
 
Bröllopet hölls på Stadshotellet i Valdemarsvik 1912. Jag har aldrig hört varför det inte var i kyrkan. Min mamma var inte på väg än. Kanske morfar Einar var "lite lustig", som de säger i Östergötland. Min mor föddes 1913 och 1927 var båda hennes föräldrar och mormor döda och hon skickades till en sträng faster. Men det är en annan historia.

Viktigt i veckan?

I GP finns varje vecka ett inslag där någon journalist har hoppat på ett antal människor och frågat dem om vad som var viktigast för dem i veckan. Det brukar vara att de har passat sina barnbarn, att de har hittat något klädesplagg i någon hipp butik eller att de har piercat sig i näsan.
Jag fasar för att de skulle hitta mig att hoppa på. Jag skulle nämligen inte komma ihåg någonting från veckan. Till nöds kan jag komma ihåg vad som hände igår, oavsett om det var viktigt eller ej. Igår hoppade 200 människor på Götaplatsen och en fotograf tog en bild på dem uppifrån en kran. (Det syntes alltså inte att de hoppade). Jag passerade just bakom dem, och hade jag skyndat mig kunde jag gjort ett solohopp strax bakom. Längst fram stod en lisebergskanin som var omklädd till isbjörn. Idag framgår det i tidningen att de hoppade för att rädda Antarktis. Hoppa (s) att de lyckades.
Jag var på väg till Konserthuset för att se och höra min första konsert med El Sistema-barnen och Göteborgs Symfoniorkester. El Sistema får ni läsa om någon annanstans, men det var riktigt roligt att se alla små knortar mitt ibland musikerna och hur de fick ihop, naturligtvis med specialarrangerade låtar, färggranna scarfs och stråkarna i högsta hugg. En del spelade mycket och en del drog bara på lösa strängar. men de var med. Jag är grön av avund. Tänk var roligt barn kan få ha nu för tiden. Själv tyckte jag det var vansinnigt roligt att ruska kastanjetten till den stora notplanchen på torsdagsmorgnar kl 8 i Svenljunga Folkskola medan läraren spelade Im Salzkammergut på pianot. Jag hade med lätthet kunnat sköta de andra instrumenten också, triangeln och tamburinen. Samtidigt. Jag var en outnyttjad kapacitet.
Av de 150 barnen var kanske tio pojkar. Vad betyder det för kulturens framtid?
 
Jag minns en annan gång när jag faktiskt blev påhoppad av en journalist från Aftonbladet.
Det var i november 1984 och jag hade varit uppe i Stockholm eftersom Olle Adolphson och den eminenta kören  jag är medlem i var nominerad till en Grammis. (Här är det plats för forskning, för i Wikipedia står det att grammisgalorna tog paus mellan 1973 och 1987 eftersom någon hade uppfört sig illa.) Jag ville så gärna gå fram på scenen i Berwaldhallen och hämta priset för körens räkning. Men dessvärre var jag gravid, inte så mycket, men i alla fall tillräckligt för att må FRUKANSVÄRT illa när det var dags. Jag hade inte kunnat gå fram på podiet och hämta priset om de så hade jagat mig med pukor eller trumpeter eller vad de kan ha där. Jag minns inte, men jag kanske rentav bad till Gud att det inte skulle bli vi. Jag blev bönhörd, för det blev Sven-Bertil Taube, som knep priset. Han har dock inte visat mig någon tacksamhet för det.
 
Sedan var det ju bara att åka hem, och det var då jag blev påhoppad av en journalist. På Stockholms central kom två personer fram och frågade om jag tyckte att poliserna skulle hålla efter fortkörande cyklister bättre. Den ena tog kort medan jag funderade på hur jag skulle överleva 5 minuter till, om jag skulle kunna hitta mitt tåg i detta fruktansvärda men välsignade tillstånd. Om allt detta sa jag förstås ingenting. I tidningen står detatt jag svarar: Det finns väl värre saker.
 
En annan sak som jag minns alldeles tydligt är essän om den Heliga Birgitta, som jag just har lagt sista handen vid. Den ska skickas in idag till kulturbärarfröken på universitetet.
 
Det är ju svårt att göra något roligt av henne, Heliga Birgitta alltså, och det ska man kanske inte göra heller. Man vet ju inte hur kulturbärarfröknar reagerar då. Dock tyckte jag det var lite uppiggande att hon, Birgitta alltså, hade en problemson, som inte gjorde som mamma ville utan skämde ut henne stup i kvarten. En gång hände detta:
I stället för att uppföra sig höviskt och hälsa på en drottning genom att kyssa hennes fötter, kysste han henne rakt på munnen. Mamma gick bort och bad och efter några dagar avled sonen. Det var ju inte så kul förstås, men det var sådant som hände förr i tiden.
 
Birgittas benknotor ligger ju i Vadstena kloster. Trodde man. Nu har man kommit fram till att det inte kan vara Heliga Birgitta som ligger där. Det stämmer inte tidsmässigt med C-14-metoden. Kraniet är ungefär 100 år äldre än vad det borde vara om det var Birgittas. Såvida inte Birgitta råkade äta mycket fisk, för då blir man äldre när man dör. Kanske det inte är så nyttigt med fisk?
 
Drottning Kristina åkte till Vadstena en gång för att titta på benknotorna. Hon hade med sig sin franske balettmästare. I ett obevakat ögonblick stal han det kraniet, som han trodde var Birgittas. Men sedan började hans trikåklädda franska ben skaka. De skakade såpass att han lämnade skallen till ett kloster i Frankrike, som sedan efter några hundra år skickade det vidare till ett birgittinerkloster i Holland. Här är det återigen plats för forskning. Vem är det som har hamnat där och vad åt den?
 
Det kunde gärna vara lite fler frågor om Heliga Birgitta i Quizkampen. Det är jobbigt att konfronteras med sin okunnighet. Ibland är jag så dålig så jag tror jag skulle komma in på lärarutbildningen.
 

Vad gör du?

Det är en fråga som man ofta får, när man har blivit pensionär. Det är en svår fråga, för jag vet inte riktigt. Ibland gör jag ingenting, ibland gör jag vanliga saker som alla andra gör också, ibland gör jag saker som ingen normal människa skulle komma på att göra vid min ålder.
Jag håller mig kvar på universitetet och läser något varje termin. Senast var det latin. Det var en distanskurs och jag läste ihop med Åsnan, som ju är en baddare på språk. Det måste ju i grunden vara min förtjänst, så nu fick hon betala tillbaka lite. Det gick alltså mycket bra för oss och roligt var det också. Men latinfröken tyckte inte att vi skulle gjort nättentan ihop. Det gjorde vi nämligen, och till och med tentan var rolig. Men eftersom fröken misstyckte, så drog jag mig tillbaka och nöjde mig med 7,5 poäng i latin. Åsnan fortsatte dock och tänk att det gick precis lika bra för henne utan mig ... I stället läser jag nu en kurs som heter "Latinet som språk och kulturbärare". Den är snart slut, bara jag har fått ihop en essä också. Men den är snart klar. Nästa termin ska jag anmäla mig till danska.
Mycket av min studieflit har jag min tandläkare att tacka för. Han ger nämligen 25 % rabatt till studenter. Så tack vare honom är jag nu uppe i 397,5 poäng, och då är inte mina lärarutbildningar medräknade, för det var före ladoksystemets tid. Så när jag ska sluta mina ögon och dagar, så kommer jag att ha många pengar i käften och många poänger i ryggsäcken.
En distanskurs är en ganska konstig företeelse. Man förstår ju att det är ett krampaktigt grepp för att få ihop pengar till institutionen. Har man otur, får man lyssna på en lärare med polyper och stark göteborgsaccent, och det passar liksom dåligt i latin, tycker jag. Ska det vara accent så ska det inte vara Johannebergska, utan ungefär som jag talar. (Ironi, ifall någon inte fattar.) Dessutom ska man varje vecka svara skriftligt på nätet på en fråga som kursfröken ställer. Det blir babbel babbel och sedan måste man kommentera någon annans babbel babbel för att få godkänt.
Det första man skulle svara på var, varför man hade valt den här kursen. Babbel babbel. Jag svarade att jag alltid hade velat verka mer bildad än jag är. Naturligtvis var det folk som tog mig på orden.
 
