FruDecibel

Det var en gång 24 glada flickor som började på Sveriges äldsta utbildningsanstalt för lärare. Den låg i Skara, och jag var en av de glada. Den 26 maj 1966 sprang vi ut under en båge av blomsterprydda pekpinnar. En del var gravida och gifta redan då, men för mig skulle det dröja lite längre. Men att jag skulle få en son på dagen nitton år senare kunde jag ju inte föreställa mig.
Hur som helst, innan vi slutade, bestämde vi att vi skulle ha en bok som cirkulerade mellan oss där vi skulle skriva ner hur livet artade sig för oss.
Det gick bra första året.  Andra varvet tog lite längre tid och stoppade här och där. Brudkorten, vita klänningar och slöja, var legio och barnen började trilla in och livet var under uppbyggnad. Tredje varvet blev aldrig något tredje varv. Boken blev liggandes hos en skulta.
Vi hade ändå relativt regelbundna träffar och då var boken med. Vid senaste träffen beslutade vi, att boken hade åkt färdigt och jag fick ta hand om den. Mitt senaste inlägg skrev jag 1976, och tio år senare skrevs det sista inlägget.  Det blev ju därför ganska mycket som jag aldrig fick berätta. Jag hade en svag idé om att man skulle kunna skanna in alltihopa och lägga ut på en blogg. Tyvärr är de flesta av mina årskamrater ganska ovana datoranvändare. Ja, det finns t.o.m. fyra st. som inte har dator alls. Och även om många har epost, så betyder inte det att man kollar den varje dag.
Men nu har jag genomfört min idé. Alla brev, alla foton, allt är inskannat och finns nu på en blogg. Det var ju tur, att inte boken gick ett varv per år. Då hade det blivit 24x45 dokument, dessutom skriver många 4 sidor och klistrar in flera foton. Det hade blivit 4000 dokument, och det hade jag inte orkat. Nu blev det bara ca 300.
Jag undrar förstås, om någon kommer att höra av sig. Det är meningen att man ska kunna uppdatera sitt liv också. Nu sitter vi ju med facit och har en del att berätta. De långa tystnaderna i bokens historia talar ju sitt tydliga språk, och jag vet att det inte har varit ett dansande på rosor hela tiden för alla. Men just det där är ganska svårt att skriva om för många. Man vill ju gärna vara lyckad och rik och ha lyckade barn och en snäll rik man och ha uträttat stordåd i sitt jobb och vid sidan av det. Om man skulle vara änka och sjuk och fattig och ha kriminella barn, så är man kanske inte så benägen att berätta det.
Just när jag skrev detta, hörde den första av sig. Skönt. Då fungerar det i alla fall.
Även om någon skulle vara intresserad, så är det en intern blogg. Utomstående får inte läsa. Däremot kan ni få läsa mina minnen från 60-talet, som ligger på Skara museums hemsida. http://60-tal.nu/minnen/i-huvudet-pa-en-skulta/
Det är längesedan och ändå så nyss ...