Gott?

WOW, ett helt nytt år med nya möjligheter! Vilken lycka:)

Så skriver en av mina "vänner" på Facebook. Jag antar att det är en fördel om man kan vara så optimistisk. Samma vän skriver ibland liknande meningar vanliga måndagar.
Jag skulle vilja tro att det är en tillkämpad fras; man SKA tänka positivt så blir allting bra.Man SKA sätta en penna i munnen, så blir man glad. Det värsta är att jag har varit kollega med denna "vän" och hon är faktiskt så genomtrevligt positiv och glad hela hon. Jag är glad att jag inte längre arbetar i närheten av henne, för nu skulle jag bli tokig på en sådan glad människa. Är jag alldeles ensam om att numera bli galen på hellyckliga människor och lyckoplikten, som tycks råda? Livet är väl inte bara marängsviss.

(Nu säger spanarna att det positiva tänkandet är samhällsfarligt! Instämmer!)

Naturligtvis befinner man sig på olika anhalter i livet och har olika stor anledning att vara positiv och glad.
Jag blev burdust väckt i morse av radion, som berättade att en 4-årig flicka försvann i natt i Malmö. Barn som försvinner är det värsta jag vet, och jag lider konstant med föräldrarna på distans. Jag minns många efterlysningar, som jag hörde i radion när jag var liten och ung, Kerstin Blom 1956, Alvar Larsson 1967 och ingen har väl glömt Bobby och Engla. Jag har alltid läst alla artiklar om försvunna barn, och vilket som är hönan och ägget kan väl diskuteras, men det är min absolut största fasa att något av mina barn skulle försvinna och att man aldrig skulle få veta vad som hänt. Jag skulle bli en fullblodsgalen moder, och det med rätta. Inga barn ska få försvinna.
Tyvärr har det inte gått över, och trots att mina barn är vuxna och fullt kapabla att ta hand om sig själva, så hjälper det ju inte. Vad som helst kan ju hända.
Oftast går det bra (för mig) men ibland händer det att paniken får övertaget. Alla som har varit på vippen att ringa polisen eller till och med gjort det vet kanske, hur det känns.
Men jag vet också hur vansinnigt irriterande det kan vara att ha någon som oroar sig helt i onödan. Man är ju stor och vill inte bli oroad för. En till synes olöslig ekvation.
Jag tittar på "Brottskod försvunnen". Jag tittar på deckare där folk dör på löpande band, som i Midsomer. Jag tittar t.o.m. på Läckberg... Det är som om jag kopplar på ett helt annat spår i hjärnan, för det roar mig. Mer eller mindre i alla fall.
Men nu är det en rosa 4-åring i Malmö, som är försvunnen och det är verklighet. Det är inte ett gott nytt år för alla.

Vad är väl lite fruset vatten mot en försvunnen 4-åring?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0