Annars spelar jag mycket WordFeud och mycket Quizkampen (fanifåtöljerna) och är mycket på  Facebook.. Jag tycker det är hemskt roligt. Bekanta förfasar sig och säger stolt, att de har så mycket annat för sig så de skulle aldrig hinna ägna sig så mycket åt sådant. "Slöseri med tid", säger de. "Skaffa dig ett liv", säger de. Jag vet inte riktigt vad de menar. Min uppfostrargärning är slut, inga barnbarn smittar ner mig med sina dagisbakterier, vännerna  avgår med döden eller får andra intressen än mig (Inte så konstigt, men ett faktum), ekonomin skrumpnar ihop; vad är det de menar att jag skulle göra istället, för att ha ett liv?
 
Sista halvåret har jag jobbat med en fotobok till Göteborgs Kammarkörs 50-årsjubileum. I den är det bara foton och mycket knapphändig text. Jag har hållit på sedan i november med att tjata på folk att jag skulle få tillgång till deras diabilder, som jag då skulle kunna skanna. Så småningom fick jag det, jag fick låna en diaskanner och skannade på. Jag gjorde fel, jag fick göra om. Mina egna lådor med pappersbilder har jag också gått igenom. Letat igenom ett antal gånger. Skannat fel, skannat rätt.  Kanske har jag skannat 600 bilder. Två gånger.  Det har varit ett väldigt roligt arbete, men svårt fast lätt. Lätt att jobba i det programmet, men ändå mycket estetiskt att tänka på. Det kommer bara att finnas 200 ex, så det gäller att vara först till kvarn.
Dessutom har jag varit med och skickat ansökningar om bidrag till körens jubileum till höger och vänster. Också till Statens Kulturråd, men det har inte gått så bra hittills. När man ser vilka som sitter och bedömer ansökningarna, så förstår man varför.
En sak som jag har svårt att få till numera är motionen. Det är som om luften har gått ur mig. Jag orkar inte riktigt själv ta tag i mig och säga till mig på skarpen, som Pippi. Inte har jag någon hund som tvingar ut mig och verkligen ingen make. Jo, jag har en, men inte en sådan som frivilligt går några steg med mig eller ägnar sig åt motion. Ingen granne i huset. Alla håller sig för sig själva. Det är verkligen ett asocialt hus. Promenader med väninnor inträffar emellanåt, men jag skulle behöva ha en regelbunden motionskompis, som drog ut mig till Friskis eller Fysiken.
Läste nyss om "tantbalett". Vad tror ni om det? Kan Maria Montazami så kan väl jag. Vem hänger på?

Att vakna före hjärnan

Jag drömde inatt att jag bloggade om det som jag inte drömde om, som verkligen hände.
Det händer esomoftast (fint ord), att jag vaknar med ett ryck och slår upp ögonen och så är det inget mer. För jag vet ingenting. Inte dag, tid, årstid eller vem jag är. Ändå är det något som fungerar, för jag inser ju att hjärnan inte har vaknat än. Jag kan tänka -ja här ligger jag i en säng i ett rum och tittar. Undrar om jag ska få veta någonting. Sedan är det som om det går en våg genom hjärnan och medvetandet kommer tillbaka och jag kommer på vem jag är och vad det är för dag och lite annat.
Lite otäckt är det innan hjärnan vaknar. Så måste det ju vara när man har tappat minnet. Fast då kanske man inte är medveten om att man tappat minnet.
Det påminner mig om en av de mest rörande böcker jag läst, den om Clive Wearing. Det finns en film också.  En musiker, som förlorade korttidsminnet. Han kan spela piano och dirigera, men när han har slagit av kören, så undrar han var alla dessa människor kommer ifrån. Den enda människa han känner igen är frun och varje dag hon kommer och hälsar på honom undrar han, var hon har varit alla dessa år. Det finns några youtubeklipp om honom. Hans kortidsminne är ca 7 sek. Boken heter "Forever today."
Brukar ni vakna före hjärnan?

Kör tills man dör?

(Till Göteborgs Kammarkörs jubileum skall det utges en bok, där mer eller mindre kända personer skriver något trevligt. Jag hade inte tänkt att skriva något egentligen, men till slut gjorde jag det i alla fall. Jag har ju svårt för att låta bli att skriva. Jag är ju inte känd men lite unik eller konstig eller vad ni vill, eftersom jag har varit med så länge. Här är mitt bidrag och efteråt ska jag berätta vad som har inträffat.)

 

 Kör tills man dör?

-Men Herregud, är du fortfarande med, säger gamla körmedlemmar när de kommer fram till mig efter Göteborgs Kammarkörs konserter.

-Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, förment underförstått att kören inte skulle klara sig utan mig. Vad jag egentligen menar är: hur skulle det gå för mig om jag inte var med?

Visst har jag väl undanröjt ett och annat haveri i något stycke med svåra toner, men då har ju haveriet aldrig inträffat och är följaktligen inget att tala om.

Att ha varit med i 45 år i samma kör verkar kanske lite inskränkt, och det är kanske det som föresvävar frågeställarna, när de förvånas över  att jag fortfarande står där. Men kören är ju inte samma kör hela tiden. Den förändras  ständigt  och jag känner mig ofta som den nya sopranen, om än lite mer er-  och medfaren. Man har växt ihop med begreppet Göteborgs Kammarkör; det har blivit till en av mina identiteter, och det är svårt för att inte säga omöjligt att nu tänka sig alternativet.

En gång i början på 70-talet minns jag att en av altarna meddelade, att hon skulle sluta i kören.

-Man blir ju mätt, sa hon. Jag fattade inte då hur man kan bli mätt på att sjunga och jag har fortfarande inte fattat det. Även om hovmästaren är densamme, bjuder han ju på olika rätter hela tiden: svenska, engelska, tyska, franska, makedonska, kubanska, palestinska etc. En del smakar bättre än andra. Ja, vissa rätter är faktiskt så goda så att de måste återkomma  med jämna mellanrum för det musikaliska välbefinnandets skull. En del är rent av livsnödvändiga.

  Fortfarande kan jag under konserter drabbas av en plötslig eufori (trots att ryggen värker och fötterna domnat redan i tredje stycket), när jag kommer att tänka på att ”här står jag mitt i alltihop och är en förhållning som snart ska lägga sig tillrätta som kvinten i ett g-durackord”. Så lägger jag mig där och världen är fullkomlig, en stund.

År läggs nästan omärkligt till år, och många i 2013 års kör var inte ens påtänkta när jag började. Jag är dock inte ensam övervintrare, och just åldersspridningen känns väldigt trevlig för alla när vi jobbar ihop.

