Prinsessa på vift med fru Decibel

Rubriken är visserligen något missvisande, men vad gör man inte för att förbättra en historia? Gkk var alltså inbjuden att sjunga vid den stora miljöprisutdelningen i Göteborg, på Lindholmen Science Park.
Kameran var ju ett måste vid ett sånt här tillfälle. Jag plockade fram den; den låg faktiskt där den skulle, men upptäckte genast, att minneskortet inte satt där det skulle utan snarare i en liten röd dator, som jag med ett hult leende skickat med Händige Herrn till Dalarna. Nu var goda råd dyra, för jag förstod att jag skulle bli tvungen att köpa ett nytt minneskort i en högprisaffär på vägen till färjan. Jag stressade iväg, men trots att det finns två affärer som säljer teknikgrejs, så hade de inte mitt sorts kort. Olympus kör med en egen ovanlig sort. Jaha. Så var det med det. Ungefär som när filmen i min gamla färgfilmskamera inte gick att byta när jag var i Generalife i Alhambra 1961.
Nåja, det där var kanske en liten överdrift. Jag tänkte dock, att det troligen blir någon mer som fotograferar under kvällen.

Kvällen började med mingel och ekologisk buffé. Jag befarade att vi skulle få repetera i stället för att äta, trots att en del kommit direkt från jobbet och var utsvultna. Mina farhågor besannades. Vi blev slussade genom bufféhavet till ett litet rum där vi kunde repa och kolla tiden på låtarna. På väg dit såg jag för första gången Kronprinsessan i levande livet. Hon stod och la för sig champinjoner eller något sådant. Hon hade röd jacka och skrattade. Nu har jag alltså sett Gustaf V, Gustaf den VI Adolf och Viktoria. Återstår nuvarande knug. Jag får väl gå på någon fest kanske. Nobelfesten är jag inte främmande för, men ingen tycks komma på att bjuda in mig.

Fem minuter innan vi skulle inta våra platser på scenen blev vi utsläppta och upptäckte att champinjonerna m.m. stod kvar på prinsessbordet. Vi frågade inte utan tog hastigt för oss, en del kanske lite mer än vad som är möjligt att trycka ner på fem minuter. En hungrig kör går inte att stoppa. Jag har alltså hållit i samma mattagningsverktyg som Kronprinsessan. Medan vi höll på kom en matchef ut ur en dold dörr, stannade bestört och sa:

- Nej, men jag vet inte detta.

Jag vet inte vad det var han inte visste, men jag tror att han inte hade tänkt sig att en kör skulle ha några timliga behov.


Priset i år gick till två män, som utfört djupgående havsforskning, en från USA och en från Costa Rica. Jag orkade inte höra på vad de sa, men det går att läsa i tidningarna idag. Costaricanen hade i alla fall inte klarat sig utan sin fru, sa han. Nej, säg den som gör det.

Vid sådana här prisutdelningar är det noga med tiden. Ingen får hålla på mer än sina stipulerade minuter. Det är tur det, för tal tenderar ju att bli hur långa som helst. Den ene efter den andre hoppade upp och sa att nu kommer den och den att prata lite och så kom nästa och sa samma sak. Huvudtalare var Isabella Lövin.  Anneli Hulthén var också uppe en sväng. Hon var liten, men kanske en blivande statsminister?

Kören skulle sjunga några havslåtar tillsammans med en av Sveriges bästa jazzpianister, Harald Svensson, av vilka vi har legio. Havslåtar alltså. Jazzpianister har vi kanske två av.  Vi står ofta runtom publiken eller längs sidorna, vilket ofta blir en upplevelse för densamma; lika ofta kan det bli en öronplåga för den som kommer i närheten av en genomträngande förstasopran. Lokalens akustik var mer eller mindre som en säck och man hörde bara sig själv och såg lilla tanten som satt en meter från ljudkällan. Det blir inte optimalt musikaliskt, om jag får tycka till, vilket jag inte får.

Stefan Edman hade också ett miniföredrag med bilder om sina små havsdjur. Lyssna på honom, om ni får tillfälle. Det är en som kan prata roligt. Om jag skall dö, skulle jag vilja att han höll mitt griftetal.

Kvällens clou var naturligtvis själva prisutdelningen. Alla väntade på den, inte minst fotograferna. Och så välkomnades hon då upp på scenen. Scenen hade ingen belysning, så prinsessan gick in i mörkret och det blev knäpptyst i salongen förutom blixtarna, och alla hörde att det inte hördes ett ljud av konversationen mellan prinsessan och pristagarna.  Dessa var emellertid randiga i huvudet, för en bild låg kvar i bakgrunden och de kom i vägen för den. Konversationen var naturligtvis inte mycket att höra, men situationen var ändå konstig. Som vanligt var prinsessan dock mycket stilig, men såg inte ut att vara ett spår gravid, för dem som har undrat. I så fall skulle det vara alldeles nygjort.

Sedan sjöng vi Inbjudan till Bohuslän i ett väldigt fint arrangemang av Herr Eriksson. Solisten fick stå längst fram och vi var fortfarande längs sidorna. Dirigenten slog in henne medan fotograferna, som stod precis framför henne blixtrade som mest. Hon skulle kunna blogga om "När jag sjöng för tjugo fotografmagar".

Eva Rune, "folkmusikikonen" hade bättre tur och fick både mikrofon och publikens uppmärksamhet under sitt framförande.

I dagens tidningsreportage står ingenting om oss, vilket inte är så förvånande. Inte heller om Eva Rune. Ingenting nämns heller om Stefan Edmans inpass, vilket jag tycker är en förolämpning av stora mått.

Sedan var det slut. Det blev väl lite av ett västgötaklimax när hon gick in i mörkret, men vad annat är att vänta när Hertiginnan av Västergötland är på besök i Västergötland.

Göteborgspriset för hållbar utveckling.

Kronprinsessan, Ken Sherman och Randall Araus.


Kommentarer
Postat av: Ö-helena

Du kanske kan bege dig ut i västgötaskogarna i älgjaktstider om du vill träffa kungen. Risken är förstås att det blir han som träffar dig.

2010-11-18 @ 09:50:36
URL: http://oversattarbloggen.blogspot.com
Postat av: Fru Decibel

Ja, risken är ju stor. Jag är ju så älgalik.

2010-11-18 @ 12:20:06
Postat av: Ullah

Eller så kanske du kan satsa på en karriär som kaffeflicka om du inte vill ut och klafsa i skogen.

2010-11-18 @ 13:00:34
Postat av: Fru Decibel

Kaffemoster är jag ju redan. Kanske dags att uppgradera mig. Eller är det ner?

2010-11-18 @ 13:33:48
Postat av: Ullah

Därom tvistar de lärde.

2010-11-18 @ 18:13:08
Postat av: Ullah

Eller kanske tvista de? Så skall det nog vara.

2010-11-18 @ 18:20:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0