FruDecibel

kommer här ett intermezzo ur verkligheten.
Jag har börjat ett nytt liv hos en ny sjukgymnast. Inte för att jag var missnöjd med den gamle, tvärtom. En ung man i sina bästa år som ser mycket trevlig ut; bättre kan det väl inte vara. Men för att försöka något annat med min smärtande axel, skulle jag nu få pröva på vattengympa. Den sköts av en ytländsk kvinna. Alltså fick jag bege mig till ett annat träningsställe och inställa mig och axeln hos henne.
Hon måste vara oerhört skicklig, för hon svarade själv på alla frågor hon ställde.
-Var gör det ont? Här gör det ont, eller hur?
-Njaä, kanske inte där precis....
-Men här gör det när jag gör så, eller hur?
-Nä, inte i det läget...
-Men det ska göra ont. Det är i de djupa musklerna du har ont.
-Jaså...
-Och då ska du träna så här, och om du får ont så går det inte.
-Jaså, är jag ett hopplöst fall då?
-Då ska du inte träna vattengympa.
Du får ont av att skriva vid datorn?
-Nä, inte så...
-Jo, det är jättejobbigt för dig. Du ska bara skriva med höger hand.
-Men då blir jag ju trött i höger....
-Bara med höger.


Jag drar snällt i min gummitåt som jag fick köpa för dyr peng, och idag var det dags för dopp i grytan. I receptionen kunde de inte hitta mitt namn, och när gossen äntligen hittade det, skrattade han hjärtligt.
-Du skulle se vad det står här, sa han.
Jag vidtog alla nödvändiga förberedelser som man måste göra innan man går i en allmän bassäng (32 grader), tog på mig en sån där tunn kimono som Händige herrn fick en gång när han var på spa och gick in för att få mina instruktioner.
-Hej, sa hon. Först måste du ta av dig den där...
Vilken tur att hon sa det! Tänk om jag hade hoppat i plurret med den på mig!
-JA, DET FÖRSTÅR JAG, sa jag tydligt, för jag tycker inte om när folk undervisar mig som om jag var ett dagisbarn.
Sedan hade hon gjort ett träningsprogram åt mig och skrivit mitt namn på. Då såg jag att hon hade skrivit Tölig.
Alltså, namn ska stavas rätt, och det spelar ingen roll om man är från Långtbortistan. Jobbar man med folk, så måste man göra det.
Du har stavat mitt namn fel, sa jag tydligt. Det ska vara å, inte ö.
-Jo, men jag har skrivit å.
Nej, det där heter ö, sa jag. Å är ett a MED EN RING ÖVER. Så här, och så ritade jag på kaklet. (Ja, jag har undervisat invandrare i 27 år).
-Skriv själv, sa hon då.
Jag skrev.
-Jaså, å, sa hon. Var det bara det. Det var ju inte så mycket fel.
-Jo. sa jag.
Nästa gång ska jag hålla en föreläsning för henne om vikten av att distingera vokalerna i svenskan, om att ö gärna får ett löjets skimmer över sig. Tölp, fjös, jönsig, löjlig, pöle etc. Nåja, det finns väl andra ord också, som inte är så löjliga med ö i, men för mig är det så. Å är ett vackert ljud, som påminner om stål, blå, Åsa och vår. Det är stor skillnad.
Det var säkert bara för att jag blev tillsagd att ta av mig rocken, som jag härsknade till lite. Det kanske är ett symptom, rent av.
Men jag vill inte bli kallad Tölig. Det tycker jag är trôkigt.