Nej, riktigt mätt är jag väl inte än. Nog skall det gå att klämma ner några fler godbitar innan jag blir utdukad.

Ibland har jag undrat vad som skulle hända om man ramlar ner och dör under en konsert. Sparkar de undan en och sjunger vidare, eller blir det ett avbrott? Det är retligt att man i så fall inte får veta.

 

Livet det går vidare …tam ta di dam

(Slut på texten)


 

Livet det går vidare ...(tamta di dam) fastän alla dör, fastän alla dör nån gång är en sång av Stefan Forssén, som vi har sjungit många gånger. Väldigt många gånger. Min text och bilden (av en viss Åsna) skickades in  till redaktören.

På senaste styrelsemötet berättade redaktören att han hade ändrat på min titel. Va? sa jag förvånat. Vadå?

Jo, han tyckte att rubriken skulle vara "Var med år 88 ren". Varför då? sa jag.

Kanske finns det någon mer som ställer sig samma fråga. Kanske finns det någon enstaka person, som inte automatiskt associerar till Sven Dufva och Fänriks Ståls sägner (ironi). Kanske tycker redaktören att jag är lika svagt begåvad som Sven Dufva, men i så fall är det ju inte snällt att basunera ut det.

Jag känner mig som om jag mycket lätt skulle kunna bli en vit kränkt kvinna nu. Därför förklarade jag att jag inte tyckte det var någon bra ändring och att jag inte ville ha den rubriken. Sedan har jag envist hävdat, att man väl inte går in och ändrar i en text utan författarens medgivande? Om redaktören tycker att han är roligare än författaren, har han rätt att ändra på eget bevåg då?

Man borde inte ens behöva förklara, att titeln och bilden hänger ihop, och att det var själva kvintessensen i det hela. Det fina i kråksången alltså.

Jag skulle gärna vilja ha lite medhåll, tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Skithusen

Kära bloggläsare!
Ni undrar väl vart jag har tagit vägen? Jag undrar detsamma om er, kan jag tala om. Men saken är den att det inte händer så särskilt mycket att blogga om i mitt liv, och jag vill ju inte trötta ut er med allmänt gnäll. Därför kommer det nu lite allmänt gnäll, för det kan ni ju inte vara ett dugg trötta på.
Först undrar jag: för vem är världen till egentligen? Äsch, jag kan svara själv. Den är till för folk 18-50 år. Det senaste beviset härpå är att man måste ha mobiltelefon för att kunna gå på toaletten på de flesta stationer i Sverige. JERNHUSEN tycker att de har förenklat för kunderna. Att hålla på med mynt blir så besvärligt för JERNHUSEN. I stället ska man stå och läsa ett litet anslag om att man måste skicka ett sms till ett nummer och sedan få en kod tillbaka som man ska trycka in på en knappsats på dörren. Detta måste vara uttänkt av personer, jag gissar män, som ser bra, som har en smartphone och som aldrig har rest med kissnödiga ungar och som är vana att tänka att det de tycker är bra är det bästa och som ännu inte har varit gamla med dålig syn och blåsa. Dem behöver man ju inte räkna med, de gamla. För att ni inte ska tro att jag talar i egen sak, så vill jag meddela att jag kan många konster med min smartfåne. (Men jag vet många (yngre förmågor) som blir panikslagna när det kommer ett sms och de har ingen aning om hur man ska göra.) Liksom att Försäkringskassan inte ersätter tandimplantat efter tand nr 4, för äldre personer anses inte behöva några kindtänder.
Jag manar till uppror! Låt oss skita i Jernhusen! Eller på dem. Och på Försäkringskassan! Och på några andra när vi ändå är i farten.
 
Och så vill jag klaga på mina vantar. Väldigt ofta när jag ska gå ut och står färdigklädd och bara ska ta på mig vantarna, så ska de trilskas. De är inte där de ska vara. Jag får klä av mig alltihopa igen och börja leta. Jag är då alltid orolig att jag skall ha tappat dem eller glömt dem på något ställe. De fanns alltså ingenstans. Det är ju stressigt i kassan när man ska upp och ner med kortet, upp och ned med lilla kortbehållaren, ned med varorna i kasse eller upp med lånekortet, in med böckerna under ljusstrålen och hela tiden ska man hålla reda på de där två vantarna. Oftast går det bra, men nu hade det hänt något. Nåja, eftersom jag av en händelse skulle ut idag till samma ställen som igår, när vantarna troligen lämnade mig (LIDL, Hemköp och Kurs-och tidningsbiblioteket) så var det ju inte så besvärligt att samtidigt fråga efter ett par vantar. De är dessutom märkta med mitt nam och telefonnummer och ett får för att de ska kunna hitta hem igen. Efter att ha fått negativa besked på alla ställena, kom hjärnan på, att jag kanske hade lagt dem i tvätten, för de måste vara ganska bemängda med spårvagnsbakterier. Hur länge lever bakterier i vantar förresten? Jag skyndade hem på lätta fötter, glad över att jag hade varit så förståndig. Låt vara att jag i så fall hade glömt bort det.
 
Vantarna var inte där. Jag förstod nu att fru Alzheimer verkligen hade flyttat in. Hon har varit på besök många gånger, men nu verkade det ju ha blivit mer stadigvarande. Återstod spårvagnen, men att kolla med hittegodsavdelningen, nej då får man nog ha tappat sin dator eller ett guldörhänge eller något, annars är det för krångligt.
 
Missmodigt vände jag mig sakta om (om jag vänder mig snabbt får jag kristallsjuka; är det någon som känner till det?) och då såg jag vantarna. Gungstolsbjörnen hade puttat ner dem mellan sin stol och skåpet med fina saker! Så taskigt av honom!
Nu är jag en snäll natur, så jag skällde inte alls på honom, som antagligen mr. Bean skulle ha gjort.
 
 
 
Ni ser? Jag gjorde inte det. Misstänkte honom inte ens.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det går utför

eller jag vet inte vart det går egentligen. Man försöker ju stå på benen i alla fall för att inte belasta sjukvården med benbrott. Jag har dock lyckats belasta den med en käkröntgen tidigare i december och ett jourbesök på juldagen med anledning av förmodad och konstaterad halsfluss.
 
Med den aktningsvärda ålder som man (en ska skriva en om en är feminist har jag lärt mig, men jag tycker det låter lite obildat) uppnått, så ligger det nära till hands att göra jämförelser och sammanfatta året.
Men tack vare den aktningsvärda åldern, så kommer en inte ihåg vad en skulle kunna sammanfatta. Vad har hänt i år? Minns knappt något.
Nu förtiden är det bra om ingenting händer. Händer det någonting så är det någon som dör eller någon som har slarvat bort något (ofta jag men inte alltid), någon som säger något surt, någon som vinner tio miljoner pengar och säger att pengar inte betyder allt. Väldigt sällan händer det att en får några diamanthalsband el. dyl. Förresten, när sulle en ha dum?
 
Har jag gjort något bra?
Jag har bytt bank. Det tror jag blir bra, inte bara för mig.
Jag har sökt pengar till Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum (med viss hjälp). Visserligen ser det inte ut att ha lyckats, men det var ett par goda försök, som måste rendera mig ett par guldstjärnor i körhimlen.
 
Tandläkaren har erkänt att jag är hans bästa kund.
 
