FruDecibel

Knack knack knack. Nu börjar föreläsningen!

Den absoluta nollpunkten är den teoretiskt lägsta temperaturen som går att uppnå. Vid denna temperatur når entropin i ett system sitt minimum.  Entropin kan då sägas vara ett sätt att beskriva mängden energi som är tillgänglig för arbete...
Men va?
När det är varmt, rusar molekylerna runt som galningar med en faslig energi; det lärde vi oss i fysiken, om inte fysikläraren var alltför motbjudande.
Jag kan inte förstå annat än att detta är en paradox. Visst är det så, att ju varmare det blir, desto mindre energi är tillgänglig för arbete? Åtminstone är det så i min kropp. Vad är sanning? Antagligen beror väl det också på att universum är krökt...alla skämtare kan glömma att det skulle vara jag som har krökat...

Ni som kan följa med i mitt glasklara resonemang, får gärna utveckla det.

I hjärnan slinter det däremot fort. Associationerna avlöser varandra som magra mannekänger på catwalken av allt man ser, pratar om och läser. (Var inte det en bra titel på någonting? "Den magra mannekängen"?) Jag är ju så lyckligt lottad att jag egentligen inte måste någonting längre. Jag kan ligga padda på bryggan och sola näck hela dagen om jag vill. Det kan jag göra om jag inte vill ha diabetes typ två, men om jag vill undvika hudcancer, ska jag inte göra det. Jag gör hälften av varje.

Nej, det går faktiskt inte att vistas ute över huvud taget. Man kan ligga 75 % i skuggen och 75%  inne på soffan med gott samvete och läsa en bok.
Jag har läst en bok. Den hette Shutter Island, patient 67. "En svart, lysande roman; skräckinjagande, paranoid och intelligent" (Aftonbladet).
Jag är oftast inte så intelligent, för jag har svårt att hålla ihop alla ledtrådar i "knep och knåp-litteratur" och svårt att skilja på personer i filmer, eftersom så många har tweedkavaj, golfbyxor och rödbrusigt ansikte och liten kulmage och har varit i säng med grannfruns dotters kusin i första äktenskapet, vilket resulterat i ett barn, vars existens absolut inte får kännas till, varpå tre mord inträffar. Förresten, den som inte känner till hur det egentligen ligger till i Midsomer, uppmanas att läsa Översättarhelenas skarpsinniga klargörande.

Nåväl, detta var ingen deckare direkt, men när jag läste den tänkte jag, att den här (amerikanske) författaren har skrivit så att det ska passa att filma. Det fattades alltså inte strapatser, blod, svett, våld, droger, mystiska läkare, galningar, skjutvapen, sextankar, vackra kvinnor etc.etc.
Efter det "omtumlande slutet" läser jag på baksidan: Våren 2010 blir "Shutter Island" storfilm i regi av Martin Scorsese med bland annat Leonardo Di Caprio och Max von Sydow i rollerna. Jaha.

Max von Sydow. Där började associationerna. Jag undrar just hur gammal man måste vara för att veta vem han är? Kanske är han nu möjligen mest känd för att han tackade nej till rollen som Dumbledore i Harry Potter? Men nej, han har ju gjort både Jesus och djävlar och Karl-Oskar.
Hur som helst, första gången jag träffade på honom var i "Prästen i Uddarbo" 1957. Jag föll pladask. Han var ju så snygg och tapper och god och jag hade gladeligen kunnat tänka mig att bli prästfru i Västerdalarna med en sådan snygg man.
Här är en bild från Mångsbodarna, där filmen spelades in (Kenne Fant instruerar) och en ungdomlig bild av herr Max.


Så småningom började M.v. S dyka upp i alla Bergmans filmer. Det fanns inte ett tak, inte ett hörn, inte en kyrka bakom vilka inte M.v.S. kunde dyka upp. Det blev nästan komiskt ett tag, trots att det var allvar och dämoner hela tiden.

På den tiden var jag mycket tagen av Bergmans filmer, men det har gått över. Men i en av de tidigare, "Såsom i en spegel", förekom en ung pojke, som hette Lars Passgård. Han introducerades för Bergman av Max von Sydow Han hade gått i samma skola som jag i Svenljunga och han hade en tvillingbror, som hette nästan likadant som han. En gång, utanför en godisaffär bredvid Huller-om buller-affären mötte jag dem och tog mod till mig och pep: "Är det roligt att vara tvillingar?" Inte riktigt i klass med när jag sa "Yes" till Michael York, men ändå. (Å, Gustaf Fröding, Vackert väder idag, jag vet hur det känns.)
Efter min fråga träffade jag aldrig tvillingarna mer. De flyttade till Småland och min pianolärarinna köpte deras hus. Det var en klen tröst, för jag blev mobbad när jag gick dit; kanske hade jag fel mössa, kanske jag såg allmänt dum ut.
Lars Passgård skådespelade i Malmö och han dog redan 2003. Jag vet inget mer om honom. Är det någon som vet någonting?
Det verkar som om hans tvillingbror också är död, så det var väl inget kul att vara tvilling då kanske.
Men Max von Sydow lever och gudskelov verkar han inte vara släkt med någon hovreporter.

Här är Lars Passgård och Gunnar Björnstrand i "Såsom i en spegel".
Jag vet inte säkert om jag vågar se Shutter Island när den kommer. Fast kanske. Det är ju ändå Max von Sydow (närmare 90 än 87).