Bättre?
Den rosa 4-åringen är upphittad. Är i Irak. Hur det gick till vet vi inte än, men jag kan gissa. Har jag fel, ska jag äta upp min rosa hatt.
Mamman i Sverige, pappan i Irak. Barnen är faderns egendom; kvinnan är ju bara behållaren. Män hämtar flickan i Sverige till mannen och hans släktingar. Mamman inte bra mamma. Kanske gått utan slöja. Kanske pratat med annan man.
Men åtminstone är flickan inte död. Än.
Jag fick lära mig ett och annat under mina 27 år som invandrarlärare. Ganska mycket fattade jag dock inte och jag funderar än i denna dag. Kanske någon vet?
Jag hade en ung kvinna, som var analfabet. Hennes mamma var i samma grupp, också analfabet. "Mamma inte alfabet" sa den unga som förklaring hela tiden. Det betydde att mamma har ingen lust att gå i skolan. Hon har klarat sig hela livet utan att kunna läsa och förstår inte varför i all sin dar det är så viktigt att lära sig läsa på ett annat språk.
Men den unga kunde dock förklara sin situation för mig. Hon var gift men ensamstående. Mannen hade tagit de tre barnen, den minsta 6 månader och åkt tillbaka till Turkiet och lämnat barnen hos sin mor. När han ändå var därnere, passade han på att gifta sig med en kvinna till. Riktigt smart var han väl inte, för sedan kom han tillbaka till Sverige, och då blev han ju bigamist, och det är straffbart.
Han kom alltså i fängelse, och när kvinnan berättade det, så blev jag så glad för hennes skull och sa:
"Vad bra! Då kan du ju få tillbaka dina barn!"
Men hon ruskade på huvudet och sa: "Ensam kvinna tre barn inte man".
Hon lät alltså sina tre barn vara kvar i Turkiet för att kunna få en ny man.
Jag vet att det är ett annat samhälle och att man som kvinna inte kan leva utstött ur den sociala gemenskapen. Men jag, som just då hade småbarn, hade ju kämpat som en tigrinna för mina barn och jag hade väl offrat all världens män för att få tillbaka barnen. Detta trodde jag då var något genetiskt, kärleken till barnen.
Är det inte det? Är det kulturellt och socialt betingat? Är det bara vi i väst som numera är så fullkomligt galna i våra barn?
Fast nu blev jag tveksam igen. Kurt Westergaard, som ritade Muhammedbilderna, blev igår attackerad av en terrorist. Lyckligtvis hade han ett skottsäkert rum, dit han kunde fly och invänta polisen. Sitt 5-åriga barnbarn lämnade han utanför ensam med terroristen.
Ja, det är verkligen mycket man inte förstår.
Ursäkta att jag kommer med "patetiskt dravel" (lärde mig på TV i kväll). Jag skall försöka återgå till mitt gamla vanliga jag snart igen.
Mamman i Sverige, pappan i Irak. Barnen är faderns egendom; kvinnan är ju bara behållaren. Män hämtar flickan i Sverige till mannen och hans släktingar. Mamman inte bra mamma. Kanske gått utan slöja. Kanske pratat med annan man.
Men åtminstone är flickan inte död. Än.
Jag fick lära mig ett och annat under mina 27 år som invandrarlärare. Ganska mycket fattade jag dock inte och jag funderar än i denna dag. Kanske någon vet?
Jag hade en ung kvinna, som var analfabet. Hennes mamma var i samma grupp, också analfabet. "Mamma inte alfabet" sa den unga som förklaring hela tiden. Det betydde att mamma har ingen lust att gå i skolan. Hon har klarat sig hela livet utan att kunna läsa och förstår inte varför i all sin dar det är så viktigt att lära sig läsa på ett annat språk.
Men den unga kunde dock förklara sin situation för mig. Hon var gift men ensamstående. Mannen hade tagit de tre barnen, den minsta 6 månader och åkt tillbaka till Turkiet och lämnat barnen hos sin mor. När han ändå var därnere, passade han på att gifta sig med en kvinna till. Riktigt smart var han väl inte, för sedan kom han tillbaka till Sverige, och då blev han ju bigamist, och det är straffbart.
Han kom alltså i fängelse, och när kvinnan berättade det, så blev jag så glad för hennes skull och sa:
"Vad bra! Då kan du ju få tillbaka dina barn!"
Men hon ruskade på huvudet och sa: "Ensam kvinna tre barn inte man".
Hon lät alltså sina tre barn vara kvar i Turkiet för att kunna få en ny man.
Jag vet att det är ett annat samhälle och att man som kvinna inte kan leva utstött ur den sociala gemenskapen. Men jag, som just då hade småbarn, hade ju kämpat som en tigrinna för mina barn och jag hade väl offrat all världens män för att få tillbaka barnen. Detta trodde jag då var något genetiskt, kärleken till barnen.
Är det inte det? Är det kulturellt och socialt betingat? Är det bara vi i väst som numera är så fullkomligt galna i våra barn?
Fast nu blev jag tveksam igen. Kurt Westergaard, som ritade Muhammedbilderna, blev igår attackerad av en terrorist. Lyckligtvis hade han ett skottsäkert rum, dit han kunde fly och invänta polisen. Sitt 5-åriga barnbarn lämnade han utanför ensam med terroristen.
Ja, det är verkligen mycket man inte förstår.
Ursäkta att jag kommer med "patetiskt dravel" (lärde mig på TV i kväll). Jag skall försöka återgå till mitt gamla vanliga jag snart igen.
Kommentarer
Postat av: Översättarhelena
Vi ursäktar så gärna. (I vår familj kallas det dock numera "platoniskt dravel" efter en väldigt skojig tjuvlyssning på spårvagnen strax före jul.)
Postat av: cruella
Ungefär hälften av barnen som blir bortförda blir det av sina mammor - rätt ofta tillbaka till Sverige, där det ju är hyfsat enkelt att leva som ensamstående.
Postat av: Åsna
Ja, jag tror att det är socialt och kulturellt betingat. Kärleken till barnen är en fasad. Innerst inne tycker ni att vi mest är till besvär.
Trackback
