Hå hå! Jag har stalkat en gubbe!

(Alluderar på "Håhå, jag har lurat en gubbe" i "Våra visor" del 1, 2 eller 3.)
Det där var inte riktigt snällt sagt, för det var en yngling på 82 år, som jag stalkade. Ynglingen heter Herbert Blomstedt och är en världsberömd dirigent.
Det gick ganska lugnt och stilla till, inte alls som när jag skulle se Robertino i Borås 1959 och polisen kom.

Det är som så här, att jag hade fått höra att Herbert Blomstedt hade absolut gehör. Eftersom han trots allt är lite gammal, tyckte jag det skulle vara intressant att höra hur han hade det med det, eftersom han fortfarande är mycket aktiv och reser land och rike runt och dirigerar världsorkestrar. Jag har ju skrivit en uppsats om att det kan förändras. Jag skickade ett brev till honom. Han svarade på mejl, att han faktiskt inte hade absolut gehör. Jag var alltså felinformerad. Trots det svarade han mycket trevligt och menade att det gehöret han hade faktiskt blev bättre och bättre med åren. Det var positivt, tycker jag. Allt blir inte sämre och sämre bara för att man blir äldre.

Han dirigerade idag (och även fredag lördag) Mozarts 40:e symfoni (ziggidamm, ziggidamm ziggidam taaaaa ni vet) och Tjajkovskys 4:e. Tyvärr hade han glömt både pinne och noter när han kom in, men det gick ganska bra ändå.
Efter paus hade fått med sig pinnen, men fortfarande hade han inte hittat sina noter. Det blev väldigt bra ändå, och orkestern spelade touche (orkesterfanfar till någons, dvs. Herberts ära) efteråt.
Jag tyckte bäst om Tjajkovski. Inte så att jag tycker illa om Mozart, som en del gör, utan mer att jag började längta efter ett slottsgemak med fladdrande ljus i silverkandelabrar, musiker i peruker och speglar på väggarna och en furste som nådigt nickade till mig.....ska det vara historiskt autentiskt, så ska det vara så nämligen.

Det sitter en massa ungdomar i orkestern nuförtiden och de spelar bra alltså. De ser ut som ungdomar gör, en hade t.o.m. dreads. Det är annat än när jag var ung och det var hippt att ha svinrygg och virkad krage till setjumpern. Jag tycker det är så häftigt. Alltså dreads vill jag nog inte ha, men jag skulle gärna vara ung och bli musiker i Köpenhamn, typ.

Jag satt och var nervös hela tiden eftersom jag hade mejlat till Hebbe, nej förlåt, Herbert, som inte skulle ha tid med mig men gärna ville ses ändå, att jag skulle stå vid sceningången så vi kunde heja.  Så efter konserten knatade jag dit. Hela orkestern strömmade ut och förvånansvärt många såg ut som om de kände igen mig.  Det var nog bara som de trodde, tyvärr. Publiken kände jag dock igen till stora delar och jag undrar hur många liv jag har haft egentligen.

Jag fick hänga ganska länge, men till slut kom han. Jag hoppade fram och avbröt ett samtal han hade med en följemänniska (oerhört modigt för att vara jag), presenterade mig och vi bytte några ord, och jag fick löfte att mejla honom igen om jag  hade något på hjärtat. Det har jag, så jag ska snart.  Sedan gick han, och jag väntade lite så jag inte skulle gå ut samtidigt som han (varför?) och sedan såg jag att han promenerade ensam till hotellet. Hm. Jag kunde ju stalkat honom lite till och sett till att han kom hem ordentligt.

I alla fall tyckte han att jag hade ett vackert namn. Trevlig karl.


Kommentarer
Postat av: Ullah

Trevlig gubbe! Nu har jag förresten läst din uppsats och tyckte den var mycket intressant. Jag har alltid trott att ag var något ärftligt, som så mycket annat (och det tror jag fortfarande), men som så ofta spelar miljön (träningen) också in. Skulle det kunna finnas några genetiska skillnader mellan européer och japaner?

2009-10-10 @ 10:31:49
URL: http://guld.blogsome.com
Postat av: Fru Decibel

Ja, det menar min Facebook-kompis, Diana Deutsch,forskare i USA, eller i alla fall att de som har tonspråk utvecklar det lättare. Det trodde inte min förre handledare, så jag var tvungen att liksom låtsas att det var en befängd åsikt.

Nu har jag en annan handledare, så nu blir det helt andra saker som blir gångbara.

Jag tror också att det är ärftligt, men med något speciellt gen-artat, som gör att det slås på ibland och inte ibland.

2009-10-10 @ 10:55:01
URL: http://frudecibel.blogg.se/
Postat av: Marina Longa

Vilken berättelse! Du skrev ett brev och gubben på 82 år svarade på mejl. Oslagbart. Hoppas han håller i ett tag till för i min vetskap finns personer på över 90 som mejlar.



Jag föredrar dock alltid ett handskrivet brev framför ett elektroniskt dito. DET är oslagbart.

2009-10-10 @ 22:51:23
URL: http://marinalonga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0