FruDecibel

Den intensiva repetitionsperioden på Folkteatern är slut; nu återstår bara ett antal föreställningar. På premiären fick vi stå med lång näsa, likaså på premiärfesten och TV-inspelningen går också sagda näsa förbi. Inga bilder, inget namn på vår tillhörighet i programmet eller på hemsidan, ingenting visar att vi faktiskt är med. Endast en recension (eller var det två?) nämnde varifrån statisterna kom. Vårt deltagande kommer bara att finnas i det kollektiva minnet.
Nåja, det är väl bara viktigt på individnivå, som det heter, och den kan ju aldrig diskuteras.

Vi har dock blivit väl bemötta av kostym, som har lagt ner ett otroligt arbete för att få oss att se bra ut i våra manliga kostymer och svarta trikåer. Vi blev mätta både här och där för att det skulle se snyggt ut på just oss. Då kände man sig nästan som om man fanns. Koreografen har haft ett oändligt tålamod och våra frågor har besvarats gång på gång på gång av assistenter.

Vi har också en del trevligheter för oss i gruppen, som börjar bli väl sammansvetsad nu.

Folk är fantastiska. De tar tjänstledigt från sina arbeten, de åker tåg upp från Köpenhamn varje vecka, de hastar hem från London om det skulle behövas, de planerar om så att de kan ställa upp så ofta som möjligt. Och allt detta för-ingenting. Bara för att få vara med om en teaterresa med Lars Norén.

Ja, det lär inte hända så många gånger till i det här livet. I nästa liv tror jag förresten att jag ska jobba med teaterkläder. Jag vill vara så skicklig på att åstadkomma vackra saker, snygga skärningar etc etc. Jag vet att jag har en helt outvecklad fallenhet för dylika ting.

Undet tiden går resten av livet vidare. Konserten med Atterberg och Max Bruch är överstånden, och jag spelade en hel del toner på min lånade cello. Min egen är ju som bekant hos doktorn, efter ett fall på stengolv. Reparationen kommer att kosta minst 20 000 och jag tackar min lyckliga stjärna, att jag tog en försäkring på cellon innan jag kraschade den. Jag var nämligen orolig för att den gamle mannen i min  orkester skulle snubbla på den, för han ser inte så bra, och jag tänkte att det vore ju synd. Den 1:a februari började försäkringen gälla och den 21 kraschade jag den. Till all lycka hade jag just haft den inne för värdering hos instrumentmakaren, annars kanske någon hade trott att jag hade gjort sakerna i fel ordning. Självrisken är -hör och häpna- 200 kr. Jag rekommenderar den som behöver en försäkring att gå med i Spelmansförbundet!

Hallrenoveringen går sakta framåt. Händige Herrn har verkligen fått vara händig. Inte en rak vägg, inte en rät vinkel, åtta dörrar med olika höjd, prång och balkar. Nu är bården på plats, så när som 2 dm som fattades. Beställa ny rulle, 200 kr till. Retligt. Jag tror att vi är framme vid golvläggningen nu. Klädstället Lotta är beställt, dyrt som skam, men vad gör man när väggarna inte håller för en ordinär hatthylla; någon mer ljuskälla behövs, dörrhandtag, som inte finns: "Det kommer om en månad...." Jaja, ingen panik, det skulle bara vara så skönt att kunna gå omkring i lägenheten igen utan att krumbukta sig, att komma åt garderoben och hitta någon kläd, men
det är givetvis ilandsproblem.