FruDecibel

Solen strålar och har sig, men vad bryr jag mig om det? Jag smyger fram i teatermörkret, öppnar en dörr och hoppas att den leder dit jag ska, till logen, till masken, till kostym eller in på scenen. Ibland kommer jag rätt, ibland får Apollon ta mig i handen och leda mig rätt. Då velar jag lite extra.  I synnerhet gäller detta när vi ska ha ansiktsmasker utan mänskliga drag. Vi ska vara A. S., alltså anonyma statister,  blinda och stumma, och för den sakens skull har maskören fått order att göra så små hål som möjligt i masken. Det har till följd att förutom att sikten blir dålig, är det ganska minimalt med luft. Det kan bli riktigt spännande, särskilt då vi ska gå på en absolut spikrak linje fram till en man, Kim Lantz förresten, och lägga stenar i hans händer, höger eller vänster beroende på om vi är hämndlystna eller inte. Vi ska stå ganska länge, så en eller annan svimning kanske vi också kan bjuda på. På gårdagens rep fick vi faktiskt bryta för att vi inte såg, så nu har maskören fått nådigt tillstånd att göra större hål. Förutom den draglösa ansiktsmasken har vi riktigt snygga gråa herrkostymer med slips. Pallas Athena ska använda oss för att döma i en mordrättegång. Undrar om man kan köpa ut kostymen sedan? Den är redan namnad och klar.

Min andra uppgift är att vara sörjande kvinna. Den rollen har jag nu i hemlighet bestämt mig för att utöka. Tillsammans med fem skådespelare ligger vi och bankar på golvet runt Agamemnons grav. Plötsligt reser alla upp på knä och faller ned igen om och om igen ioch viftar med armarna  och vear och förbannar och läser i kör (inte jag är en gammal gärdesgård, nej) följande text:

Om blott ett jubelskri jag finge höja
över den slagne mannen
över den dräpta kvinnan.
Varför skulle jag dölja hjärtats innersta åtrå?
Den virvlar fram,
den rasar ändå
tung av vrede
mättad av hat.

Det känns jättekonstigt med det stora uttrycket i armar och kropp och så vara tyst. Därför tänkte jag lära mig raderna. Detta är ett storstilat projekt, för jag kan inte lära mig någonting utantill längre. Lyckas jag, så bör inte demensen ha intagit hela hjärnan än.
Jag försökte faktiskt idag, för jag kom ihåg en rad, och då upptäckte jag att det är ohyggligt svårt att läsa och hovera sig samtidigt. Jag beundrar verkligen alla skådespelare. Detta måste jag öva på hemma. Frågan är bara hur och när. Man vill ju inte gärna dra uppmärksamheten till sig under övningarna, i synnerhet inte då väggarna har Åsneöron just nu. Det kommer med all sannolikhet resultera i en Åsneblogg, kanske t.o.m. en smygtagen bild.

Lars Norén säger inte så mycket till oss statister. "Lägg er ner" vrålade han idag till dem som ska krypa ner under plasten. Det ska bli mycket spännande att höra publikens reaktioner på plastmomentet. Min gissning är att det blir en annan effekt än den Lars Norén har tänkt sig. Apollon själv ska gräva sig ned som en mullvad under plastskynket och komma upp och kasta pengar i luften.....nej, nu blandar jag ihop honom med Farbror Joakim.

Mozart är tillbaka igen, efter en hastig visit hos Beatles. Troligen ska vi "sjunga med i melodin" i Rex tremendum ur Requiet på slutet. Noter är uppkopierade men delades inte ut. En av statistgrupperna är inte ens en kör, utan blivande skådespelare. En ungdom förfasade sig, för hon hade ju "inte ens hört låten".

Det är jätteintressant att se hur pjäsen växer fram, att få vara med om något, som man vanligtvis inte vet så mycket om. Lite, för att inte säga mycket förvånande är det att Lars Norén, som uppenbart inte vet ett skvatt om musik, inte är  intresserad av att  ta reda på hur han kan använda sig av körerna han ville ha med. Där är det ju vi som är proffs, men det kanske är en otänkbar tanke i en regissörshjärna. 
Jag kommer att rapportera hur det går med mitt hemliga projekt. Om jag misslyckas, kan jag ju alltid skandera "Jag är en gammal gärdesgård jag", om och om igen.