FruDecibel

Vad stil är, finns det verkligen olika uppfattningar om. Det ser man inte minst om man läser "stil"-bloggar.
Själv har jag inte lyckats hitta någon stil alls och mina klädinköp har ofta varit impulsiva och ogenomtänkta och jag har inte mycket som passar ihop. De senaste åren har klädkontot minskat radikalt på grund av arbetslösheten och pensionen innebär inte heller några guldbyxor. Randiga tröjor och mer eller mindre illasittande jeans är de plagg som jag framlever mina dagar i. Det går ganska bra, även om det inte är så roligt så man njuter av sin spegelbild precis.

De enda fina kläder jag behöver, är konsertkläder. Vår kör har nämligen inte någon enhetlig klädsel. Det slutade vi med 1972, när en Stockholmstidning skrev "Göteborgs Kammarkör i sina maoinspirerade kuliuniformer..."
Då hade vi själva sytt byxor och tunika i mörkblå crimplene. Innan dess hade vi brunsvarta Marimekkotyg-klänningar, som vi också hade sytt själva.

Jag var redan då ingen hejare på att sy, så när jag klippte till tyget, tänkte jag inte på att Marimekkotyger har en bred vit kant i ena sidan. Jag la på mönstret och klippte och därmed blev ena framstycket smalare än det andra. Och tyget var slut hos Marimekko. En bekant skräddare fick försöka göra det bästa av situationen, och resultatet blev ändå en klänning med olika breda framstycken. Jag bytte med en smalare kamrat, som ändå fick gå lite snett för att komma i den. Lyckligtvis slutade hon sedan.
På grund av den stora omsättningen av personer i kören är det inte möjligt att ha enhetliga kläder, och vi vill inte heller framstå som en liten armé av klonade korister. Vi är ju alla olika ändå. Och vi är inte kyrkligt anknutna, för den som undrar varför vi inte har kåpor....
Ofta utgår det något slags påbud om hur vi ska se ut ungefär. Det kan vara "eld och svart", "sommarfint", "pastellfärgat", "vardagsfint", "jeansblått, kornblått och lila", "uppklätt", "enfärgat" etc. etc. Ibland blir det bra, ibland ser det mindre bra ut.
Fast det beror ju på vem som tittar.
Människor är människor och det där med färger är inte något entydigt. Pastellfärgat kan betyda kornblått för någon. Eld och svart kan betyda att någon kommer i en röd klänning med grön scarf, och denna någon hävdar, att grönt absolut ingår i ljuslågans färger. Kanske är det sant, men man signalerar något med att tolka det så.

I morgon ska GKK sjunga vid invigningen av Kosterhavets naturpark med närvaro av två tvättäkta kungar, Carl-Gustf och han Harald. (Det är i Falu gruva, som det står Carl-Gustf på väggen). Klädpåbudet, som gick ut igår, alltså två dagar före, var följande:

Inte randigt,
inte prickigt,
inte hellångt,
inte kort-kort
inte tights
inte stövlar,
vanliga skor
blått, vitt och svart.

Kanske stod det inte jeans också. Stormönstrat är underförstått förbjudet. Påbudet kommer från körstyrelsen och är färgat av styrelsens smak. "Inte randigt" var direkt adresserat till mig, eftersom jag hade blått-och-vitt-randigt i somras, och det föll inte i god jord hos somliga. Dessutom uppgavs den vara för kort i sammanhanget eftersom en del hade hellångt. "Inte tights" var också adresserat till bl.a. mig, som äntligen har lärt mig att använda leggings, som jag tror att klädstyret menar. Synd, annars hade jag haft outfiten klar.

Ska man nu köra med negativt påbud, så skulle jag vilja lägga till lite: inga flaxande skjortor utanpå, inga skjortor som nästan inte går ingen om gubbmagarna, inga gula skor, inga tighta toppar om man har bilringar, inga bara magar, inga svällande bröst, som nästan tittar ut, inte kjol och blus i olika färger, inte vitt närmast ansiktet, inga trasiga gymnastikskor osv.
Det är alltså meningen, att man ska ha en blå, vit eller svart klänning eller kjol i knähöjd ungefär, vanliga strumpbyxor och vanliga skor.
Ja, allting handlar ju om att rättfärdiga sin egen smak.

Jag har en hellång blå och jag har leggings och en randig sak. Men inte. Alltså tänkte jag, att nu får jag ge mig ut på stan och köpa några hippa linnekläder, som jag kan ha också vid andra tillfällen. Royal blue kanske, tihi. Hur som helst, jag dök ut och in i olika affärer,  hittade en snygg mörkblå Masai-tunika för 1200, (hade varit jättesnyggt med leggings till) bestämde mig för svart och vitt plötsligt, ändrade mig, gav upp, ändrade mig, provade linnebyxor för 1200 (det skulle bli 2400 ihop) men blev så trött på allt att jag åkte hem.
Det skulle inte bli så snyggt på mig att det var värt 2400 kr.

Nu får jag ta fram en gammal Sjödénklänning (enfärgad!), som är lite sliten och fransig och lite missfärgad under armarna. Förr trodde jag i min enfald att den var blå, ända tills klädstyret sa: "Tycker du den är blå? Den är ju lila!" Jag vidhöll att jag uppfattade den som blå, men min uppfattning var fel, punkt slut. Med färger är det så att människor ser lite olika, och det beror också på i vilket ljus man ser den och i vilket sammanhang. För att läsarna ska få tillfälle att knyckla till mig också, så publicerar jag en bild på färgen.

Hur som helst, denna kommer jag att ta på mig när jag ska träffa två kungar. Jag önskar att jag kunde fått vara lite finare, men min outfit begränsas av klädstyrena, min dåliga ork och ekonomi. Nu tror jag inte att någon av kungarna kommer att notera varken mig eller klänningen eller det vi sjunger, men det är lite dålig stil att komma med påbud med så många inten två dagar före konserten. Det blir absolut bättre med en mer tillåtande attityd.


På Facebook har jag skrivit i statusraden (och det tycker jag faktiskt är lite roligt): "...shall soon sing for the king the Ligeti-thing. I think he prefers Tingeling."
Hovblogg följer snart.