FruDecibel

Lars-Torill och Lars-Tove, får man be om ett leende?

En stund in i tredje akten, ska plasten ut. Då står det folk bakom scenen och drar för fulla muggar. I början hade jag den uppgiften, men lyckades byta bort den eftersom plastdragning inte är min starkaste gren. Plasten gick fortare än mina armar.

När plasten är ute, blir det aktivitet på de korsordslösande, pannkaksförsedda domarna i fikarummet. "Plasten har gått" ropas det, och alla som har fött barn viker sig av skratt. Det gör förresten alla de andra också. Vi är numera lätt uppskruvade, när vi går ner till sminket och får pannkakorna nedfällda. Professionella statister som vi är, slutar vi genast att flamsa när vi går in. Vi måste hålla på varandras axlar för att komma rätt, för vi ser som bekant ingenting. På Orestiens hemsida har jag förresten bloggat lite mer om hur det är att vara statist.

Domare i väntan på vad då? Att plasten ska gå.

Den här teaterperioden i mitt liv går mot sitt slut. En ros till alla vänner, som har kommit och tittat; det är så roligt när man har någon bekant i publiken. På samlingen, som föregår alla föreställningar, rapporteras vad publikbekanta har tyckt och sagt till allmän förnöjelse. Kanske hade jag väntat mig att fler av mina vänner skulle komma, men det är väl bara det gamla vanliga, att man tror att andra ska tycka att det man själv gör är så fasligt intressant. Det är det uppenbarligen inte. Nåja, skyll er själva, ni som inte ens ville ha gratisbiljetter....ni har missat teaterhistoria. Men vi var med!

Apollon förgyller livet! Inte bara det, också skrevet. Sitt eget.
(Han pudrar sig alltså med guldglitter i kulisserna. Lite överallt.)