Kör tills man dör?
(Till Göteborgs Kammarkörs jubileum skall det utges en bok, där mer eller mindre kända personer skriver något trevligt. Jag hade inte tänkt att skriva något egentligen, men till slut gjorde jag det i alla fall. Jag har ju svårt för att låta bli att skriva. Jag är ju inte känd men lite unik eller konstig eller vad ni vill, eftersom jag har varit med så länge. Här är mitt bidrag och efteråt ska jag berätta vad som har inträffat.)
Kör tills man dör?
-Men Herregud, är du fortfarande med, säger gamla körmedlemmar när de kommer fram till mig efter Göteborgs Kammarkörs konserter.
-Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, förment underförstått att kören inte skulle klara sig utan mig. Vad jag egentligen menar är: hur skulle det gå för mig om jag inte var med?
Visst har jag väl undanröjt ett och annat haveri i något stycke med svåra toner, men då har ju haveriet aldrig inträffat och är följaktligen inget att tala om.
Att ha varit med i 45 år i samma kör verkar kanske lite inskränkt, och det är kanske det som föresvävar frågeställarna, när de förvånas över att jag fortfarande står där. Men kören är ju inte samma kör hela tiden. Den förändras ständigt och jag känner mig ofta som den nya sopranen, om än lite mer er- och medfaren. Man har växt ihop med begreppet Göteborgs Kammarkör; det har blivit till en av mina identiteter, och det är svårt för att inte säga omöjligt att nu tänka sig alternativet.
En gång i början på 70-talet minns jag att en av altarna meddelade, att hon skulle sluta i kören.
-Man blir ju mätt, sa hon. Jag fattade inte då hur man kan bli mätt på att sjunga och jag har fortfarande inte fattat det. Även om hovmästaren är densamme, bjuder han ju på olika rätter hela tiden: svenska, engelska, tyska, franska, makedonska, kubanska, palestinska etc. En del smakar bättre än andra. Ja, vissa rätter är faktiskt så goda så att de måste återkomma med jämna mellanrum för det musikaliska välbefinnandets skull. En del är rent av livsnödvändiga.
Fortfarande kan jag under konserter drabbas av en plötslig eufori (trots att ryggen värker och fötterna domnat redan i tredje stycket), när jag kommer att tänka på att ”här står jag mitt i alltihop och är en förhållning som snart ska lägga sig tillrätta som kvinten i ett g-durackord”. Så lägger jag mig där och världen är fullkomlig, en stund.
År läggs nästan omärkligt till år, och många i 2013 års kör var inte ens påtänkta när jag började. Jag är dock inte ensam övervintrare, och just åldersspridningen känns väldigt trevlig för alla när vi jobbar ihop.
Nej, riktigt mätt är jag väl inte än. Nog skall det gå att klämma ner några fler godbitar innan jag blir utdukad.
Ibland har jag undrat vad som skulle hända om man ramlar ner och dör under en konsert. Sparkar de undan en och sjunger vidare, eller blir det ett avbrott? Det är retligt att man i så fall inte får veta.
Livet det går vidare …tam ta di dam
(Slut på texten)
Livet det går vidare ...(tamta di dam) fastän alla dör, fastän alla dör nån gång är en sång av Stefan Forssén, som vi har sjungit många gånger. Väldigt många gånger. Min text och bilden (av en viss Åsna) skickades in till redaktören.
På senaste styrelsemötet berättade redaktören att han hade ändrat på min titel. Va? sa jag förvånat. Vadå?
Jo, han tyckte att rubriken skulle vara "Var med år 88 ren". Varför då? sa jag.
Kanske finns det någon mer som ställer sig samma fråga. Kanske finns det någon enstaka person, som inte automatiskt associerar till Sven Dufva och Fänriks Ståls sägner (ironi). Kanske tycker redaktören att jag är lika svagt begåvad som Sven Dufva, men i så fall är det ju inte snällt att basunera ut det.