Arenorna blir färre när man åldras, det kommer ni ungdomar också att märka. Man försöker hålla igång både här och där för att det ska verka som om man är ungefär 45, alltså i sina bästa år. Men inne på sin kammare märker man, eller en, att det märks.
Nu ska jag inte räkna upp alla mina tillkortakommanden, ånej, så roligt ska vi inte ha.
Vänta, någon spelade WF. Måste kolla.
 
WF och Draw something, det är arenor där jag inte måste draw mig tillbaka. Än. Men jogging och geocaching har jag fått lämna av olika orsaker, om än motvilligt.
Det kommer inte så många nya möjligheter. I år har jag haft ett jobb, ett cellojobb till en amatörkör. Det renderade mig 700 kr före skatt. Det finge gärna droppa in lite sådana jobb, men det gör det inte, för cellister växer på träd i Göteborg och det var bara för att två stycken andra tackade nej, som budet gick till mig. Jag har varit nödsolist och nu blev jag nödcellist också.
 
Tre vänner har försvunnit. En barndomsläkting, alltså vi träffade första gången när vi var ett par månader, dog oväntat i våras och läkarna hittar ingen förklaring. Jag är fortfarande arg, fast jag vet inte på vem. Vi hade en lång historia tillsammans. En kollega hittades i sin hall när polisen bröt sig in för att han inte kommit till sin operation. Och en vän har gått vidare i livet med andra vänner, som är roligare, och det kan man ju förstå. Jag klandrar ingen, men det är då visst och sant, att man inte kan få nya verkliga vänner när man blir äldre. Man får ta vara på dem man har, och det försöker jag. Ibland tror jag att jag har försökt lite för mycket. Förr i världen skrev jag så mycket brev, så mina vänner blev olyckliga, för det var alltid de som var skyldiga mig brev.
 
15 poäng har jag knogat ihop. I latin och Sibelius.
 
En rolig sak har ju inträffat förstås. Jag har fått träffa en ev. blivande svärdotter in spe peppar peppar ta i trä (kan man vara mer försiktig i ett uttalande?) och oavsett hur det går med det, så tänker jag vara glad, för då har jag fått vara glad åtminstone en gång.
 
 

Toppless i Svenljunga

Idag har jag gjort en Svenljungasafari. Som alla bildade människor vet, ligger Svenljunga 3 mil öster om Kinna och 3 mil söder om Borås. Anledningen var helt enkelt att jag passade på att hälsa på en skolkamrat från forntiden som tillfälligtvis befann i sig i denna Kindsmetropol (Sjuhäradsbygden; Kinds härad och dialekten heter Kindbo).
Här bodde jag från 1948 och min mor och huset fanns kvar till 1987 och 1988, när jag äntligen blev av med det. Huset alltså. Min mor var det lite synd om, men nu vilar hon mittemot sitt hus eftersom kyrkogården ligger där.
 
 
 
Så här ser mitt föräldrahem ut idag. Inte är det vackert inte, ett rappat hus byggt i mitten på 40-talet.Vi bodde på första våningen och mitt rum var fönstret längst till höger. Där inne har jag gråtit mycket för att jag inte klarade 60 meter och för att folk var dumma och för att min katt var död. Där drömde jag också om Frank Sinatra, och kanske, kanske jag bloggar om det någon gång.
I dag är det om möjligt fulare än det var på min tid. I översta fönstret till vänster sitter en katt. I huset till vänster som inte syns, bodde en släkting till Sverker Åström, men det hade Sverker Åström inte en aning om.
 
På 50-talet, när folk började tända ljus på gravarna, gick min far ut på natten och släckte ljusen, för det var en katolsk sed. Katolskt var usch.
Vi hade hyresgäster och 1957 ville de skaffa TV och sätta upp en antenn på taket. Min far sa nej. "Hur skulle det se ut om det var sådana där antenner på alla hus?" sa han.
De satte upp en antenn.
 
 
 
Här vilar min mor. Hon fick ett mosshjärta idag. Hoppas ingen snor det. Hennes grav"sten" fick jag slåss med kyrkorådet om. Inte fick man ha sådana! Nej, nej, det fanns ju ingen järnsmidestradition i Svenljunga. Men jag stod på mig, krånglig som jag är.
Sedan åkte vi runt och tittade på alla hus som inte alls såg ut som de såg ut sist jag såg dem, kanske 50 år sedan. Och vi pratade om alla som hade bott där och vad det hade blivit av dem etc. och sånt där som är vansinnigt tråkigt att lyssna på för någon som inte har samma minnen. Det var väldigt skönt att ingen annan var med för då hade vi kanske känt oss tvungna att ta upp något ämne av allmänintresse, SD eller SD. Nu kunde vi verkligen örja oss i våra minnen och uppdatera varandra.
 
Förr i världen hade Svenljunga en gästgivargård från 1600-talet och ett lika gammalt vackert tingshus.
Gästgivaregården fick förfalla och såg till slut så anskrämligt ut så att man beslöt att åtminstone måla det på tre sidor, de sidorna som syntes mot gatan. Ett tag skulle det rivas också. Nu är det faktiskt rivet men uppbyggt nästan precis som det såg ut. Fast hotell är det inte längre.
 
 
 
Förfall
 
 
 
Tingshuset hade finka också och blev tidigt K-märkt och har sedan varit bibliotek men vad det är nu vet jag inte.
 
 
Hotellet ligger numera i Goos hörna. Undrar egentligen varför hörnan hette så? Kanske någon vet. Därifrån har man utsikt över Svenljungas centrala delar.
 
Man ser t.ex. Pengalösa hörnet där Handelsbanken låg. Uppe i tornet som inte syns bakom träden försökte jag mig på att kyssa en gosse. Vi var 8 år. Han vek undan.
 
 
 
 
 
Ett hus har blivit rosa och heter kanske därför Casa Rosa.
 
 
 
 
Där bodde tandläkaren och hans fru. Innanför fönstret däruppe har jag lidit alla helvetes kval. Han hade ingen tandsköterska av vissa orsaker. Ja, alla i köpingen kände nog till det. Han hade nämligen haft en sådan en gång i tiden. Säkert var hon både ung och snygg,  och de brukade vila sig tillsammans i det lilla rummet innanför kliniken, som säkert var väldigt varmt, så de tog av sig lite kläder. En gång kom hans fru på dem, och sedan blev det ingen mer tandsköterska där. I stället skaffade han sig en ful vinthund.
Tandläkarinnan hade vi i tyska i realskolan. Hon var modell större och vi brukade säga att först kom hennes mage och sedan efter en stund kom huvudet in i klassrummet. Det var faktiskt väldigt dumt sagt, för hon var egentligen en väldigt rolig människa, fast det blev ju inte så många tillfällen att visa det på just tysklektionerna. Jag upptäckte det senare.
 
När vi skulle ha slöjd i skolan, fick vi ränna genom halva byn till detta vackra hus, som heter Annehill.
 
 
 
 
 Slöjdfröken hette Linderkull och hade peruk och väldigt mycket puder och rouge. En gång skulle en flicka viska något i örat på fröken, men i stället pustade och frustade hon så att pudret stod som en sky från stackars frökens kinder.
Eftersom julen står för dörren, så står granen på torget. Men hallå? Vad är detta för mode? Toppless i Svenljunga? Finns det inte granar nog i detta kompakta barrskogsområde så man kunde fått en gran med topp?
Annat var det förr ...
 
 
..
 
