Här går jag som om ingenting har hänt

tänkte jag idag, när jag gick i Nordstan för att köpa en födelsedagspresent till Händige Herrn. Det jag tänkte på var Henning Mankells död. Inte för att vi var bekanta på något sätt, men man har ju läst en del och han har berättat om sin cancer i pressen.
Men så är det ju hela tiden. Någon dör, men de flesta fortsätter  precis som förut. Det konstiga är ju att när något drabbar en själv blir det helt obegripligt att folk bara fortsätter som förut, som om ingenting hänt.
 Eller när man själv dör. Fast det märker man lyckligtvis inte. Om det ginge, skulle jag antagligen sätta mig upp och ropa, hallå, JAG är ju död! Visa lite respekt! Glöm inte mig redan vid begravningskaffet! Spring inte som yra höns i Nordstan och leta presenter.
 
Henning Mankell var privilegierad; det visste han. Han hade miljoner på banken och ordets gåva. Rätt intelligent tyckte jag han var också. Och omtänksam och god.
En gång läste jag, att han hade suttit och pratat i två timmar med sin läkare om sin sjukdom. Nu har jag ingen praktisk erfarenhet av att vara cancerdrabbad själv (än) men hur vanligt är det att man får tala i två timmar med sin läkare?
Det brukar ju vara som i "Man ska ha husvagn":
 
5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll

fast  patienter i stället. Två timmar med sin läkare, det kallar jag privilegium. Men han var naturligtvis intressant att prata med. Inget kallprat eller banaliteter eller snyftande där inte. Läkaren sa säkert inte ta en morot och en promenad eller  det är bättre att gå ut i skog och mark än att hänga på Internet. (Egen erfarenhet.)
 
Men barnen, hur mycket pratade han med sina barn? Om dem? Kanske kommer det flera böcker av Mankellar; vi får se.
 
1962 gick Henning Mankell och jag i samma skola, Högre Allmänna Läroverket i Borås. Han var en liten pojke i L1 och jag var en stor (fet) flicka i A II.
En gång träffade jag Henning Mankell på Bokmässan. Jag ville att han skulle förstå att det var något speciellt med mig bland alla tusentals besökare. Så när han signerade sin bok, frågade jag:
 
-Har inte du gått i Borås?
 -Jo, sa Henning Mankell och gav mig boken.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0