Jag känner mig som om jag mycket lätt skulle kunna bli en vit kränkt kvinna nu. Därför förklarade jag att jag inte tyckte det var någon bra ändring och att jag inte ville ha den rubriken. Sedan har jag envist hävdat, att man väl inte går in och ändrar i en text utan författarens medgivande? Om redaktören tycker att han är roligare än författaren, har han rätt att ändra på eget bevåg då?
Man borde inte ens behöva förklara, att titeln och bilden hänger ihop, och att det var själva kvintessensen i det hela. Det fina i kråksången alltså.
Jag skulle gärna vilja ha lite medhåll, tack.
Härifrån får du medhåll. Den nya rubriken är inte begriplig för många. De kommer att fastna på 88 och inte komma vidare.
Det finns redaktörer och så finns det redaktörer. Inom journalistiken sitter ofta en enväldig redaktör och klipper bort och ändrar. Hen sätter rubriker oavsett vad som stått tidigare och är närmare själva tryck- eller publiceringsprocessen. Sådant kan man bli tokig på men inte göra något åt när alstret väl är tryckt.
Om du skriver en bok kanske förlaget kan komma med försynta frågor men ändrar självklart inte författarens text utan att diskutera med författaren själv.
Eller du kanske är copywriter på en reklambyrå som med mycken vånda svettats fram en, som du själv tycker, superb rubrik som lockar läsare samtidigt som den är koherent med brödtexten. Om kunden tycker att det är en dum rubrik diskuteras och du får försvara din rubrik. Men där bestämmer kunden slutresultatet, det är hen som betalar...
Din rubrik vinner med hästlängder och är den enda rätta, så försvara den!
Medhåll!!!
Det var då ett uselt ändringsförslag. Jag begriper inte den nya rubriken. Vaddå 88? Är det något vitsigt? Har du fått människan att ändra tillbaka? Din text är alldeles för bra för en sådan rubrik.
Det skulle tydligen vara att kören hade 25-årsjubileum 1988. Jättekul, eller hur? Jag vet inte om han ändrar tillbaka. Han svarar liksom inte på min fråga utan pratar om de andra i redaktionsgruppen som ska läsa och tycka.
Ett litet klargörande. Det är inte bokens redaktör som kommit med idén att ändra titel, hon har inte heller testat idén på Fru Decibel och ändringen är inte beslutad! Initiativet kommer från bokens formgivare, som i ett skede såg en möjlighet att göra en sekvens av rubriker som anspelade på körens 25-årsjubileum 1988. Redaktören var tveksam, men ändå vågade formgivaren fråga Fru Decibel. Svaret går nog att gissa sig till. Formgivaren har förmedlat det till redaktören. Hela manuset skall nu redigeras i detalj. Då tar redaktören hänsyn till alla synpunkter och beslutar vad formgivaren skall formge. Resultatet går nog att gissa sig till. Det avslöjas i den informationsbroschyr om boken som skall finnas färdig till Göteborgs Kammarkörs konsert den 16 mars i Christinae kyrka. I den kommer namnen på redaktör och formgivare att finnas och därmed bli offentliga. Det är därför viktigt att klargöra att redaktören är oskyldig till den incident som gjort Fru Decibel så upprörd. Mvh. Formgivaren
Jag ber om ursäkt om jag råkade kalla formgivaren för redaktören.För mig är det ungefär samma sak, men det är det förstås inte.
Håller med dig. Det är väldigt irriterande och lite nedvärderande. Själv var jag med om en liknande sak när jag skulle skriva ett "In memory" när en nära vän och teaterkollega hade dött. Jag ville göra det lite nära och skrev hela texten i andra person: "Du betydde så mycket för oss" etc... När tidningen publicerade min text hade man utan att fråga konsekvent bytt ut till tredje person - Han betydde så mycket för oss - och jag tyckte för det första att hela texten förlorade på det och för det andra att jag blev överkörd. Så är det. Man är väl lite snarstucken kanske, men rätt ska vara rätt.