Svenljunga är visst på fallrepet nu. Jobben är slut och husen går inte att sälja, som på så många andra platser. Men nog kunde man ha en gran med topp?

Sommaren med Göran

Kanske någon såg filmen igår på TV?  Den var ganska rolig vill jag minnas.
En mig närstående Händig Herr heter Göran och jag tillbringar alla somrar (och vintrar och höstar och vårar) med honom. Men en vecka sommaren 1999 tillbringade jag med en annan Göran, nämligen Tunström, och den framstår som "lite högre" än alla andra somrar. Tillbringade är en liten överdrift och jag hade dessutom  hjälp av en hel kör att tillbringa, för vi gjorde ett konsertprogram med honom. Hur som helst, veckan var nog en av de mest givande av mina veckor överhuvudtaget.
 
Han pratade med alla. Han lärde sig alla namn. Han var intresserad. Det var roligt att prata med honom. En tjej var han så intresserad av så han ringde hem till sin fru och sa att han hade förälskat sig. Detta finns beskrivet i boken "Krönikor" och jag satt mittemot medan detta drama utspelade sig.
 
En eftermiddag fick vi intervjua honom. Han berättade allt som han förmodligen berättat många gånger förut; om sin avgudade far Hugo, som dog när han var 12 år; om sin bror Staffan, som var organist och död, om sin hustru Lena Cronqvist och New York och gravad lax och lite om mamma Rosa.
 
En alt frågade försynt vilket stjärntecken han var född i.
-Höller du på mä tocket trams, sa han nog ungefär.
 
Han sa också att han hade 8 röda skrivmaskiner och att han avskydde operett och marscher. Han sa att alla människor har något att berätta om någon lyssnar. Jag antecknade som en liten blå och skulle sedan publicera det skrivna i skoltidningen på Vuxengymnasiet. Men innan detta nummer skulle komma ut, skulle Göran Tunström vara död, och artikeln blev aldrig skriven.
 
Jag kände mig väldigt befryndad med honom, kanske för att min pappa hette Hugo, min son Staffan och min man Göran. Vi blev "som släkt".
Mamman hette Rosa och var då fortfarande livet. (Någon Rosaanknytning har jag inte. Bara att vi sa, att tant Rosa hade kommit när det var lingonvecka ...)
När han hade pratat mycket om sin far, frågade någon om hans mamma, vad hon hade betytt för honom.
-Äsch, sa han, hon höll bara på att säga att man skulle ha vantar på sig och fryser du inte och så.
 
Jag har funderat på vad hon skulle ha sagt om någon hade lyssnat. Hon hade då varit änka i 50 år.  Kan hon ha haft något att berätta?  Varför skrev han inte om henne?
 
En del pojkar har tydligen bara vant- och frys-mammor. Andra har en sån mamma som man kan hålla sommarprogram om, som Mustafa Can.
 
Jag kom att tänka på mamma Rosa i morse, när sonen for iväg till Norge i kortärmad T-shirt kl 6 på morgonen, 4 grader varmt.
-Men ska du inte ha tröjan?
-Vet inte var den är.
Har du den i bilen?
-Vet inte.
Pang! slog dörren igen och jag gick ut i köket och hittade tröjan.
Ring, ring; inget svar. Sms, sms; inget svar. Här stod jag med min omsorg. Jag: en frys- och vantmamma.
Nåja, Norge är väl fullt av lusekoftor, så det ordnar sig nog.
 
I september 2013, under Göteborgs Kammarkörs guldbröllopsår, finns det chans att återknyta bekantskapen med det s.k. Tunströmprogrammet. Det är en av jubileumskonserterna och Tomas von Brömssen ersätter Göran Tunström, som har laga förfall. Bl.a. ingår "När mammor dör" i programmet.
Trots detta kan jag utlova skrattsalvor.
 
 
 
 
 
 

En ny påminnelse om vår dödlighet

brukade prästen säga när han skulle tala om vilka som hade dött under veckan i en ålder av 89 år, 3 månader och 2 dagar, amen.
Jag vill väl inte påstå att jag kände mig dödligare än vanligt idag, men jag kom att prata med en flicka som hade varit på Mozarts Requiem igår och tittat på sin pappa som spelade fiol fast hon såg nog mera av mig i cellostämman. Hur som helst, vi pratade lite och jag frågade vad hon gjorde förstås, för ungdomar håller ju alltid på med något. Artig som hon var så frågade hon vad jag gjorde. Ja, jag är pensionär, fast jag är student, sa jag. Jaha, sa hon, jag vågar aldrig fråga om folk är pensionärer, för det kan vara känsligt.
Vilken klok flicka, tänkte jag. Så tog hon upp sin mobil. Å, det är precis samma som jag har, sa jag, en Samsung II!
Å, det var avancerat, sa hon. En pensionär med Samsung II!
Jag motsvarade inte hennes förväntningar om pensionärer. Jag får väl ta och skärpa till mig.
 
I alla fall kom jag att tänka på refrängen, kan man säga. Jag fick ju en ny påminnelse om min dödlighet. Oftast brukar jag nämligen inte tänka så mycket på hur gammal jag egentligen är. Men ibland så. Det där med att när man inte kan bo hemma längre blir man placerad på något hem för att det är bäst för en. Nej, det är nog inte bäst för en, men det går ju ofta inte på något annat sätt. 100 gånger har jag sagt till mina barn att ni får inte sätta mig på Vegahemmet. Det är det värsta ställe jag vet.  Det är fult och luktar stekt fisk. Jag får inte säga det någon mer gång, för de är så trötta på det. Om de sätter mig där ändå  så kommer den orkestern jag spelar i att spela för mig på tredje advent. Det vill jag INTE. Jag vill absolut inte höra Lars-Erik Larssons klarinettkonsert. Den är ful, och då ställer jag mig upp och skriker.
Ja, vi ska spela den i år alltså, och jag är säker på att vi får veta vad vi går för åtminstone av en dam, om hon lever än.
Men det som bekymrar mig mest är om man inte får duscha. Jag skulle må pyton och skämmas ihjäl om jag stank så ingen vill komma och hälsa på. Därför har jag en idé. Man får ju förstå att det skulle ta alldeles för mycket tid att duscha gamlingarna var och varannan dag.  Vi får väl duscha till jul, antingen vi behöver det eller ej, som min fader sa. Annars måste de ju anställa mer personal och då blir det inte så mycket vinst.
 
Man kan inrätta en pensionärstvätt efter samma idé som biltvätten. Man sitter i sin rullstol och åker in i ett tvättrum och blir borstad och tilltvålad både här och där; även underredsbehandling ingår. Lätt och smidigt och sedan kan vi bli blåsta i ett annat rum. 
Låter det bekant? Men jag tror inte att den historiska kunskapen kommer att besvära den framtida personalen och vi gamla är ju så timida, så vi är bara lyckliga om vi blir rena och fina så våra barn vill hälsa på oss.      
 
 
 
                                                                                                                                                                               
 
Svejs!
 

Trubadurernas natt

För tre år sedan hades det seminarier om rosor och riddare här i Göteborg och det sjöngs och spelades och vad de nu gjorde på äkta 1200-talsvis. Jungfru Månstråle (fingerat namn) var inte inblandad, annars är det ju inte ovanligt att den kören som hon sjunger i har några toner med i många sammanhang. Dock måste hon ha läst i något programblad att det skulle vara "Poetry Slam", om man gick in på nätet. Det gjorde hon, och då fick hon läsa det här:

 

Rosor och Riddare inbjuder till poesitävling på medeltida vis:
Poetry slam i riddarborgen!

