Saliga äro de som sjunga. Lyssna är inte lika kul.

Ni kanske undrar, var jag är, vad jag håller på med. Ni kanske tror att jag bara ligger på soffan och löser korsord och sudoku och Word Feud och läser och masar mig upp ibland och dricker kaffe.
Dessvärre har ni nog rätt, fast det är ju ganska skönt, det måste jag erkänna.
Jag har i och för sig varit iväg en vecka i Strömstad på körinternat, men det går inget vidare att berätta om för utomstående.
Jag kan i alla fall inte förmedla den eufori som det är att vila i ett e-durackord. Eller fiss-dur. Eller det som är emellan. Att känna att rösten fungerar trots allt.
Att skratta om kvällarna med en massa ungdomar trots att det är dekader mellan oss. Få vara med om sin 45:e räkfrossa som räkintolerant. Det måste vara något slags räkord. (Jag brukar få lax.)

En kväll slank vi in i kyrkan för att lyssna på Rickard Wolff. Jag har aldrig tyckt någonting överhuvudtaget om honom, men nu vet jag vad jag tycker.

"Människor i solen har ibland en övertro på att andra ska se deras position i lika självklart ljus som de själva gör". (Den meningen har jag stulit, men den är bra ändå.)

Jag har en stark misstro mot skådespelare som tror att de ska sjunga bara för att de kan träffa några toner. Det räcker inte. Men någon med dåligt omdöme måste ha talat om för dem att de sjunger jättebra och att de ska ut och turnera. Göra egna låtar. Men nej, det räcker inte att sjunga sitt livs historia rakt upp och ned på ett par toner och med ett par gitarrackord. Det är faktiskt  inte så intressant att vara född på 50-talet, tänk, bara 13 år efter kriget, och att göra stor affär av det. Och att kokettera med sin ålder och låtsas vara förvånad över den. (Tänk på Gustaf V; han blev ju 92.)

Jag studsade dock i kyrkbänken, när han sjöng om sitt första möte med en vacker pojke. Han sjöng utförligt om nakenheten och skönheten i pojkens kropp och att han själv klädde av sig och stod i kalsongerna. Inte så att jag tyckte innehållet var chockerande, men det är inte så förskräckligt många år sedan, som Kammarkören inte fick lov att sjunga ett stycke just i Strömstads kyrka med text av Pär Lagerqvist, för han var inte tillräckligt gudfruktig. Han var väl en stor tvivlare t.o.m. För er som inte är bekanta med religionshistorien i Bohuslän rekommenderar jag att studera Schartauanismen och dess utbredning. På det sättet har det ljusnat i församlingen.
Men han kunde gott ha använt några fler toner. Ljudanläggningen var kass också, men det kompenserade han med en illröd kavaj.
Det är ändå intressant att vidga sina öronvyer.

Idag har jag också fått en inblick i Stockholms estetiska intelligensia. (Johanna Ekström: Om man håller sig i solen.)
Många ord var det, men oj, vad mycket man inte vet. Jag känner mig lätt efterbliven. Så där kunde man inte vara i Svenljunga, eller kunde man det? Var det bara jag som inte fattade? Nåja, hon är ju en annan generation.
Det var egentligen inte någon uppgörelse med föräldrarna, men jag kommer inte att läsa något av Per Wästberg i fortsättningen heller. Pilutta dig, Per Wästberg.





Kommentarer
Postat av: Inger

Jag tycker om när Rickard Wolf sjunger. Han har ingen sångröst, men det är sättet han framför det på,som berör mig. Jag tycker om att höra hans röst, den inger lugn.

2012-07-07 @ 16:20:07
Postat av: Gunilla

Vad kunde man inte vara i Svenljunga? Jag blir nyfiken, för där kunde man vara både det ena och det andra. Men boken har jag inte läst än.

2012-07-29 @ 16:08:05
Postat av: Fru Decibel

Om du läser boken, Gunilla, så kan vi diskutera om vi hade kunnat vara sådana i Svenljunga. På min gata hade det då rakt inte gått. Vad skulle tanterna ha sagt?

2012-07-29 @ 18:26:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0