Boobquake med Decibel
På Facebook kunde man sedan gå med i en Boobquake, tuttbävning, för att tillsammans med alla kvinnor kunna orsaka en jordbävning som igår, för att reda ut om det verkligen är lätt klädda kvinnor, som är upphovet till jordbävningar. Jag väntar ivrigt på kommentarerna från Iran, för jag märkte inte, att det skakade någon gång.
Jag passade på att dra mitt strå till stacken genom att slita av mig allt på överkroppen. Visserligen fick jag då sitta i ett litet, litet bås med ett randigt skynke utanför och vänta på att 4 andra boobs skulle in före mig, och några män syntes inte alls till, tyvärr.
Alla kvinnor mellan 40 och 75 vet vad jag pratar om; den fruktansvärda vartannat år infallande mammograferingen. Jag brukar förtränga upplevelserna därifrån och glömma dem väl tills nästa gång. Men nu får det vara nog! Det är dags att vi kvinnor reser oss som en man och kräver humanare mammograferingsmaskiner.
Varje gång tänker jag, att om det vore män, som skulle pappograferas, så vore en icke-smärtskapande maskin redan uppfunnen, för annars skulle människosläktet dött ut.
Kanske den redan är uppfunnen? Jag vet ju faktiskt inte hur det går till, när män ska få sina sina utstående delar undersökta. Kan någon insatt person upplysa mig? Att det inte är en pappograf som ser ut som en mammograf är i alla fall säkert. Och då undrar jag ju samtidigt varför det inte går att undersöka boobsen med ultraljud t.ex. när man kan titta efter allt annat med detta ljud? Varför, VARFÖR går inte detta?
Kan det vara, att det är för dyrt? Kvinnor och sjuksköterskor och äldre är ju för många, så dem kan man ju inte ta någon hänsyn till, det kostar för mycket.
Hur som helst, när man har suttit halvnaken i det förnedrande båset ett tag och väntat på de andra som är före, får man komma in och då börjar tortyren. Alla blir inte torterade alltid, men jag råkade ut igår. Inte nog med att de skulle ha upp min vänstra inflammerade arm i högt läge; sedan när bröstpressarna sakta gick ihop, uppstod en våldsam smärta. Jag vrålade och tårarna sprutade och möblerna och personalen skakade på Avesina. Fru Decibel gjorde skäl för sitt namn.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Då blev det pinsamt. Alla som gråter, ska omedelbart tröstas. Hur tröstar man välvuxna kvinnor i sina näst bästa år? De medkännande mammografdamerna gjorde så gott de kunde. De talade till mig som ett barn. Jag blev ett barn, för jag grät. Jag tror faktiskt inte att jag vet själv, hur man tröstar en vuxen. Gråt är så förknippat med barn.
De sa: "Men det blev en väldigt fin bild".
Ja, men det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Så ont, så nu kommer jag attt vara arg i två år. Jag vet att jag inte måste gå igenom detta, och jag vet att det diskuteras om det är någon nytta med det, statistiskt sett alltså. Men inför nästa eventuella quake vill jag veta, om det finns någon, som har varit på mammografi utan att bli så smärtsamt tillplattad? Mammografin är tydligen privatiserad numera, och det kan ju finnas någon anordnare, som har ett annat slags apparat. Tell me!
Jag tänker inte vara saktmodig, mild och tålig något mer.
Jag tycker faktiskt inte det gör speciellt ont alls. Men jag är en väldigt smärttålig typ som dessutom är klent utrustad framtill, så jag har full förståelse för att de flesta andra tycker det är fruktansvärt. Jag har läst om att man i något land (minns inte vilket) har utbildat blinda kvinnor i att känna igenom brösten på andra kvinnor och de klarar att känna extremt små tumörer, till och med mindre än vad man kan hitta vid mammografi. Det skulle väl vara något att satsa på? Förmodligen skulle det inte ens bli dyrare, med tanke på hur mycket personal som är inblandad i den maskinella tuttihopklämningen.
Nu hittade jag en artikel om det:
http://tinyurl.com/33kqege
Fast riktigt så bra som jag trodde mig minnas var det visst inte.
Jag har varit blott en enda gång, men det gjorde inte ont. Lite åbäkigt, lite kläm i den däringa senan vid armhålan. Men boobsen var smärtfria.
Jag vart nästan lite besviken. Inte med i klubben, liksom.
Bättre lycka nästa gång. Det har hänt mig också, men motsatsen är vanligare. Men gårdagen var i föda-barn-klass, om än inte så långvarigt.
Jag har också bara varit en enda gång. Minns det mest som obehagligt, men inte mer. Fast jag tycker väldigt synd om Fru D. som dessutom blev plågad i sin onda arm.
Usch, lider med dig! Mammografi hör verkligen till kategorin saker jag inte ser fram emot. Har hört att det bästa sättet att förbereda sig är att lägga tuttarna i frysen och öppna och stänga dörren hårt upprepade gånger. Har trott det var en liten överdrift, men efter din berättelse kan jag förstå att det ligger rätt mycket sanning i det.
Men vad händer efter 75 år? Anses man inte längre vara värdig att kollas för bröstcancer då, eller försvinner risken helt magiskt vid en speciell ålder?
http://www.youtube.com/watch?v=xbVifPkbYsk
Åsna: Jag tror jag föredrar de blinda kvinnorna...
Bäver: Jag gissar att den kalkylerade överlevnadstiden inte är tillräckligt stor på 75-åringar. Dvs. 83 eller 91 är inte så viktigt för statistiken.
När det är dags för er ungdomar, finns det säkert någon annan metod. Hav tröst!
