Coda
Här kommer mina rester, lördagens och söndagens upplevelser på Bokmässan huller om buller minus det jag jag har glömt.
Jag startade frejdigt med Torgny Lindgren, som tidigare i somras fick mig att somna gott till "Norrlands Akvavit". Han har en behaglig, lågmäld stämma och talar som bekant ganska långsamt. Hans nya bok heter "Minnen", trots att han inte har några minnen. Han tycker att hans hjärna liknar en gammal filmprojektor, som visar en hackig film som ibland stannar till på någon ruta innan den flimrar vidare. De där rutorna berättar han om. Han berättade fint och jag höll mig vaken hela tiden! "Minnen" blir ett måste.
Sedan hade jag siktat in mig på Alexander McCall Smith, Damernas Detektivbyrå. Han var precis lika trevlig som man kunde hoppas och intervjuades av Ingalill Mosander, som hängde med bra, för han var en riktigt skämtare. Han tänker inte göra slut med Mma Ramotswe än. I filmen hade han velat ha Botswanas hälsominister i huvudrollen, men jag fattade aldrig om det blev hon eller ej. Det diskuterades också hur länge bilmekanikerelever kan vara lärlingar i Botswana. Hittills har de varit det i elva volymer.
Men det är ju skandal, att de tydligen har bytt översättare i böckerna och den nya kallar Mma Ramotswe "normalt" byggd. Det blir ju en helt annan betydelse än "traditionellt" byggd, eller hur Är det en ungdom som översätter nu? Kan inte någon säga till henom?
Men han var så härligt typisk engelsk, fast skotsk förstås. Och han hade lagom långa strumpor. Herrar som sitter med benen i kors på ett podium, får inte ha för korta strumpor, så att deras vita, håriga ben lyser fram mellan byxan och strumpan. Där har Henning Mankell något att lära.
Smart som jag är, frågade om jag kunde sitta kvar till nästkommande seminarium, och det fick jag. Annars måste man ju ut igen och ställa sig sist i kön bara för att gå in i samma sal. Eftersom det var Gösta Ekman, som skulle förevisas härnäst, så vill ju jag sitta på parkett.
Gösta Ekman är en favorit, och jag tror nog att jag har följt honom sedan han var väldigt ung. Han är ju lite äldre än jag, men min mamma hade många veckotidningar och visste allt om Gammelgösta och Hasse Ekman och hans första fru, Lillegöstas mamma, och också om pappans andra fruar. Jag var nog ett ganska bildat barn på vissa områden.
Boken om Gösta Ekman heter "Farbrorn som inte ville va' stor" och det är journalisten Klas Gustafson, som har skrivit den. Detta var i mitt tycke det allra bästa seminariet. Det var roligt, innehållsrikt, historiskt och trevliga människor på scenen, som framförde sig roligt.
Gösta Ekman hade sedan den goda smaken att dels lyckönska den frånvarande men Händige Herrn till att han hade mig, dels säga att jag hade fina färger på mig. Jag, som ofta skäms över att jag inte inte har svart och grått och olivgrönt på mig; jag, som snarare känner mig som en färglad papegoja bland alla sparsmakade esteter; jag fick en komplimang!
Trevlig typ den där Ekman.
Här är en bild, som bloggvännen Ullah tog på mig och bloggvännen Cruella, när jag stod i kön.
Cruella och jag stötte ihop då och då under mässan. På grund av hunger och alltför långa köer, smet vi in på ett seminarium mest för att få dela dela på en banan och smaska i oss lite choklad i lugn och ro. Det visade sig vara ytterligare en deckartjej som presenterade sig, men en vars namn jag tror vi ska lägga på minnet. Hon jobbar på Säpo och har väl lite hum om vad hon skriver om. Hon verkar absolut läsvärd. Kristina Ohlsson var namnet; boken heter Tusenskönor. Överrask!
Söndagen ägnades bl.a. åt språket i Kalle Anka. Ni som inte läser den så ofta kan få veta att det är traditionellt mycket goda översättningar som görs, och den nuvarande översättaren, Stefan Diös, har fått pris för det han gör. Han pratade lite om vilka problem som kan uppstå när man ska flytta över Kalle till svenska förhållanden.
Av Översättarhelena fick jag lära mig var man dricker kaffe bäst in the mess!!!