Kom och var med och tävla på rim!

 

Duellera med ord, kan man det? Ja, det tyckte i alla fall de medeltida trubadurerna i Provence redan på 11 – 1200-talet. Vi tänker oss ett gästabud i en riddarborg. Närvarande är ett antal högättade män och kvinnor och en skara musiker och trubadurer. En av trubadurerna väljer ett ämne och utmanar någon att bemöta honom med motsatt åsikt eller en ny tanke. Och så är duellen i gång.

Ofta skedde detta på ett humoristiskt eller retsamt sätt. Det kunde handla om att man talade uppskattande om sin herre eller hans dam där i riddarborgen, eller om en händelse som timat. Efter en vers – rimmad och med fast rytm (eftersom den förmodligen framfördes sjungande) – överlät trubaduren ord och ton åt sin motståndare. Den han utmanat framförde då i sin tur en vers, där han lite raljerande svarade den förste. Och så kunde det fortgå en tio, tolv verser.

Denna sångform kallades joc partit. Ämnena kunde variera: ofta gällde det kärlekens väsen, en dams skönhet eller goda anseende. Var hon lika god som vacker? Var det bättre att uppvakta en dam ihärdigt eller blygt och i tysthet? osv. Liknande sångartävlingar förekommer än i våra dagar i vissa folkliga kulturer, till exempel bland fåraherdar i Italien, hos gauchos och boskapsdrivare i Chile och Uruguay, där en förbluffande improvisationskonst har utvecklats. Där är det inte heller säkert att man väljer en motsatt ståndpunkt: man kan också hålla med och utveckla det tidigare sagda.
 
 
Det lät ju förfärligt roligt och den första dikten låg redan där; det var bara att svara på den.Signaturen "Harry Holmgren" hade skrivit den, och jag visste vem det var (en av mina favoritskådespelare faktiskt, ifall han skulle läsa det här).
 

Att skriva eller inte skriva
det är mitt samvets stora fråga.
Vad säger att det kan bliva
dikt om jag saknar förmåga
att tända en lyriskt lysande låga?
Ska jag hellre sitta stum
när poesitävlan äger rum
eller framstå som talanglös odåga?
Tror någon att jag äger en kreativ resurs
som hjälper mig in på en skrivarekurs?

 

Snabbt kastade Jungfru Månstråle sig in i duellen. Här gäller det att ta ut svängarna, tänkte hon och skaldade:

 

Var hälsad bäste herre! Men
dessvärre skönjes skral talang.
Jag aldrig lyssnat till nåt värre än
din vesna, undermåliga harang
som ur munnen din så plumpt framsprang.
Ingen skön bevingad häst
hjälper dig ifrån din läst.
Stanna där och lyss till andra stämmors klang.
Annars säger jag fi donc och usch!
För dig finns ingen väg till Pegasussekurs.

 

Nästa skald svarade så här:

 

Så möttes de okända tvenne.
Han har sin sköra förfrågan
och får på pälsen av henne
som visst njuter gott av att plåga’n
och verkligen lyckas att såga’n.
Men jag säger till honom: Tappa ej modet,
det lilla du har, du måste få tro det
går, om än du tycks sakna förmågan.
Och till henne: visst har du talang,
men använd den till en sympatisk harang.

 

Här började det bli besvärligt, tyckte Jungfru Månstråle. Trots allt är inte blankvers och hexameter och femfotade jambiska  versfötter något man snyter ur näsan varje dag. Men en ansträngning till fick det bli:

 

Se där, min bäste monseigneur,
så väl ni fjäderpennan för!
Vad har väl jag att föra till
er mönstergilla vaudeville.

 

Sällan når min poesi
den herrliga parnass
där männen applåderas
(om än med viss ironi).

 

Femfotad jambisk vers
det är minsann en pärs
Månskensjungfrur gillar ej
Att finna sig i regler! Nej!

 

Så dikta ni er poesi,
ni grabbar med choklad i.
Jag gitter ej att djävlas mer
Min reverens åt er -jag ber.

 

På den fick Jungfru Månstråle ett svar, som hon faktiskt inte hade sett förrän ikväll. 

 

·  Skön jungfru, jag tackar Er
men hade önskat Er kvar.
Ni rimmar förvisso rätt illa,
men Harry väl ännu mer?
Han vågar inte ge svar
och skulle väl bara fortsätta dilla.
Nej, jag skulle nog gilla
att Ni får segerkramen
och ingen av de herrar
som bara allt förvärrar.
Mest applåderad av mig var Ni, Damen.
Så jag upphör att klanka
på dikt från Er, serieteateranka.

 


Och detta är ett mysterium. Jungfru Månstråle är nämligen taget från en Kalle Ankatidning från tidiga 50-talet. Alexander Lukas och Kajsa spelar teater och Alexander deklamerar: Hvi gråten I, Jungfru Månstråle? Sedan blir det naturligtvis Kalle som ska vikariera för Alexander och då säger han förstås: Vad lipar du för, Jungfru Månsken?

Hur kunde den senaste skalden veta detta? Serieteateranka?

 

Det är som sagt tre år sedan vi höll på att tävla och jag trodde nog att arrangörerna hade valt att inte låtsas om det längre, men ikväll, under "Trubadurernas natt" (det har jag hittat på själv, för trubadurer slutar ju aldrig. Konserten hette "För kärlek och solsken och sång, ping pong") på Artisten i Göteborg, meddelades resultatet av den gamla tävlingen. Inte bara Jungfru Månstråle tappade hakorna, hela kören såg ut som fågelholkar ett tag, när det avslöjades vem Jungfru Månstråle var.

Inte nog med att båda skalderna  fick en bok om Taube; Henric Holmberg reciterade också dikterna. Det måste nästan vara höjdpunkten i Jungfru Månstråles karriär ...

 

...nu fattas det bara att någon kör vill sjunga Jungfru Månstråles körstycke också. Sedan kan hon fara hädan i frid.

 

 

 

 


Ett gammalt ensamt barn

Det är mycket jag inte vet, men en sak vet jag, och det är hur det var att växa upp som  ensamt barn. Därför tog jag mig friheten att svara på följande stausuppdatering på Facebook, skriven av en 24-årig tjej, en flyktig bekant, som fick barn häromsistens. Så här skriver hon:
Har en liten fundering... Det verkar som att typ alla, från kändisar som Underbara Clara och cCarolina Gynning till okända mammor runt mig, är helt säkra på att de vill ha ett till barn, helst snart. Är det någon som liksom jag är förbannat nöjd med en unge och absolut INTE vill ha en till? Jag älskar C och fattar just därför inte varför jag skulle ha behov av att ha ett barn till. Att gå igenom en till graviditet för att inte tala om en till förlossning lockar mig mindre än att äta bajs.
Det finns massor av orsaker till att man inte vill ha barn eller inte vill ha eller kan få mer än ett, som man måste respektera, men jag reagerade mot passusen "fattar just inte varför jag skulle ha ett behov av ett barn till". Jag?
 
Då skrev jag, måhända lite syrligt, att om du sätter dina behov först, ska du nog inte ha flera barn. Och att syskon är bra för barn.
Visst kan syskon bli evigt osams med tiden men det är väl inte det vanligaste.
Sedan kom det kommentarer, inte helt oväntade, alla skrivna av jämnåriga väninnor förstås:
 
Det viktigaste för barn är väl att få kärlek och att ha välmående föräldrar? Syskon är också lärorikt, men man skall inte utpeka en förälder som egoistisk för att de "bara" vill ha ett barn.
 
