FruDecibel

Ödet tycks vara av det skämtsamma slaget, som ger mig ryggskott lagom till den mest föreställningstäta perioden på hela hösten. En orkesterkonsert i Christinae kyrka (från läktaren)på lördagen, två körkonserter i Ljungskile och Kungsbacka lördag och söndag och två bokteaterföreställningar i obygden måndag och tisdag. Dessutom tillkommer ett slags improvisationsteater på onsdag som är den praktiska uppgiften i den dramakurs jag går just nu.

För att börja från början: hur tar man sig till en kyrka i centrum och krånglar sig upp på en trång läktare med sin cello?
Jo, man ser till att man blir hämtad och sedan ställer man sig där nere och väntar på hjälp. Snart kommer en barmhärtiga cellisten och bär upp den, ställer upp notställ och sätter fast cellostackelstödet. Hur tar man sig sedan raskt vidare till Ljungskile för att komma direkt till konserten? Jo, man ser till att bli hämtad av sin Händige Herr, som motvilligt med dock kör en till Ljungskile. Till körkonserten har man lämpligt nog engagerat Stefan Edman, som villigt och gärna pratar om sina havsdjur och visar vackra bilder på dem mot kyrkväggen. Då kan jag obemärkt sjunka ner i en kyrkbänk och vila ryggen. Samma koncept dagen därpå i Kungsbacka. Där blir jag förresten igenkänd av en dam. Jag hinner just säga att Kungsbacka kyrkokör var den sämsta kör jag någonsin varit med i, innan hon kommer på att det var därifrån hon kände igen mig, men jag hinner inte gå in på att det var just det faktum som gjorde att jag vågade satsa på att pröva in i Göteborgs Kammarkör.
Det sitter andra gamla kammarkorister bland publiken, sådana som slutade för mer än 30 år sedan.

Är du fortfarande med, säger de. Du har ju varit med jämt.
Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, och de skrattar.

Men jag menar vad jag säger. Hur skulle det annars gå för mig? Jag vet mycket väl att jag inte är oersättlig och jag vet mycket väl att rösten inte är vad den har varit och jag vet ändå mycket välare, att det är roligare att titta på en kör där människorna är unga och vackra. Men att bli av med det man har varit en del av så länge, det måste vara som att dö lite grann, kanske ganska mycket. Och det vill man ju skjuta upp så länge som möjligt.

Men varför tar jag det då inte lite lugnare och stannar hemma åtminstone när jag har ryggskott? Är det något slags önskan att bli hjälteförklarad? Tihi, knappast. Visst tror jag väl att det är bäst om de som brukar vara med är med, men jag tror mest att det är av egoistiska skäl. Jag vill vara med. Så länge jag kan stå på benen åtminstone största delen av tiden tänker jag stå där och låta.

Bokteaterdirektörskan får förutom allt annat också hjälpa mig att bära. Hoppas kunna bidra med några bilder så småningom på de magnifika rolltolkarna.

Naturligtvis är alla krämpor bara tillfälliga. Om ett litet tag är jag pigg som en 20-åring och har inte ont någonstans, eller hur, som stockholmarna säger.