"Hur kan vi som är så smarta tänka så fel?" var en titel, som talade direkt till mig, tyckte jag. Kanske till några andra också. Det blev smockfullt. Författaren, Kristoffer Ahlström menade att om man går på magkänslan så är man dum. Hans bok heter: "Magkänslans anatomi-om hur vi bör tänka och när vi gör bäst i att låta bli". Som exempel tog han människors rädsla att flyga efter 11 september. Många tog bilen i stället och bilolyckorna och dödstalen steg, för det är ju farligare att åka bil. Han sa en massa mer saker, men jag var kanske lite mätt vid det här laget, och jag skulle gå lite tidigare för att kunna ställa mig i nästa kö innan alla andra kom dit. Det visade sig vara en god idé, för det blev en sån där kö som ringlade sig runt, runt och vaktmästarna fick organisera oss.
Den som alla skulle ringla in till var Robert Gustafsson. Dagen till ära var han stor uppslagen på Aftonbladets förstasida, där det stod att han varit otrogen mot sin fru medan hon var sjuk. Lotta Bromé, som intervjuade erkände att hon blev förvånad, för hon trodde att hon kände Robert Gustafsson. Sedan kom hela seminariet att handla om sjukdomar och dödsångest, sorger och bedrövelser, tablettmissbruk och bedövning.
Tydligen har han berättat om detta i sin bok, men jag hade nog inte velat höra så mycket om det. Jag hade velat höra mer historia från scen och kabaret än om rectospectalspektakel. Kanske var det det som gjorde att seminariet aldrig lyfte. Kanske var det lite beroende på Lotta Bromés intervjustil, lite lagom slött så där.
Kanske har det med förväntningar att göra. Man vet ju att han är rolig. Och så är han inte det. Det måste vara jobbigt att inte få vara annat än rolig. Det är också den frågan han oftast får: är du lika rolig privat? Men en kirurg går ju inte hem till frugan och opererar henne lite grann efter jobbet, menade han. Det var ju lite roligt sagt, förstås.
Det frågades också vad hans fru tyckte om att han hade skrivit så där om otroheten i boken. Jodå, hon var ju informerad om det och hade tydligen inte haft något att invända.
Jag tycker jag har hört sådant tal förr. Det har jag också. Och jag tror vad jag vill. Men det är en annan historia.
Hur som helst, jag tror att Gösta Ekman är den av de två jag skulle kunna tänka mig att äta frukost med. Undrar vad jag skulle ha på mig då?
Nästa år är det tysk litteratur i fokus. Om alla lever och det går som vi hoppas, så kanske vi får se och höra Wolf Biermann och Göteborgs Kammarkör.
Vi ses!
Wolf Biermann i Roj Fribergs skulptur "Färdskrivaren" på Artisten i Göteborg.
Jag känner den "gamla" översättaren av böckerna om Damernas detektivbyrå. Hon ville egentligen gärna fortsätta, men förlaget krävde att hon skulle sänka sitt redan snåla arvode kraftigt och det gick hon förstås inte med på. Hon är också mycket upprörd över att den nya översättaren inte ens har bemödat sig om att ta reda på att det heter "traditionellt byggd" i de tidigare böckerna och framför allt över att redaktören inte har sett till att det blir ändrat!
Nu sitter jag här och flåsandas över slöa översättare och redaktörer. Än en gång. (Givetvis skulle jag göra det mycket bättre själv.)
Efterklok som jag älskar att vara påstår jag nu att jag kunde ha hintat om att Hr. Gustavsson är en ganska så olidlig typ när han kliver ned från skojscenen. Han har ett pedantrum där hemma där pennorna ligger i räta rader. Bara det.
Det var mycket roligt att träffas och prassla lite med bananskal!
Fy för att sänka översättares arvoden! :@ Stefan Diös hade jag gärna sett. Han har haft ett enormt inflytande på min språkutveckling.
Kan man hoppas på Lena Cronqvists och fru Gustafssons memoarer nästa år månntro?
Äsch, då får man väl gå över till att läsa McCall Smith på originalspråket då. En annan sak jag tror mig minnas är att översättarbytet också medförde att de hädangångna blev framlidna. Det första är ett mycket roligare ord, tycker jag.
Vilket språk översätter Diös från? Är det tidningarna eller Kalle Ankas pocket? Jag vill återigen minnas (jag är som T. Lindgren, är inte säker på något) att K. Anka-tidningen har ett amerikanskt original medan K. Anka-pocket görs i Italien.
Från engelska nu tror jag. Jag vet inte riktigt säkert, för jag var ifrån ett tag och lyssnade på Öhelena, som deklamerade ur Boken.
Stefan Diös översätter tidningarna så vitt jag vet; pocketböckerna har en annan översättare, kvinna tror jag. Kanske Caroline nånting. Diös är för övrigt flerfaldig, tror jag, svensk mästare i Alfapet och/eller Scrabble.
Å, min beundran stiger med 200%!
Carin Bartosch Edström i de senaste pocketnumren (en annan är ju prenumerant) - men de verkar vara översatta från engelskan. Kanske har italienarna tröttnat?