 
Välmående föräldrar? Egoistiskt? Jo, men tänk att jag tycker nog att det ligger ett visst mått av egoism i det, liksom det väl är ett visst mått av något liknande att skaffa 18 barn.
 
 
Mamman försvarar sig: En förälder som vågar se BÅDE till sitt eget välbefinnande och sitt barns är antagligen en bättre förälder än en som skaffar ett till bara för att samhällets normer föreskriver att detta är det enda rätta. En förälder som mår dåligt blir en sämre förälder. Jag anser att ett barn kan leka med andra barn än sina syskon och att ett biologiskt syskonskap inte nödvändigtvis är bättre än en självald vänskap.
 
Bla bla bla. Vaddå, samhällets normer? Det enda rätta?  Jag refererar väl inte till några normer? Jag är bara ett gammalt ensamt barn, som vet hur det är. Och så detta kortsiktiga:
 
Jag anser att ett barn kan leka med andra barn än sina syskon.
 
Bla bla bla igen. Vadå leka? Livet består väl mestadels av annat än lek. Livet tuffar på antingen man vill det eller ej. Lekkamraterna skingras och man blir stor. Vem ska man minnas barndomen med när den äldre generationen försvinner? Jag skulle gärna äta bajs, om jag kunde få tillbaka min bror och ha någon att minnas tillsammans med, det som bara jag minns nu.
 
Go J. Du har så rätt!! Idiotisk ide att skaffa fler barn i tron att de ska må bättre, så jävla dumt Anne - Marie!!
 
Tack för den. Får lust att säga "den som sa det han kan va det till hela "jag och Maja" -generationen.
Jag drar mig tillbaka och har inga fler kommentarer. Inte ens på latin.
 
 

Det blev inte en poet ...

 
 
 ...säger somliga. Somliga blev inte poeter, säger jag. Nedanstående lilla blad har funnits i mitt barndomshem sedan 1948. Jag minns hur min far skrattade rått åt detta poem, som han troligen erbjöds att köpa för två kronor på någon av sina lantmätarförrättningar bland traktens bönder. Själv skrev han tal på hexameter och var väl ganska stolt över det. Man kan undra om ens KB har något pliktexemplar av detta epos i sina samlingar.
Hur som helst, syftet var gott, som vi kan se i företalet, och det är väl mer än vad man kan säga om skriverierna om kungen nuförtiden, hur sanna de än må vara.
Något tålte han skrattas åt, men mera hedras ändå kanske? Wiktor Andersson alltså.
 
 
 
 
 
 
 

Ett historiskt blogginlägg

Redan för mycket längesedan började jag blogga. Dvs. det var ju innan man kunde tänka sig ens TV. Men följande lilla inlägg åstadkom jag alltså den 13 april 1951. Jag hade nyss fyllt sju år och skulle börja skolan till hösten. Min storebror gick i fyran.
 
Det är min bror som i ett anfall av välvilja ville översätta vad jag skrev. Nu tycker jag inte att det var så illa pinkat av en som inte hade börjat skolan ens. Läsa hade jag lärt mig dels i Kalle Anka, dels på grannens bruna kuvert, där han bokstaverade "sko säger sko, gs säger skogs, vårds säger skogsvårds, styr säger styr säger Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs Län". Klart man lärde sig läsa i ett nafs.
Det roliga med den här lappen är sista ordet, för jag minns, att jag tyckte det var roligt att ordet tomt och tomte var så lika. Och jag skrev alltså tomte för att vara rolig! Och på den vägen är det, kan man ju säga.
Det verkar också som om jag har rättat översättaren för att han inte fattade att jag var rolig.
Äpplen faller inte långt, så trettio år senare skrev äpplet, som var en treårig Åsna, ordet "virknål" bredvid en teckning av en sådan, så att dagisfröknarna skulle riktigt säkert skulle fatta.
 
Här är en bild på den hemska översvämningen. Mittemot ligger Svenljunga Pälsfabrik och det är alltså Ätran som har tagit sig upp i vår trädgård. Vanligtvis var det en åker mellan Ätran och vår trädgård, men av den eller korna som brukade gå där syns här inga tecken.
 
 
Några gånger brann pälsfabriken. Då tjöt Hesa Fredrik för att kalla ihop alla brandsoldater som bodde utspridda i köpingen. Vi bodde precis bredvid Hesa Fredrik. Mamma hade lärt mig, att den skulle blåsa om det var krig. Första gången fabriken brann vaknade jag alltså av Hesa Fredrik och trodde det var krig. Mammas säng var tom bredvid mig och jag var övertygad om att de hade flytt utan mig. Jag störtade ut i rummet bredvid sovrummet och såg en vägg av eld utanför fönstret. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag blev då. Man kunde inte ta på våra fönster utan att bränna sig och jag trodde att elden skulle hoppa över till oss.
 
När det sedan var dags att börja skolan på hösten såg vi ut så här, mamma och jag. Mamma har en klarblå dräkt och blå hatt med blomma och flor med små bollar i. Jag bad henne sedan ha den dräkten på sig när hon kom till skolan så att jag inte skulle behöva skämmas. Min dräkt är av röd sammet, mammasydd. Långstrumpor förstås, det var ju höst. Mamma fick sy åt mig tills jag gick i tvåan ungefär. Då sa jag till henne:
-Mamma jag tycker liksom inte att det blir någon snits på dina kläder.
Jag ville hellre ha Algots, nämligen.
 
 
 
 
 
 
 Slutat skolan har jag aldrig gjort. Nu läser Åsneäpplet och jag latin på distans. Jag gissar att jag kommer att behöva hjälp med översättningen nu också.
 
Men hallå alla språkmänniskor. När och hur uppfanns grammatiken? Vem kom på den?
 
-Hm...undrar varför jag säger "vademecum", undrar varför jag säger m på slutet där, det får vi kalla något. Heureka! Vi kallar det dativ! Eller hur gick det till?
 

Känner ni Dunning och Kruger?

Jag glömmer av vad de heter. Jag kan lika gärna kalla dem Cunning och Druger. Men de har kommit på något som jag också har kommit på.
Jag gissar att alla någon gång har varit med om Dunning-Kruger-effekten.Wikipedia säger så här:
 

Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Det har länge spekulerats om effekten, men det var först när Justin Kruger och David Dunning, två forskare på Cornell University i New York, 1999 genomförde en serie experiment för att testa hypotesen som den blev vetenskapligt belagd.


Som den bäste spanare, skall jag nu framlägga tre exempel.

Jag har en gång tvingats åhöra ett föredrag i mitt kök om fotografering. Det var en mas, som trodde att han var den ende, som hade fattat hur en kamera fungerar.

En gång under en körresa på Island, var körmedlemmarna inkvarterade hos familjer. Vi var några stycken i en familj, och eftersom det var Island, så var vädret inte det bästa på morgonen. En tenor började förklara för den isländske mannen i huset varför vädret var som det var på Island. Vi andra, som hade uppfattat att mannen var meteorolog på flygplatsen i Reykjavik kunde inte stoppa honom och meteorologen själv påpekade det inte, fint nog. Jag tror faktiskt inte att tenoren förstod att det var en övermaga föreläsning (övermaga är ett fint ord, tycker jag...)

I nästa familj serverades det ägg till frukost, och tenoren började förklara för värdinnan varför det inte var bra för hjärtat att äta ägg. Hon var operationssköterska på Thoraxkliniken i Reykjavik.

Vi upplyste honom naturligtvis om att hon kanske möjligen hade detta klart för sig, men jag tror inte han fattade då heller.

 

Ridå, som det brukade stå i Kalle Anka.

Ytterligare ett exempel, som är lite knepigare. Det handlar om när en person, som inte har det konstnärliga ledarskapet, utser sig själv till att emellanåt undervisa alla andra i en ensemble av något slag, till exempel om hur man stämmer ett stråkinstrument. En ensemble som består av några professionella, några musikpedagoger och resten med en mycket gedigen musikutbildning eller -erfarenhet.

Jag vet faktiskt inte vad man gör. Om det finns något att göra. Hittills har vi inte gjort någonting, utan nöjt oss med att låta det ryka ur öronen och svära inuti över att bli behandlad som om man gick första året på kommunala musikskolan.

Naturligtvis hjälper det inte att säga något.

Dä ä svårt å förklar för nån som inte begrip.(Citat Stenmark)

 

Nu ska jag publicera ett kort på en helt annan ensemble, som ska fira guldbröllop med sig själv nästa år.

Det blir många roliga jubileumskonserter under året och den som är intresserad kan informera sig på goteborgskammarkor.info

 

Göteborgs Kammarkör med Gunnar Eriksson  i Tossene kyrka. Foto: Göran Gustafsson

Gissa våra yrken och vem som har varit med i 45 år.

 

 
 

Drama i kyrkböckerna

Som jag redan har antytt, håller jag på med släktforskning en månad i sommar. Sedan kommer jag antagligen att vara fast, så jag kanske måste prenumerera för dyra pengar ...

Med släktforskning är det precis som med barnbarn. Det intresserar ingen mer än den som råkar ha fått barnbarn, hur gulliga och speciella de än är, resp. den som släktforskar och möjligen andra släktforskare som blir intrasslade i någon annans stamtavla.

Men man blir biten. Och man slipper hetsa upp sig för OS o. dyl. Vad är en (oftast förlorad) medalj mot en träff i husförhörsregistret från 1810 i Västra kvarteret i Västervik?

Mina anfäder reser sig upp ur dimman i gränstrakten Östergötland- Småland, gifter sig och får barn, lever ett tag och lägger sig sedan stilla ner i myllan efter att ha varit pigor och drängar i hela sitt liv, till skillnad från Händige Herrns släkt. där vimlar det av adelsmän och kvinnor som har varit kammarherrar hos danske kungen och får 18 barn eller varit rika som troll och lånat ut pengar till Gustaf II Adolf så han kan betala Älvsborgs lösen. (Tror som sagt inte att kungen har betalat tillbaka, så vi kanske har en slant att hämta?)

En har jag som sticker ut lite, han som hade titeln Coopvaërde Capitain, Anders Jëansson. Eftersom han måste ha tillhört ett sjömanshus, bör det finnas uppgifter om honom där, och dem ska jag leta upp. Men då måste jag åka till Landsarkivet i Lund, vilket är en utmärkt anledning att få åka till en trevlig stad.

Hur som helst, han bodde i Karlshamn i senare delen av sitt liv. Där hade han två fruar, fast inte samtidigt. Den ena dog, den andra fick han en son med. Men det var när jag började titta i hans födelseförsamling, som jag började höra rop och skrik. Det visade sig att han var gift där också. Jag har inte hittat någon vigselanteckning, men gifta var de. I ett husförhör har prästen antecknat: mannen reser på Stralsund. Inte varit hemma på 5 år.
Man kan lätt tänka sig den missnöjda sjömansänkan klaga för prästen.

I nästa husförhör står det "skild från mannen" och "son: oägta" och sonen heter Rheingold eller något liknande.
Det är ju ganska lätt att tänka sig att om man är borta i 5 år och kommer hem och hittar en son hos sin hustru, att man blir misstänksam då. Hur som helst, då drar han till Karlshamn och gifter om sig två gånger och tack vare sonen med den ena hustrun blir då jag släkt med honom.

Han missade precis fotografins intåg i världshistorien, så man får bara gissa, hur snygg han var i uniform.
Hans död har inte uppmärksammats, i alla fall finns det ingen notering i dödsboken, bara i ett husförhör att han avled 1828. Kanske han dog i ett slagsmål i LeHavre ...
Tänk om han hade bloggat. Det kanske jag kan göra åt honom ...

Uppdatering: "Omkom vådeliga under sjöresa mellan Schleswig och Carlshamn". Anteckning i husförhöret med änkan, som jag inte sett.




Vilken sak letar ni efter mest?

Erkänn; det är inte bara jag som letar. Föremålen växlar, men letandet består. Det beror givetvis på de där tomtarna, som bor hemma hos en del, i synnerhet hos mig, som gömmer saker och lägger andra saker på och flyttar på dem hela tiden.

Jag letar efter mobilen, skorna, maten jag just varit och handlat, brevet jag ska lägga på, mina jeans, som jag hade igår etc etc. Men mest av allt letar jag i sommar efter Pennan.

Som jag har antytt, löser jag en del korsord och sudoku, företrädesvis om kvällarna, dvs. nätterna. Då vill jag ha en sån där penna, som skriver svart men som går att sudda bort. Ja, skriften alltså. Jag har nog köpt 5 stycken. Endast en finns kvar, och det är den jag letar efter hela tiden. Det är så väldigt mycket roligare om man ser vad man har skrivit nämligen. Ofta hittar jag faktiskt pennan, men då passar korsordet på att försvinna på vägen in till sovrummet. Då måste jag leta efter det, och när jag hittar det har pennan försvunnit, om ni förstår.

Jag löser korsord så länge jag orkar och när jag håller på att somna, löser jag lite till. Jag brukar få så goda idéer på lösningar just när jag håller på att somna. Härom kvällen steg ordet "tårtgas" upp i min somnande hjärna, och med en kraftansträngning tog jag mig tillbaka till vaket tillstånd för att kunna skriva in det i korsordet. Döm om min förvåning när jag inte kunde hitta var det skulle stå ...
Idag hände samma sak. Antagligen hade jag funderat på den där tårtgasen så mycket, för nu steg ordet "fyrgasredovisning" fram. Tyvärr fick jag inte in det heller.

Jag har förstått att alla inte löser sudoku som jag heller. Jag måste säga siffrorna högt för att höra om någon fattas. Beroende på någonting som jag inte vet vad det är, infinner sig olika dialekter. Ofta är det norska eller danska, ibland värmländska, något slags dalmål kan dyka upp eller den vanliga gamla kindbon, som är min barndoms tungomål. Jag vet inte hur man gör annars.
Hur löser ni sudoku? Och vad letar ni efter? Seså, bekänn.

Jag letar också efter min mormorsmors farfar i kyrkböckerna på nätet. Han har föga överraskande försvunnit, men jag tror inte det är mitt fel. Han har bevisligen gift sig två gånger och fått minst ett barn och har en fin titel, Coopvaërde Capitain, så man tycker att han också borde vara född  eller åtminstone död. Men han gäckar mig.

Nu ligger pennan så fint bredvid mig och jag ska kasta mig över den och forsla den in i min sovstuga innan den hinner komma på andra tankar.
Undrar var korsordstidningen är?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0